En stund innan The Mind Palace ska kliva upp på scenen fick jag möjligheten att prata med sångerskan Jenny Fagerstrand Fjordevik och gitarristen Kim Wrigén. Dino Helmefalk, deras basist hängde med på ett hörn också.
Marie:
Ni släppte ert debutalbum ”Birthrite” 2025, och det är helt självproducerat. Det kräver enormt arbete kan jag tänka mig. Hur gick processen till och vilka var de största utmaningarna kring det?
Kim:
Det är en prövande process för oss. Att få ihop allt. Mycket för att vi bor ju långt ifrån varandra. Det är inte så att vi står och repar under veckorna och diskuterar, utan det blir mycket att man skickar grejer fram och tillbaka och sätter ihop det. Sen när det är första fullängdaren är man ju lite på tårna. Man vet inte riktigt vad och hur det ska bli liksom.
Jenny:
Ja, hur det ska bli och hur det ska tas emot. Som sagt, som Kim sa; Att jobba på distans, skicka filer och så där fram och tillbaka och väldigt mycket använda sig mycket av det verbala. Man kan inte riktig sitta aktivt med gitarren och visa på direkten hur vi ska göra, utan jag tänker att du komma in med sången precis här. Man får förklara väldigt tydligt. På så sätt är det mycket kommunikation. Men det är vi duktiga på. Om inte annat övar vi på det.
Marie:
Hur känns det nu när skivan äntligen släpptes, och efter allt jobb?
Jenny:
Ja, men det känns ju bra. Vår första fullängdare har tagits emot på ett bra sätt, måste vi ändå säga. Och det är ju extra kul, med tanke på att vi har gjort allting själva. Det är The Mind Palace – familjen, liksom. Basisten Dinos tjej, eller ja, fästmö och sambo är det nu, har ju varit med och skrivit en av låtarna. Min man har ett finger med i spelet också. Han har hjälpt till och spelat in sång och liknande. Hmm, det är verkligen The Mind Palace – familjen som är med.
Marie:
Okej, här kommer nästa fråga. Jag har läst i en annan intervju att det var två vänner som hittade tillbaka till varandra och sedan började att sätta ihop ett band. Men först hade ni svårt hitta den rätta sångerskan för bandet. Berätta hur gick det till när Jenny kom med in i bilden?
Jenny:
Ja, jag har ju fått det här återberättat för mig, så klart.
Kim:
Ja, vi sökte ju med ljus och lykta liksom för att hitta någon som passade. Vi prövade ju några aspiranter i början, men ingenting som passade riktigt. Till slut så ringde Dino då till Jennys man och frågade om han visste nån som skulle kunna tänka sig att axla rollen. Då sa han; ta min fru!
Jenny:
Ja, så var det faktiskt!
Kim:
Ja. Ja, vi testade och det verkar fungera.
Marie:
Nästa följdfråga då. Vad var det med hennes röst, eller vad var det som gjorde att just hon
passade in i er musik?
Jenny:
Hmm, nu har du chansen! Nu har du chansen, Kim!
Kim:
Ja, att såga dig totalt.
Kim:
Nä, jag vet inte vad jag ska säga, men ja, det satt ju som en smäck, det tycker jag. Det är ju svårt det där att döma musik, och sånginsatser eller gitarrinsatser, eller vad det än kan va. Ja, men, det satt som en smäck. Det är svårt att sätta ord på det.
Foto taget av Marie-Ann Zenkert
Marie:
Hur var det för dig, Jenny, att komma med i bandet?
Jenny:
Jag tyckte ju att det var en väldig spännande grej. Ja, det var verkligen spännande att få vara med om. Visserligen har jag varit ute och spelat innan, men jag har aldrig varit med i skrivarprocessen. Och nu sattes det på prov med en gång. Det var som inträdesprovet i det här projektet. Att här har du en låt; nu får du skriva text och musik till det här. Du gör det som ett test. Och det var, shit. Jag har inte gjort det här förut, okej. Ja, och samtidigt då var jag höggravid. Ja, det var liksom, här är ramen. Så här är tänket. Det är ungefär så här vi vill att det ska låta som. Så jag sa till Dino, för det var honom jag pratade med; okej, jag måste bara föda barn först. Jag vet att jag eller min man då, skickade att nu är vi på förlossningen, eller nu är vi på B.B och nu är ungen ute. Nu kan vi köra på liksom. Och det var väldig spännande och väldigt nervöst så här första gången man verkligen skriver någonting. När man är med i den processen och inte har gjort det förut och skickar det. Och känna, okej, nu ska man bedöma det här på något sätt. Platsar jag eller inte. Det var nervöst. Men det gick ju bra.
Dino:
Har ni berättat om hur vi hittade Kim?
Marie:
Jamen gör det, nu blir jag nyfiken!
Dino:
Ja, vi hittade ju Kim på Facebook. Så jag och Robin, det var ju bara vi då. Kim kom med sen, som tredje medlem i bandet. Så vi stack ju ner till Malmö och skulle käka med honom. Då kom han, lite sliten så där, och då berättade han; ”ja, dan innan skulle jag gå och köpa en gitarrpedal i Malmömusikaffär, eh, men de blev ingen pedal. Men jag kommer inte ihåg så mycket mer av den dan.” Sen blev det en fest av det hela och sen så var det dags att gå och träffa oss.
Kim:
Jo, jag köpte den där gitarrpedalen där, och så började jag väl repa där, och andra kom och repa och så blev det väl lite bärs. Ja, det det blev en lång, lång kväll.
Dino:
Och vi bara, ja, han känns väl bra.
Marie:
Ni har ju spelat både på Sweden rock och Time to Rock festivalerna. Är det någon skillnad att spela där, än om man jämför med mindre scener, som t.ex. här på NoExcuse festivalen?
Kim:
Nä, inställningen är det samma. Om man man står på Festival Stage på Sweden Rock eller spelar i någon källare nånstans. Inställningen man går in med är det samma varje gång, och förberedelser och allting. Men det är jättekul att komma hit till en sån här liten och mysig festival som NoExcuse.
Marie:
Ja, NoExcuse är ju en lite speciellt nischad festival i och med att den är All Female Fronted/ All Girl s Band. Vad är era tankar om den här festivalen?
Jenny:
Ja, det är jätteviktigt. Inte bara för själva musikvärlden i sig, där mycket handlar om att det är män som är ledande inom musikvärlden. Men det är också viktigt generellt sett. Om man ser det utifrån deras perspektiv är det väldigt viktigt att kvinnor få ta ett steg framåt. Och att man uppmärksammar det.
Kim:
Ja, jag håller med. Det är ett mycket bra initiativ.
Marie:
Okej. Nästa fråga. Har ni några spännande ritualer eller något liknande innan ni går på scenen? Jag tänker, du Jenny är ju sångerska, så kanske är det viktigt att vårda rösten och så innan en spelning?
Jenny:
Ja, nu skrattar vi här. För jag är nog den som har minst ritualer för mig, tror jag, innan jag går upp på scen. Jag är extremt dålig på att värma upp. Nu får du riktigt ärliga svar här. Jag är extremt dålig på att värma upp, och det kommer jag ju få pisk för av min gamla sånglärare när han hör det här. Nej, jag är jättedålig, men jag försöker bli bättre och påminner mig själv. Och när jag väl värmer upp håller jag på och gör en massa Rrrrr. Och då vänder sig alla om och glor på mig. Och verkar tänka; vad fan håller du på med?
Marie:
Men det verkar ju ändå funka för dig?
Jenny:
Nja. Jag vet inte. Tja, ja.
Dino:
Vi har väl inget särskilt för oss.Jenny: Den närmaste ritualen vi kan komma till, är väl att vi brukar vi ställa oss ihop innan scen och sen liksom, ja, nu kör vi!
Dino:
Och annars har vi ju tydliga roller. Nån fixar med merchen och liknande, och nån gör något annat, så alla har ju nåt att göra. Vi hinner inte med liksom att stå där och vara skrockfulla, så att säga. Jag tänker, det är väl nästan en ritual i sig, förvisso. Man kan inte gå där och ha liksom ångest för allting heller.
Marie:
Ja, brukar ni vara nervösa för att gå upp scen?
Jenny:
Jag pratade med några som kom fram innan och pratade med oss när vi höll på att plocka upp vår merch och de frågade mig; hur är läget, är du taggad? Och jag sa det; ja, jag är taggad. Absolut. Men du verkar så lugn, sa de då. Jag är nog ganska så tråkig, så.
Kim nickar instämmande och säger: Ja! Jenny: (skrattar) Ja, det säger Kim. Men, ja, jag är nog ganska så lugn. Men så taggar jag till precis innan scen. Då blir jag extremt kissnödig och jättetaggad.
Marie:
Vad får ni er inspiration till musiken och texterna? Ni har ju många texter som berör det mystiska, det lite mörka och ibland det ockulta.
Dino:
Ja, alltså det var en del av visionen när vi började liksom. Vad ska The Mind Palace vara. Från början var det ju Robin och jag, och jag är väldigt inblandad i textskrivarprocessen. Och det är ju sån där grej jag har haft inspiration ifrån, för jag är en nörd ut i fingerspetsarna. Alltså, jag älskar allt som som var töntigt när man var barn. Ja, du vet, skräckfilm, spel, litteratur. Ja, allt sånt som man har inspirerats av, så ibland har det bara blivit så. Men jag vill ändå markera lite att ibland upplever jag att folk tror att The Mind Palace är ett slags uteslutande ockult band och det är det inte. Som t.ex. ”Bloodmoon” är egentligen en vanlig kärleksballad, fast liksom, ja, vad ska man säga, med ett ockult filter.
Jenny:
Så är ju ”Inferno” också. Ja, ”Inferno” är verkligen skriven med någonting helt annat fokus egentligen än det ockulta. Men genom att välja ord och fraser som kan tolkas mot det ockulta, så funkar det liksom.
Marie:
Jag som lyssnare har ju en klar favorit på er skiva och det är Witch’s Vow. När jag hör den och speciellt hur den byggs upp i början. Då får man en viss känsla av Dimmu Borgir. Det kanske ni har fått hört av andra innan. För mig är det positivt. Jag gillar det här att ni för in tyngre tongångar, men så lyckas ni på ett väldigt bra sätt att komma tillbaka till det mjuka och melodiska. Är det svårt att kombinera detta?
Dino:
Just den låten är ju Dimmu Borgir inspirerad. Det var Robin och Jacob som skrev musiken till den och de båda är ju stora Dimmu Borgir fans, inklusive jag. Sen har jag ju inte varit med och skrivit så mycket på den. Men den är ju alltså lite inspirerad av Dimmu Borgir, det hör man, om man vet om dem.
Marie:
Vad har ni för andra inspirationskällor när det kommer till musik? Vad fick er att börja med musik?
Jenny:
Oj, hur mycket tid har på oss. Ja, från allra första början började jag min bana med klassisk musik. Jag håller fortfarande kvar vid det på vissa sätt, vilket jag tror är en styrka. Då får man en väldig bredd. Ja, sen allt från Freddie Mercury. Han är en stor gud för mig, verkligen. Det kommer aldrig finnas någon som honom. Det var ju mycket Within Temtation när jag var yngre. Så det är lite åt det hållet också där jag kan hitta saker och ting. Men sen också åt det hårdare hållet, som Architects och President. Man hittar olika guldkorn i alla genrer att plocka det bästa ifrån.
Dino:
Ja, men, du vet, det kommer ju en massa på vägen. Klassikerna som Judas Priest och Dimmu Borgir, och alla möjliga. Jag kommer från Black Metal världen. Men hela mitt intresse med folktro och det ockulta. Jag har funderat kring det och det jag kan komma på är också Nordman på nittiotalet och Py Bäckman. De är landets bästa låtskrivare. Sista låten på vår skiva är en svensk visa. Den är 100 procent Nordman inspirerad.Kim: Ja, det är ganska klassisk Rock. Kiss, Ac/Dc, Led Zeppelin, Deep Purple. Från den skolan. Åh, lite Blues och Rock, ja klassisk Rock väldigt mycket.
Marie:
Jag vill lyfta att jag blev så förtjust i er cover av Belindas Carlisles låt ”Heaven Is A Place On Earth”. Ni gör den verkligen jättebra. Var det ett medvetet val att göra en cover av just den låten?
Jenny:
Ja, men det var medvetet. Vi pratade om det. Ska vi göra nån cover. Ja, men, det gör vi. Det skulle vara skitkul. Åh, den här ju rolig att göra. Ja, vi kör och då blev det den.
Kim:
Ja, den passade in liksom.
Marie:
Så framtiden, vad kommer att hända efter den här festivalen? Är det på gång med nytt material? Eller blir det vila, efter att sommaren är slut?
Jenny:
Nä, ingen vila. ”No rest for the wicked”. Vi har ju redan börjat jobba på vår nästa fullängdare. Så vi har ju flera låtar nu under luppen, som vi jobbar med.
Marie:
Åh, då har vi något att se fram emot. Kommer ni att arbeta på samma sätt som med förra skivan. Kommer ni göra allting själva och så?
Kim:
Yes, det blir samma konceptJenny: Ja, det blir det.
Marie:
Okej, då avrundar jag här med några snabbfrågor, om det går bra? Jag vill säga innan att ni får gärna säga pass om ni inte vill svara. Tänker, så gör vi med barnen där jag jobbar. På mitt fritidshem. Vid samlingar och frågestunder, de behöver inte svara om de inte vill.
Marie:
Vem av er är är mest pysslig. Den som gör det lite hemtrevligt, köper blommor till turnébussen. Ser till att alla har det bra? Sådär, omhändertagande.
Jenny:
Det är nog hönsmamman Robin, faktiskt.
Marie:
Är det kaffe eller bärs som gäller när ni är ute på turné?
Jenny:
Måste man välja? Nä, båda.
Kim:
Kaffe innan, bärs efter.
Marie:
Vem av er är det som är bäst på att laga mat?
Jenny:
Hmm, ja, det är väl nog du Kim. Det är inte jag i alla fall
Marie:
Ni kanske inte gillar att laga mat?
Kim:
Nja, jo, det gör jag. Ja, jag skulle nog vilja säga mig själv.
Jenny/Dino/Kim:
Ja, men, då säger vi det. Vi säger Kim.
Marie:
Vem av er är blygast?
Kim:
Nä, vi är inte speciellt blyga av oss.
Jenny:
Hm, ja, ingen av oss är särskilt blyg. Vi andra kan ju prata sönder allt. Men om det är nån, så tror jag det är Robin.
Kim:
Ja, det är nog Robin som kan bli lite nervös.
Marie: Ok. Nu blir det sista frågan här. Vilket band skulle ni helst vilja åka på turné med? Ni får välja på stora som små, kända eller okända. Tänk er, en stor världsturné.
Kim:
Som förband eller huvudband då?
Marie:
Det får ni välja.
Jenny:
Oj, ja, men jag vet vad jag säger. Ett band som hade passat just vad vi håller på med. Då skulle jag säga Ghost.
Kim:
Ja, Ghost. Definitivt Ghost.
Marie:
Ja, det har jag förstått har varit lite av era influenser också.
Kim:
Ja, det har de. I starten var de väldigt ofta på tapeten.
Marie:
Ok, vilka av er skulle vara huvudband, då?
Kim:
Drömmen är ju att ha Ghost som förband. Men det dröjer nog ett par år.
Marie:
Tack så mycket för att ni tog er tid att prata med mig. Och efter att jag lyckats missa se er live när ni varit ute och spelat, så kommer det bli jättekul att äntligen få kolla på er show här i Sätila ikväll.
