My: Hej och välkomna!
Stiletto: Tack!
My: Ni är ju ett relativt nytt band, kan ni berätta lite om hur det började?
Noelle: Ja, för ungefär ett år sen så gjorde jag ett inlägg, bland annat på Facebook, om att jag sökte lite nya musiksammanhang och band. Och då blev jag kontaktad av Andi, som hade en massa låtar på lager som han ville göra. Vi träffades och utbytte lite idéer och så. Sedan bestämde vi att vi skulle starta ett band och funderade på vilka musiker vi känner som vi ville ha med i bandet. Och sedan byggde vi vidare på det.
My: Ah, ok. Och du då, Alex, hur kom du med i sammanhanget?
Alex: Jag har känt Andi i tio år och har spelat ihop i Strykenine, jag spelar gitarr där. Andi frågade han om jag ville vara med på ett hörn. Han spelade upp de nya låtarna för mig och jag tyckte att de var asbra. Jag provade först med gitarr, men kände att i och med att jag redan spelar gitarr med honom och kände att låtarna var väldigt keyboardinspirerade, så frågade jag om han hade hittat någon keyboardist och det hade han inte. Så då slängde jag bara ur mig att han skulle låta mig prova, så ser vi hur det går. Och på den vägen är det.
Noelle: Du hade ju inte spelat keyboard i något annat sammanhang, eller hur?
Alex: Nej, inte mer än att jag har lekt runt med keyboard när jag skrivit låtar. Men gitarr är mitt huvudinstrument. Men jag tyckte att det var kul att göra någonting annorlunda musikaliskt, men också att lära sig ett instrument från grunden. Hans gitarr ska liksom blomstra, medan jag får göra roliga pads.
My: Ok, det är ju en jäkla utmaning du har tagit på dig.
Alex: Jag har inte haft någon keyboard innan, utan det var när jag gick med i Stiletto som jag köpte min första riktiga synth. Innan har jag ju haft en sådan där skräpleksak. Jag frågade honom om han ville ha med mig i bandet och om han var säker på att han inte ville hitta någon som faktiskt var en duktig pianist också. Då landade han väl i att han känner mig och vet hur jag är att jobba med musikaliskt och jag fick vara med om jag köpte en synth. Och då svarade jag att, ok, men då lägger jag pengarna på det.
Noelle: Och du gör det väldigt bra!
My: Men då kan du hoppa in som andragitarrist om det skulle behövas, eller?
Alex: Om det skulle behövas ja, men det känns som det är viktigt, tror jag, eftersom det finns jättemånga band som kör liknande genre som vi, men som har keyboarden som backing track, därför är det viktigt för oss att köra mycket live också, som det var på åttiotalet. Då hade man en keyboardist och en gitarrist och det var liksom grunden till den melodiska hårdrocken som vi gillar allihopa.
My: Ja, till och Maiden har en keyboardist, men han syns aldrig.
Ok, så ni är fem stycken? Var kommer de andra ifrån?
Alex: Basisten kommer ifrån Södertälje. Alla vi grabbar spelar i samma projekt sedan tidigare. Så det var väl Andis tanke att vilka känner vi, vilka tror man skulle vara på det här, så han frågade Tony och Henrik, som spelar i vårt andra band.
My: Så varför starta ett nytt band, vad är skillnaden mellan banden?
Alex: Skillnaden är väl att i det andra projektet är det också melodisk hårdrock, men det är lite tyngre, lite modernare. Och Andi kände väl att med hans låtar som han hade skrivit, att han ville göra något mer renodlat åttiotal.
My: Varför tror ni att åttiotalsmusik har blivit så populärt?
Noelle: Jag tänker nostalgi, men det har vi ju andra årtionden till också. Men när det gäller just åttiotalet så känns det som att det har skapats mycket tv-program och filmer där man har flörtat lite med åttiotalet. Sedan har det ju kommit låtar med åttiotalsstuk som har slagit igenom. De samspelar med varandra och tar tillbaka åttiotalets glansdagar genom olika medier.
Alex: Det är ett speciellt sound. Men även om man tar bort allt med synthar och långa gitarrsolon, så är det väldigt välskrivna och rockiga låtar. Producenter som Max Martin, som kom på nittiotalet och skrev låtar till bland annat Britney Spears, alltså poplåtar, använde åttiotalets stora arenaband som mall. Så jag tror att det är en stor grej att det skrev väldigt mycket bra musik på åttiotalet.
My: Intressant! Och nu ska ni ju släppa den här skivan, men om vi tänker lite större och längre fram i tiden, har ni några riktigt stora framtidsplaner?
Noelle: Jag hoppas väl på en världsturné, i alla fall en turné i Europa. Men det hade varit svinkul att röra sig utanför Europa också och faktiskt inte bara gå back på turnén.
My: Precis. Några festivaler ni vill spela på nästa sommar?
Alex: Det vore ju kul att köra Sweden Rock, Malmö Melodic och Wings Of AOR här i Sverige. Men kollar man i Europa finns det ju väldigt många roligta indoorfestivaler. Eller så hyr man en klubb som tar typ tusen personer, sådant är roligt. Men pratar man stora planer så är det festivaler som Sweden Rock och Tons of Rock i Norge. Vi vill ut och spela och sprida vår musik till hela världen.
Noelle: Spelningar känns som ledordet.
My: Har ni varit ute och spelat någonting?
Noelle: Med det här bandet? Nej, inte än, men vi har lite på gång
Alex: Men det är inget som är utannonserat än, men inom den närmsta månaden kanske det kommer att komma upp. I alla fall två preliminäre i år, så får ni se vart det är.
Noelle: Och lite hemliga nästa år, som vi inte får gå ut med än.
My: Ok. Drömbandet att öppna för, vilket skulle det vara?
Alex: Mitt förstahandsval är ju Europe, de är ju mina stora idoler. H.E.A.T skulle vara najs också.
Noelle: Ja, jag håller med, det hade varit fett.
My: Ni har ju producerat den här skivan själva, eller hur?
Alex: Precis.
My: Om ni hade fått välja en utomstående producent, vem hade ni valt då?
Alex: Oj, det finns så många, men på tal om H.E.A.T, skulle jag gärna jobba med Jona Tee, som jag gjort många bra plattor, inte bara med H.E.A.T, utan med andra band också. Sedan finns det ju andra bra plattor också, men jag har inte namnen i huvudet på vilka som har producerat dem.
My: Men det känns som om ni går åt samma håll, alla fem i bandet, att ni har samma idéer och mål, är det så?
Noelle: Ja, det tycker jag verkligen. Jag tycker att det, än så länge, känns väldigt lättarbetat, vi kommer överens och vi testar lite olika idéer. Det är klart att ibland har vi lite olika åsikter och tankar kring en detalj i en låt, men då testar vi oss fram. Majoriteten bestämmer, haha. I det stora hela vill vi ju alla ut och spela och få ut vår musik. Ja, det känns som om vi har samma mål.
Alex: När vi repar och snickrar fram låtar, så är det ju Andi som är låtskrivarmotorn och så får man se till att Noelle kan passa in sången också. Så är Noelle och Andi nöjda, så kör vi på det, liksom. Men vi andra instrumentalister kommer ju ändå in med idéer och diskuterar om vi ska spela så här eller så här. Men det är skönt att ha en måttstock hur det ska vara, då behöver man inte tänka själv. Man testar olika saker och så får de avgöra om det är bra eller inte. Alla följer samma riktning, men får ändå komma med egna inputs.
Noelle: Låtarna är ju väldigt färdiga egentligen oftast. Än så länge har det varit Andi som har skrivit alla låtarna och de är rätt så färdigarbetade när de kommer, vilket är tacksamt och lätt. Och de är ju så bra att det inte är så mycket man behöver pilla på egentligen.
My: Bra! Vilken är den bästa konserten ni har varit på?
Alex: Jag måste tänka lite.
Noelle: Min bästa konsert var när jag såg Dixie Chicks på Gröna Lund. Jag lyssnade på dem så, så mycket när jag var tonåring, nästan uteslutande i några år. Det var mycket känslor och så, de var riktigt bra.
Alex: Min är nog när Europe körde sin fyrtioårsjubileumskonsert för några år sedan. Då körde de två set på Cirkus och jag tror att de har aldrig spelat så bra som de gjorde då. Joey Tempest röst lät nästan som den gjorde när de var som störst på åttiotalet. De körde låtar som inbitna fans som jag själv länge längtat efter att få höra. Jag var så lycklig, de var så bra. Jag fick höra exakt allt jag ville höra.
My: Vad ska man tänka på när man spelar, vad kännetecknar en bra konsert?
Noelle: Det jag har tänkt på när jag har gått på många konserter är att jag uppskattar när det finns en dynamik under setet, alltså att det inte är fullt ös hela tiden. Det måste finnas dynamik i låtarna, men också att det finns vissa låtar som är lugnare, olika tempo. Det måste också hända grejor, men också att bandet har kontakt med varandra. Jag tycker att det är kul och viktigt att se att musikerna är sammanspelta och inte bara tittar på sina instrument eller ut i publiken. Det ska märkas att man har kul tillsammans, att man är ett team.
Alex: Ja, det är viktigt det som Noelle säger. Det är också viktigt att få med sig publiken för det är ju dem man är där för. Man måste planera setet och låtordningen för att man ska ta med publiken på en resa till en annan värld. Då är det viktigt att engagera publiken så att de hänger med. Lika mycket som vi i bandet interagerar med varandra, lika mycket bjuder vi in publiken till interaktion. De är ju en del av det som händer under en konsert.
My: Hur gör man det då, hur får man kontakt med publiken?
Alex: Först och främst scennärvaro, hur du är på scen. Jag har sett vissa band som inte vågar ta kontakt, utan bara kollar på scenkanten, på den första personen som står där, sedan kollar de på lamporna. Din stage personlighet måste våga se vilka som har kommit för att se dig och engagera publiken i allt från att klappa, hoppa, bjud in dem till att vara med och känna musiken.
My: Men ibland gör banden rätt, enligt konstens alla regler, men det blir ändå ingen kontakt. Vad kan det vara som inte funkar då? Vad ska man göra?
Noelle: Lite öl!
Alex: Ja, precis. Men det är så svårt, det kan vara allt ifrån att man har satt showen framför repen, liksom att musiken inte riktigt sitter innan man börjar spela. Det kan också vara att man tyvärr spelar för fel publik, man kan vara förband till ett band som är helt annorlunda och ingen där är intresserad. Jag tror ändå att om man har inställningen som band att nu ska vi bjuda på en jävla show, nu ska vi ha kul, då syns det och då blir publiken taggad på det.
Noelle: Venuen kan också spela roll, tycker jag, hur lokalen är byggd, är scenen hög eller låg, hur mycket folk det är. Är det en jättestor lokal och inte mycket publik i förhållande till storleken, då kan det påverka jättemycket. Även hur nära publiken står scenen, om ljudbilden är bra i lokalen, om man hör sången eller inte till exempel. På vissa konserter jag har varit på, har inte sången hörts eller i alla fall inte sångtexten. Ibland har sångaren fel mickteknik, men många gånger är det så att det mixas dåligt eller att man soundcheckar i en tom lokal och så plötsligt står det trehundra personer där med jackor på sig som man inte har anpassat ljudet för. Det kommer ju att låta annorlunda då. Så sådant där kan också spela roll. Men jag tror inte att det är det allra viktigaste.
My: Om vi återgår till skivan lite. Hur många låtar blir det?
Noelle: Sex låtar; fyra helt nya och två som vi tidigare släppt som singlar.
My: Är det både tyngre låtar och ballader?
Alex: Det är en som man skulle kunna klassa som balladig, men på EP:n har vi ingen renodlad ballad hela vägen, men vi har en låt som är som en återhållen ballad med driv i refrängen, skulle man kunna säga. Sedan har vi en lite snabbare låt, två lite hårdare och så en som är hybrid mid tempolåt. Det finns liksom hela spektran av det man vill ha ifrån. En bra rockplatta. Nu är det ju en EP, men det är en bra representation för vi kommer att göra för vår första fullängdare sedan.
My: Och när kommer den?
Alex: När den är inspelad, haha.
Noelle: Ja, vi jobbar på den nu, vi bestämmer vilka låtar vi ska ha med och har börjat repa in några.
My: Det kommer ju enormt mycket musik nu. Hur ska ni göra för att synas i mängden?
Alex: Man måste jobba mycket med marknadsföring och se till att man syns hela tiden. Internet funkar ju så att så fort du slutar synas, så är du borta och då får du simma upp till ytan igen. Man måste jobba väldigt målinriktat och fråga sig vilka det är man vill nå och spela för och så ut med musiken. Börja där någonstans och bygga upp en hype och sedan komma ut och spela såklart. Att visa att vi är ett rockband att räkna med och bygga oss successivt, men fokuserat uppåt. Visa att vi är genuina i det vi gör. Kämpar man på med det, då tror jag att det kan lossna.
Noelle: Om du har det ultimata receptet, får du gärna dela med dig av det, haha.
My: Jag tror att humor är väldigt viktigt. Ni har ju lite av det på er Facebooksida, men ännu mer av det, skulle jag säga.
Alex: Har du hunnit kika på videon?
My: Ja, jag har sett den.
Alex: Tanken där var att vi ville göra en video som såg ut som en riktigt dyr musikvideo på åttiotalet, vilket med dagens teknik blir väldigt billig. När jag visade den för min sambo, när den var färdigredigerad, så tyckte hon att det var det absolut sämsta hon hade sett. Det var exakt den reaktionen vi ville ha.
My: Det var det som var målet?
Noelle: Ja, precis.
Alex: Ja, vi visade att vi kunde leka med de här gamla åttiotalseferenserna och göra det på ett tillräckligt flamsigt sätt så att folk skulle fatta att vi är bra musiker, gör bra musik och de gör en kul grej av det.
Noelle: Jag gillar den kontrasten att ändå se ganska seriösa ut i våra genre enliga kläder, våra uttryck i videon och hur vi spelar, men att allting annat i videon är superknasigt. Den kontrasten, det blev verkligen precis som vi hade tänkt.
My: Det är flera band som gör samma sak som ni gör nu, jättekul att se för mig som växte upp på åttiotalet. Samtidigt måste man nog ha en distans till sig själv för att komma undan med det. Ett band som tar sig själva på för stort allvar tappar man lite respekten för. Det är en jättebra kombo ni har kommit på där, det tror jag absolut hjälper er framåt.
Alex: Ja, det känns som vi har träffat rätt med den, vi får väl se om vi träffar lika rätt nästa gång.
My: Det tror jag absolut att ni gör! Tiden är slut och jag tackar så jättemycket för er tid och för att ni svarat så fint på mina frågor. Ha det så jättebra!
Noelle: Tack så mycket!
Alex: Tack, tack. Hejdå!