På fredag släpper Knights of the realm sitt debutalbum. Det är en powertrio med idel kända ansikten från rocksvängen. Bandet består av Lars Sköld (Tiamat, Stormen), Magnus Henriksson (Eclipse, W.E.T.) och Marcus Von Boisman (Stormen)
Reaktör Romedahl ringde upp Marcus som berättade hur bandet bildades och varför man bör ha några öl innanför västen när man lyssnar på bandets debutplatta.
Hur kom ni på idén att starta Knights of the realm?
Jag och Lars spelar i bandet Stormen tillsammans, så vi känner varandra sen länge. Sen så har jag hoppat in i en hel del metal cover-grejer med både Magnus och Lars, så vi har gjort en hel del gig med den typen av musik som vi gör med Knights. Vi har gjort covers på bland annat Judas Priest och Saxon för att nämna två exempel, så vi hade lite olika grejer på gång. Samtidigt så satt Lars och Magnus och filade på det som skulle blivit nästa Tiamat-platta egentligen, men av olika anledningar så kom det ingenvart. Sen satt de någon kväll, lite glada i hatten, och hävde ur sig lite typiska heavy metal-klyschor. Den kvällen fick jag ett SMS där det stod att jag måste skriva låten “Heavy metal in the night” och de här orden måste vara med i låten. Det lät nästan mest som ett skämt, men en halvtimme senare hade jag skrivit texten som jag skickade över till dem och två timmar senare fick jag tillbaka att nu har vi skrivit låten så du måste komma hit imorgon och sjunga den. Det var bara så jävla roligt för vi tänkte egentligen inte så mycket utan vi tyckte bara att det var jäkligt tufft. Jag började skriva lite mer texter och Magne och Lars hade en massa tid över p.g.a. Covid-19, så de började också att skriva lite låtar och ganska snabbt så hade vi en fem till sex låtar som vi tyckte att var riktigt bra på allvar, så vi kände allihopa att detta är något som vi vill göra klart och göra något av. Det kändes också befriande att få lite distans till de andra grejerna som vi har där det finns lite mer ramar och regler. Här var det bara ren glädje och heavy metal all the way.
Vart fick ni namnet ifrån?
Om jag inte minns fel så kommer namnet ifrån en textrad från Crusaders med Saxon som går ”Warlords of England, Knights of the Realm”. Det är en klämmig och rolig fras när man kör den live så vi kände att “det vi måste ju bara heta” och så blev det.
När jag lyssnar på skivan så är det väldigt mycket metal och steele i texterna, så jag får känslan av att ni verkligen plockar fram väldigt många klyschor från det som beskrivs i heavy metal. Håller du med?
Om du tänker dig att man gör en chains of metal så kanske första tanken är att det är lite töntigt men efter några öl så sitter man där och sjunger med stenhårt i refrängen och mår jävligt gött. Det är den känslan som vi har gått på. Vi har försökt återskapa den här lite barnsliga känslan när man till exempel upptäckte Priest för första gången.
Ska jag tolka detta som att detta är en skiva som passar bäst på en förfest när samtliga i sällskapet har några öl innanför västen?
Absolut. Man blir ju glad när man får riva loss till låtar som Chains of metal och Blood on Steel till exempel. Men sen tycker jag skivan andas väldigt mycket spelglädje. Dessutom är Mange och Lars några av de absolut bästa rockmusikerna man kan spela med så det blir jävligt gött tycker jag.
Jag tycker att låtarna på skivan har tydliga influenser från bland annat Ozzy, Iron Maiden och Dio. Har jag rätt i det?
Ja, fastän det egentligen inte har varit uttalat så har framför allt Magnus mycket idéer kring de här cover-grejerna som vi har gjort. Vi kör ingenting efter 1984 för efter det har heavy metalen gått över till något annat, och det är i den andan vi har gjort detta. Sen har vi inte analyserat det närmare än så, men vi tycker att vi har skapat bra riff som är kul att köra. Men det har absolut sin koppling i det som vi idag kallar för klassisk metal.

Ni börjar skivan med An August play som är instrumental. Den påminner lite grand om klassikern “Vem kan segla förutan vind”.
Ha ha. Den är faktiskt inspirerad av ett musikstycke ur någon gammal pjäs som Magnus hade sett. Den har en svensk traditionell ton i sig och vi tyckte att det var lite roligt också att sätta lite prägel i början på skivan och den går ju över i “Into the void”. Det här med “Vem kan segla förutan vind” är absolut inget vi har tänkt på, men jag förstår vad du menar.
Hur har rollfördelningen sett ut? Är det du som skrivit texterna och Lars och Magnus musiken?
Till allra största del har det varit så sen har vi alla varit inne och petat och gjort lite ändringar här och där allihopa, men det har varit grundupplägget. För min del har det bara varit jävligt roligt för det har varit lite annorlunda jämfört med andra band som jag har varit med i, där jag har varit lite mer av det musikaliska navet i dessa band, medan jag i det här fallet har kunnat koncentrera mig mer på att vara en metalsångare och textförfattare. Det har blivit en lite annan ingång i det hela vilket har varit väldigt roligt för mig plus att det går väldigt snabbt att jobba med Lars och Magnus. Eftersom de är så duktiga så kan man ändra saker snabbt, vi behövde inte sitta och repa och öva om saker och ting utan allt gick snabbt och smärtfritt.
Är det bara ni tre som spelar på skivan eller har ni fått hjälp av någon?
Vi har en kille som kallas för Dr Carl som spelar orgel/keyboard i An August play och i Chains of metal, men i våran tappning kallas han för Carlos Centurion. Utöver honom så är det bara vi som spelar. Lars spelar trummor och Magnus spelar alla gitarrer och även bas. Jag spelar bas själv vilket jag gör på Stormen-inspelningarna till exempel men det har varit lättare på de andra för de andra att ta hand om spelandet för har haft mer tid på dagtid att jobba på och bara plöja igenom allt och så har jag kommit in senare och lagt på sång och körer. Så det har gjort att Magnus spelar både gitarr och bas på skivan, men det har varit lugnt för mig för jag har alltid velat vara en metalsångare all the way så att säga.
På tal om Carlos Centurion så måste jag fråga om era artistnamn. Lars ķallas för Larry ”The Hammer Shield”, Magnus för “Megalomangan” och du för “Mean Machine”. Hur kom ni på dessa artistnamn?
Som med mycket annat var väl det ett öl-spån som spårade ur. Det kändes rimligt att det här bandet skulle ha starka karaktärer. Mean Machine är mer specifikt från en låt som kanske dyker upp på nästa platta och som heter just “Mean Machine”. Sen är det väl lite den personen jag blir när jag går upp på en scen.
Har ni någon plan på att lösa eventuellt kommande spelningar med tanke på att ni en trio?
Som tur är så har vi ganska många kontakter inom rocksvängen så det är inget jätteproblem. Vi har vår första spelning nu den 11 november på Pub Anchor i Stockholm där vi kommer köra plattan live. Mats Rydström från Avatar kommer då att spela bas och Peter Hallgren från Sorcerer kommer lira andra-gitarr. Vi har börjat repa lite så smått och det är barnsligt roligt att sätta tänderna i låtarna kan jag säga.
Hur tänker ni med en eventuell turné med tanke på att Lars har Tiamat och Magnus är med i Eclipse och det börjar som bekant bokas upp en hel del spelningar i och med att restriktionerna har lättat.
Precis. Vi vet inte riktigt helt säkert ännu hur går med det eller vad för typ av spelningar vi kan få, men våran ambition är att spela så mycket det går. Det hänger mycket på om det funkar både rent tidsmässigt och om vi får något stöd av något slag. Men vi har fått lite uppmärksamhet runt om i världen så det ser positivt ut. Framförallt andra singeln “When metal meets the beast” har fått ett riktigt bra genomslag med över 100 000 streams på Spotify, så det finns lite att gå på och vi hoppas att kunna fortsätta att tugga vidare för folk verkar gilla det.
Nu när jag har lyssnat på skivan så tyckte jag väl den var sådär efter första lyssningen men den har vuxit mer och mer. Hur har recensionerna sett ut hittills?
Vi har fått fina recensioner från både Tyskland och Danmark bland annat, men inte lika bra från Sweden Rock Magazine. Vi märker att folk har tagit sig an skivan på lite olika sätt. De som gett oss höga poäng har förmodligen gått lite på den linjen där vi befinner oss själva, d.v.s. att detta är en kul grej och att det görs med glimten i ögat. Medans om man tar detta på fullaste allvar och har den ingången så kanske man fastnar någonstans på vägen. Men så är det ju, alla har olika smak.
En låt som jag gillar är “Fields of fire” där din röst känns som klippt och skuren för just den låten. Hur känner du själv om det?
Det håller jag med om. Det finns vissa låtar som jag tycker att vi har fått till det där vi alla har landat i dem på ett bra sätt. Sen finns det andra låtar som har blivit jävligt bra på sitt sätt, men kanske inte landat lika väl på något sätt. Men det här är verkligen en debutplatta på det sättet att den är både hetsig och hungrig – precis så som man vill att en debut ska vara och det är det som jag gillar med den. Det finns en charm i att göra det så; att inte överjobba allting och stanna för länge vid allting utan när vi känt att “det här låter bra” så har vi gått vidare och låtit den här första lite råa känslan vara kvar vilket har varit tanken hela tiden. Sen kan vissa saker vara lite ”over the top”, men vi har gillat det; “detta var kul, detta är bra”, så vi går vidare och det får vara såhär. Det ger nerv i det hela och även lite punkattityd också för vi ville inte fila bort allt för mycket egentligen eftersom vi inte ville att allt skulle låta alltför fint..

Hade ni många låtar att välja på när ni skulle färdigställa plattan?
Vi hade ett gäng låtar som vi valde bort i slutändan. En av dessa kommer att hamna som bonusspår på Japan-releasen. Sen var det några låtar som vi kände inte passade in riktigt när vi skulle balansera upp skivan.
Finns det någon chans att de låtar som ströks ser dagens ljus någon gång i framtiden?
Kanske det, men när man ska börja jobba med ett nytt album så vill man gärna skriva nya låtar. Det finns en hel del goa riff som ligger och väntar och vi har även börjat spela in litegrann som vi tänker ska hamna på nästa platta. Vi passar på när vi ändå har ångan uppe och har en enorm spel- och skrivarglädje tillsammans – så det snickras på för fullt! Sen vet man aldrig vad som händer i framtiden, men vi hoppas att vi ganska snabbt kan släppa en uppföljare. Vi är så glada över den support vi fått från bland annat Playground och Cargo som varit med och pushat för detta.
Det är väl ingen nackdel för er att både Lars och Magnus har den enorma internationella erfarenhet som de har.
Både två är ju verkligen nyckeln till att vi kan göra det på den här nivån. Dvs att vi kan släppa skivan internationellt och göra den grejen så att säga, så det finns en grundplåt och jag tycker det är skitkul att vara med på den grejen.
För att byta ämne lite så är jag nyfiken på vad som händer med ditt och Lars andra band Stormen. Ni släppte en grym platta 2018. Hur är status där?
Vi hann precis göra en spelning innan pandemin slog till och stoppade allt så det tog lite tvärstopp där. Nu har Realms kommit lite emellan, vilket egentligen inte var meningen, men det ändå kul i sig. Planerna finns dock att vi ganska snart ska börja snickra på nästa platta.
För att avsluta det hela så undrar jag vad kan folket förvänta sig när man trycker på “play”-knappen när skivans släpps 12 november?
Ta en bira. Höj volymen. Släpp ut håret. Tänk pure heavy metal och sen bara kör. Det är inga konstigheter utan det är raka rör och meningen är att man ska ha jävligt kul när man lyssnar på plattan. Lyssna framförallt på trumspelet och de fantastiska gitarrsolona som finns med också för det är så otroligt hög nivå på det.
Mellan de här fantastiska shredder-grejerna så finns det de här vackra melodierna och solon som du kan nynna med i. Det är något som man minns från förr i tiden; att det var solon som höjer låten och det var inte bara en show off utan det fanns en tanke bakom med det. Den grejen kommer du som lyssnare också få uppleva när du lyssnar på plattan.
Text: Ulf Romedahl