Den 24 januari släpper The Ferrymen som består av Magnus Karlsson, Ronnie Romero och Mike Terrana albumet Iron Will som är trions fjärde fullängdare.
Vi ringde upp bandets gitarrist, låtskrivare och producent, Magnus Karlsson och fick ett trevligt samtal om albumet, Primal Fear, livspusslet och så får vi svaret på vilket album som enligt hans sätt att se på det definierar ordet metal på allvar.
Trevlig läsning.
Tjena Magnus! Hur är läget?
Det är förkylt så in i helvete men annars är det bra.
Hur skulle du beskriva den kommande Ferrymen-plattan? Vad är den största skillnaden på denna och den föregående ”One more river to cross”?
Svårt att sätta fingret på det, men ”One more river to cross” är väl mer rakare metal än ”Iron will”. ”Iron will” är väl lite mer känslosammare på något sätt med mer lugnare partier som dyker upp.
När jag lyssnar så tycker jag att ”One more river to cross” har lite mer catchigare låtar än denna. Lite mer allsångsvänligare medan denna kräver lite mer av lyssnaren.
Så kan det kanske vara. Jag håller med om att förra plattan hade lite mer poppigare melodier fast fortfarande metal som var lite catchigare. Kanske lite mer smygprogg-metal inbakat i det hela också.
Sen är en annan skillnad att på förra plattan skrev jag precis allt, del vill säga både texter och musiken. Den här gången har jag delat lite på det så det är fler människor som varit med och skrivit texterna. Jag gör ju så mycket annat så det är svårt att hinna med allt.
Sen börjar jag bli lite trött på mig själv, för jag pumpar ut så mycket texter så jag kände att jag behövde liten annan input.
Vilka är det som har hjälpt dig att skriva texterna?
Dels är det en brittisk tjej som heter Jane Gold som jag jobbat med tidigare. Hon har bland annat skrivit lite av texterna till den senaste Freefall-plattan.
Sen är det en kille som heter Rikard Bengtsson som har varit med och skrivit texterna till två låtar. Rikard sjöng i mitt gamla band Last Tribe och han har tillsammans med sin fru Jenny bland annat skrivit texten till titelspåret ”Iron will”.
Senast vi pratades vid så pratade vi en del om ditt otroliga sinne för detaljer. Hur viktigt är det för dig att lägga till det lilla extra kontra göra lite lättsmält metal typ Judas Priest, Manowar etc?
Jag gillar det där raka som Priest gör och vi gör ju det i Primal Fear. Jag är ju också en nörd när det kommer till soundtrack, syntar, ljudeffekter och andra grejer som jag kan blanda in. När ingen stoppar mig så kör jag bara på.
Det kan bli softa intron med ljudlandskap, olika mellanspel och andra grejer som jag är väldigt svag för. Sen går jag igång på att få den där soundtrackkänslan i låtarna. När jag sitter och ska komma på en ny låt så sitter jag och leker lite med olika ljudbibliotek som jag har köpt och då kan man få en idé av något fräckt ljud eller någon ljudeffekt.
Så jag jobbar mycket med det, men samtidigt vill jag att det ska vara feta riff som styr musiken så det händer att jag rensar bort grejer, för har man för mycket så försvinner det hårda.
Jag gillar sådana band som kör lite softare som typ Katatonia. Det är ju metal fast lite softare och de gillar att ta ut svängarna. Men det beror på vad man gör, men med Ferrymen så vill jag hålla fast vid stilen liksom. Det ska vara metal utan för mycket flum.
Om vi ska snacka lite storslaget så tänker jag spontant på ”Mother unholy” från det kommande albumet. Det är bombastiskt med körer och kyrkklockor i introt av låten.
Den är ett bra exempel, för hela idén med den låten börjar med körerna som jag satt och joxade med.
Jag tänkte hur jag kunde maxa den för jag hade flera olika biliotek med körer och andra grejer som jag körde ihop. Sen lägger man på riktig röst på det vilket gjorde att jag fick en bra vibe av det. Jag är ett stort fan av ”Headless cross”-eran av Black Sabbath. Det är lite lugnare och tyngre tempo och jag fick den känslan just då.
Men körerna är alltså gjorda genom en dator och inte riktig sång så att säga?
Det är riktiga körer som är inspelade och så men de är samplade.
Man kan köpa ett helt bibliotek som du sen kan båda programmera eller spela dem. Ju mer van man blir att jobba med det desto bättre låter det för det räcker inte att ljudet är bra. Man måste även kunna arrangera det på ett sätt som att det hade varit en riktig människa hade gjort det.
Du hör att jag är en nörd.
Jo, jag har fick den känslan redan när vi talades vid förra gången.
Jag är gitarrist i botten och jag gillar metal, men det finns så mycket runt omkring som man kan smycka ut det med.
Jag gillar det storslagna men sen om man uppnår det med körer eller gitarr är ganska oväsentligt. Det som jag nästan är mest nördig på är trummor. Jag kan sitta nästan hur länge som helst bara för att få till den där perfekta och maffiga virveltrumman, så jag är väldigt intresserad av ljud.
Jag tycker att när jag lyssnar på det nya albumet att det är mindre stråkarrangemang på den här skivan än vad det var på den föregående.
Det kan hända. Det är lite olika. Ibland är det riffen som tar över och får stråkarna stå tillbaka. De gånger jag har haft mycket stråkar med så vill jag ibland testa lite andra grejer på nästa album.
När vi pratade förra gången så pratade vi bland annat om filmer som hade inspirerat dina texter. Nu har du inte skrivit alla texterna den här gången men finns det någon film du tar fått någon inspiration ifrån till den här skivan?
Även om jag inte har skrivit texterna så kommer jag med ett tema eller en story, som sen till exempel Jane skriver en text om som jag sen kan gå in och ändra lite så det passar. Så det är absolut min inspiration som ligger bakom de flesta av texterna. Jag gillar ju skräckfilm och lite mystiska prylar och det kan ibland vara ganska kassa filmer, men ändå snygg skräck som till exempel ”The nun”. Den är ingen höjdarfilm men den är snygg och inspirerande med fräcka miljöer som jag går igång på.
Du kan inte nämna någon specifik film som har inspirerat dig till det här albumet?
Nä, inte vad jag kan komma på. Det kan enbart vara några fraser eller någon story från en film som jag redan har glömt av vilken det är. Jag är ganska glömsk av mig.
Du är ju lite av en perfektionist. Har det varit svårt att lämna ifrån dig ansvaret för texterna?
Inte så länge som jag jobbar med bra människor. Då litar jag på dem plus att jag frågar alltid de som jag samarbetar med om jag kan gå in och ändra i texten eller i musiken till exempel. Jag står ju som producent och vill släppa en produkt som jag kan stå för. Det är bra att vara tydlig från början att det är min produkt så att de personer jag jobbar med inte kan komma i efterhand och säga att de har skrivit en text som de inte vill ändra på alls.
Men alla som jag jobbar med är coola med allt och det har fungerat hur bra som helst.
Gick du i sedvanlig ordning in med ett tomt arbetsblad när du skulle börja arbeta med det här albumet?
Ja, det gjorde jag för det är så otroligt mycket som jag har igång hela tiden. Som mest jobbar jag med två plattor på samma gång och det gillar jag egentligen inte. Helst vill jag jobba med en i taget så jag kan vara superfokuserad på en sak i taget. Så det är väldigt sällan som jag sparar på gamla idéer utan antingen så använder jag dem eller så kastar jag dem bara för att de helt enkelt är för dåliga.
Hur har arbetet varit mellan dig, Ronnie och Mike? Har ni spelat in era grejer på varsitt håll eller har ni kunnat spela in något tillsammans?
Vi har spelat in på varsitt håll så det har varit ett minimalistiskt samarbete. Vi har jobbat rätt länge på det här sättet och när de får sina demos så låter det nästan som en färdig platta där jag har sjungit in låtarna, så de vet precis vad de ska göra.
Jag känner mig inte orolig att de ska börja experimentera och göra konstiga grejer med låtarna, men jag säger samtidigt till dem att de inte ska känna sig helt låsta vid mina demos utan de ska göra sin grej. Mike har ett väldigt speciellt sätt att spela trummor och jag vill inte att han ska härma min trummaskin utan han ska göra sin grej och samma sak gäller med Ronnie. Jag kan ju inte sjunga som han. Jag kan till exempel inte sjunga i falsett för det går alldeles för högt men Ronnie är ju van vid mina låtar så han fattar grejen.
Sen får jag ofta frågan om det inte hade varit roligt att vara samlade och det hade det absolut varit för det är kul. Dock tycker jag det är ganska skönt att sitta själv i studion och skriva och spela in på egen hand för då slipper jag stressen.
Jag har varit i studion med Primal Fear till exempel och det är rätt så dyrt att sitta i en stor studio och man måste leverera direkt liksom. Hemma kan jag ta det lugnt och känner jag inte för att jobba en dag, så hoppar jag den dagen och kanske sitter och jobbar en natt i stället om jag känner för det. Jag gillar att jobba på det viset.
Sen är det självklart kul att träffas men vi träffas inte ens när vi ska spela in en video för alla är så uppbokade så vi filmar var för sig med en svart bakgrund och sen är det några skådisar i Italien som gör någon story och så klipper de ihop det på något sätt. Det känns dock lite tradigt tycker jag för det hade varit gött att träffas och hänga lite.
Vi pratade förut om att du presenterade lite tankar och idéer till Jane som har skrivit en del av texterna. Gjorde du även det till Stan W. Decker som har gjort omslaget till skivan?
Det var faktiskt Ronnie som hade idén till omslaget och han ville även att ”Iron will” skulle vara titelspåret på skivan. Han tyckte att det skulle vara lite mer metalliskt i loggan och metaldetaljer på omslaget så det skulle bli ett lite ruffigare Ferrymen. Han var även med och påverkade på förra plattan så han har varit lite mer involverad i det. Jag kom med idén på första plattan men sen har Ronnie tagit över lite mer av ansvaret.
Jag tycker att gubben på omslaget ser ut som en miniversion av Gandalf med Arnold Schwarzeneggers ögon från ”Terminator”-filmerna.
Ja, precis, ha ha! Jag gillar temat som vi har på Ferrymen-omslagen med kedjorna, lyktan, vattnet och dödskallarna, så vi fortsätter på det temat men i lite olika versioner. Jag får lite Eddie (från Iron Maiden) feeling över det hela.
Detta är fjärde Ferrymen-plattan som släpps nu. Skulle ni inte vilja ut och spela tillsammans för vad jag vet så har ni aldrig gjort en liveshow med Ferrymen?
Det har vi inte. Naturligtvis hade det varit roligt men jag hinner helt enkelt inte. Ronnie kör lite solospelningar och han kör faktiskt någon låt från första plattan på sina spelningar.
På tal om turnerande så är du ju tillbaka som turnerande medlem i Primal Fear. Vad gjorde att du ville komma tillbaka, för sist vi pratade så sa du att du ville vara mer tillsammans med familjen?
Ja, precis. När jag slutade att turnera var barnen små så jag kände att det inte var läge att åka iväg i det läget. Sen blev det så att Tom Naumann som hoppade in i stället för mig var med såpass mycket så då bestämdes det att det är lika bra att han är fast, vilket jag naturligtvis fattade eftersom det hade varit jobbigt om jag hela tiden skulle komma och gå.
Sen har ju Matt som är lite av bossen i bandet varit jättesjuk, så han har ju inte kunnat spela heller. Men nu när han är tillbaka och de ska ut och spela live så ville han väldigt gärna ha med mig, så han frågade om jag var sugen och då kände jag att nu är det lite annat läge. Barnen är större och det kändes som att det var rätt tillfälle. Sen har han sagt att det blir lite kortare turnéer den här gången vilket känns bra så jag slipper vara borta för länge.
Jo, jag vet att han var riktigt illa däran där ett tag under pandemi-åren.
Ja, det var såpass kasst att han har haft en väldigt lång väg tillbaka. Han är väl fortfarande lite sliten men nu känner han sig redo för att ge sig ut och spela live igen så det känns skitkul.
Jag var ju med på förra plattan men jag hade tagit ett litet steg tillbaka jämfört vad jag har gjort innan, men nu är jag tillbaka fullt ut och varit med och skrivit och så där.
Vi var precis i Tyskland och träffades och spelade in videor och tog lite foton och sådär. Vi har ju en liten ny sättning av bandet med både ny gitarrist och trummis.
Ja, ni har en kvinnlig gitarrist numera i Thalìa Bellazecca. Hur kom hon in i bilden?
Det var Ralf som hade varit med Gamma Ray i Italien där hon bor. Hon spelade med Angus McSix och hon och Ralf hade suttit och snackat en massa och de trivdes bra ihop så hon fick frågan om hon ville testa. Hon spelade in en låt som de fick lyssna på och på den vägen är det. Angus McSix turnerar inte så mycket så det fanns tid och plats för ett band till för henne.
Hon ser ju jävligt cool ut på bilderna när hon står och poserar med sin LTD Flying V-gura.
Ja verkligen. Hon är jäkligt go, superpositiv och det sticker väl ut att ha en sådan ung förmåga i ett gubb-band som Primal Fear.
Ni har ju ändå bytt en del medlemmar de senaste åren i Primal Fear. Till exempel har ni bytt trummis ganska ofta. Hur har det känts?
För min del så har alltid bandet bestått av Matt och Ralf. Dom är ju bandets hjärta och har alltid varit med förutom när Matt var sjuk. De har ju bytt medlemmar lite då och då genom åren sen har ju vissa varit med i bandet såklart. Jag har varit med i bandet i 15 år och skrivit låtar vilket är ganska lång tid. Eftersom det är vi tre som är lite av kärnan och vi gör väldigt mycket på plattorna så är det ingen direkt oro att det kommer in nytt folk och det helt plötsligt kommer att låta annorlunda, utan kärnan är ju där så att säga.
Just nu känns det jäkligt bra faktiskt. Alla säger ju alltid att det senaste albumet är det bästa man någonsin gjort men det var länge sen som jag var så begeistrad över en ny Primal Fear-platta. Vi har ett väldigt bra samarbete och alla är på topp.
När kommer skivan?
Det kommer dröja ett tag till. Jag är sist ut och jag håller på att spela in gitarrerna just nu. Det blir nog i september förmodligen när vi ska dra igång en liten längre Europa-turné. Vi ska köra lite festivaler i sommar också så det ska bli kul.
Blir det någon spelning i Sverige?
Tyvärr ingenting i Skandinavien den här vändan. Nu är nästan allt runt Tyskland och Spanien men jag hoppas att vi kan förlänga turnén någon vecka till så vi kan komma till de här trakterna också.
Du är en man med många strängar på din lyra. Finns det någon genre som du skulle vilja utforska men ännu inte gjort?
Det finns massor. Lyssna kan man göra men att bli bra på någonting är en annan sak. Hade jag haft ett liv till hade jag gärna lirat flamenco för jag tycker det är så jäkla coolt. Det hade varit gött att bli riktigt bra på lira piano eller trummor.
Skriver man låtar och har ett musiksinne som funkar och som folk verkar gilla så kan man paketera som vad som helst. Jag kan paketera det som metal eller någonting helt annat för en bra låt är en bra låt.
Jag jobbar som gitarrlärare och så har jag lite band och så var jag med och skrev Black Roses låt ”Only strangers” som var med i Hello Mello på SVT och det är ju skitkul det också. Det var det enda rockbandet som var med i tävlingen och jag var med och skrev deras låt.
Du jobbar fortfarande som gitarrlärare?
Ja, på heltid så det är lite körigt att få ihop allt. Jag ska vara lite tjänstledig när vi ska ut och lira samt att jag har lite andra projekt på gång också, men nu har jag tackat nej till allt som kommer in. Det är naturligtvis jättekul att få förfrågningar om band och plattor som är jättesvåra att tacka nej till, men det går bara inte. Jag känner att jag måste bromsa för jag börjar bli överbelastad med grejer.
Jag minns att sist vi pratade så var du bokad för 2 år framöver. Är det likadant nu?
Nu är jag bokad fram till sommaren men efter det så har jag tackat nej till allt. Skivbolaget är på mig och vill skriva kontrakt på en del grejer men jag vill hålla det öppet. Framförallt nu när jag ska ut på turné så vill jag inte känna någon stress över eventuella deadlines osv för det pallar jag inte utan jag känner att jag vill ta det lugnt när jag kommer hem.
Men det är tufft för senast häromdagen fick jag ett mail från en artist som jag tyvärr inte kan avslöja vem det är. Det hade varit en dröm att få komma ut och spela live med den individen, men jag får helt enkelt inte ihop det.
Jag är förundrad över hur du lyckats jobba heltid som gitarrlärare, jobba med till exempel Ferrymen och ha ett familjeliv samtidigt.
Det är lite körigt i perioder. Oftast så jobbar jag på skolan på eftermiddagar och kvällar, så jag jobbar i studion på förmiddagar. Sen är mina barn 15 och 17 år gamla så de börjar ha sina egna liv vilket gör det enklare för mig att turnera till exempel.
Du har ju uppnått en hel del mål under din musikaliska resa. Har du några mål kvar som du skulle vilja uppnå?
Det finns mål hela tiden som jag skulle vilja förbättra. Till exempel med den kommande Primal Fear-plattan så känner jag ett mål att den ska bli den bästa någonsin. Jag kör varje platta som att den ska bli min sista i livet så det blir alltid nya mål med det. Sen hade det varit kul att få in en fot och göra filmmusik, men då ska man ha tid att skicka ut låtar och bygga upp någonting och allting tar ju tid. Jag får se lite grand hur det blir. Nu kör jag stenhårt med det som jag håller på med och sen ska jag turnera och sen ska jag stanna upp och fundera vad jag vill hålla på med. Jag har så många projekt igång med Ferrymen, Primal Fear, Freefall, Heart Healer och Ginevra, som vi ska komma ut med en platta med. Det blir liksom en loop där jag släpper platta efter platta så jag behöver stanna upp lite och fundera över vad jag ska prioritera för jag kan inte göra allt.
Hur ligger du till med Heart Healer och Freefall?
Jag vet att Frontiers vill att jag ska börja men just nu håller på att jobba med Anette Olzon och Russel Allens kommande skiva. Den är klar framåt sommaren och sen ska jag ut och spela. Sen var jag så himla nöjd med den senaste skivan så kan jag inte toppa det så gör jag ingen. Det skulle vara om jag fick jobba med någon speciell sångare som jag inte haft med förut, så jag inte använder samma sångare hela tiden.
Om du skulle få önska en sångare till nästa Freefall-platta. Vem skulle du ta in då?
Det finns en som det skaver lite att jag ännu inte fått jobba med och det är Geoff Tate från Queensrÿche. Jag har till och med pratat med honom någon gång men antingen så hade han inte tid eller så funkade det inte.
Sen hade jag tyckt att det skulle vara jävligt kul att göra något med Bob Catley igen. Jag skrev ju hans sista soloplatta och det var jättelänge sen. Magnum har ju i princip lagt ner sen Tony Clarkin tyvärr dog förra året. De ska väl göra någon spelning till tror jag, men det enda han gör nu är väl Avantasia. Men han är ju inte purung längre så jag vet inte om han pallar att spela in en platta men det hade varit kul att jobba med honom igen. Sen hade jag inte tackat nej till att få jobba med Rob Halford. Judas Priest är ju mitt absoluta favoritband.
När jag lyssnar på framförallt dina gitarrsolon så låter de stundtals väldigt Yngwie Malmsteen-inspirerade. Är Yngwie en förebild för dig?
Jag har läst det på andra ställen också. Jag tycker själv att det finns andra gitarrister som till exempel Steve Morse som jag har tagit mycket inspiration ifrån men absolut, om man spelar snabbt så kommer man osökt att tänka på Yngwie. Jag tycker att han är asbra och jag har absolut ingenting emot att bli jämförd med honom men det finns andra gitarrister som jag har lyssnat mer på. Wolf Hoffman är en stor förebild om jag ska säga en annan.
Att du gillar Steve Morse har jag fattat för på den pressbilden som jag har fått poserar du med hans signaturmodell.
Precis. Ända sen han skaffade den har jag drömt om att ha en sådan gitarr så till slut så slog jag till när jag fick chansen, för den är ganska svår att få tag på. Jag beställde den från Tyskland och nu har jag haft den i sex år och spelat med den på rätt många plattor vid det här laget. Den har jäkla många mickar så det är sjyst att när man sitter i studio och spelar in så kan man få ut mycket olika ljud utan att behöva byta gitarr stup i kvarten.
Vad fick in dig på hårdrock?
Första gången jag hörde hårdrock i överhuvudtaget med distade gitarrer var när jag lyssnade på ”Alive II” med Kiss. Det hände mycket då inom hårdrocken och jag tror inte bara att det är ren nostalgi för oss i vår ålder. Jag märker även på de som är yngre att det fattar att det inte finns någonting som tävlar med det direkt.
För mig är det ”Defenders of the faith”-plattan som definierar metal på något sätt. Den är liksom ett facit. Sen är alla plattor i den era från ”British steel” och framåt grymma. Jag var precis i rätt ålder när jag upptäckte metal för det var så maxat. Det som kom där mellan 1980 och 1984 med Maiden, Priest och Dio.
Den musiken lät som den gjorde då och det finns ingen som gjort det på samma sätt riktigt.
Sen kom det en massa bra grejer som power metal till exempel med Helloween i spetsen, men det var något speciellt med de där åren för det hände något speciellt då.
För de lite hårdare banden som var igång på 70-talet gled över från rock till metal och när The new wave of british heavy metal kom 1980 ändrades soundet och det hände verkligen något där. Det var så nytt och coolt. Accept tyckte jag var så jäkla bra när dom kom med ”Balls to the wall” och dom där skivorna.
Det är så kul när man hör på andra. Nu är jag själv en gubbe, men när man lyssnar på ännu äldre gubbar så pratar de alltid om sina rötter med Jimmie Hendrix, Beatles osv. Jag tycker inte det är dåligt på något sätt men det är inte där jag har mina rötter. Mina rötter är i “Piece of mind”, “The number of the beast”, “Defenders of the faith” och “Holy diver”. Det är dessa plattor som har format mig som musiker.
Tack för ett otroligt trevligt samtal Magnus. Det var kul att tjöta med dig igen.
Tack själv!
Text Ulf Romedahl
Omslagsbild: Pressfoto