Pretty Maids släppte sitt nya album Undress your madness för snart 2 veckor sedan.
The Maloik fick en trevlig pratstund med Chris Laney om skivan, varför han inte fick heta Animal O´Neal och hur hans son regerade när han skulle spela inför 65 000 åskådare.
Ni har nyligen släppt nya skivan Undress your Madness – hur har mottagandet av nya skivan varit?
Genomsnittligt har vi fått en stjärna under det bästa. Det känns helt overkligt. Förra skivan Kingmaker fick också svinbra recensioner men något som är intressant är att det oftast står i de nya recensionerna att detta låter mer som Pretty Maids. Jag tror de menar att det låter mer melodiskt på denna plattan.
Hur har reaktionen från fansen varit?
De verkar helt överlyckliga och jag har aldrig haft så många meddelanden i min inkorg på Messenger. Vi ser hur det sprider sig, hur mycket alla skriver och delar inläggen så det är riktigt häftigt. På fyra dagar hade vi över 400 000 streams på Spotify vilket är galet bra.
Du har varit med och skrivit två låtar på nya skivan, titelspåret och Shadowlands. Var det svårt för Ken och Ronnie att släppa in dig i processen? Fick du tjata dig in?
Nej, det var snarare tvärtom. Båda två vet ju att jag skriver låtar så jag satt och skrev en massa låtar som jag lade i en mapp som var Pretty Maids idéer där bland annat Undress your madness låg. Sen ringde de mig och undrade om jag hade några idéer och då skickade jag över mappen med mina förslag. Sen användes ju delar av mina förslag till idéer som de hade och det blev en ”match made in heaven”.
Shadowlands kom till när jag bodde hos Hammer i anslutning till att jag skulle spela med Gathering of kings på Sweden Rock i somras. Han spelade upp delar av ett riff för mig och sen så skrev jag den där svarsmelodin som blev svansen i själva låten. Sen när vi var på väg i hans bil så lyssnade vi igenom alla idéer och vi tyckte det lät så jävla bra. Då fick jag in den där Shandi-slingan och vi tyckte att detta kommer bli så jävla mycket Pretty Maids så jag blev jätteglad när vi kom fram till att vi skulle göra detta till en färdig låt.
Hur såg er låtskrivarprocess ut?
Ronnie och Hammer brukar hyra ett hus i Horsens där dom sitter och äter middag, dricker vin och skriver musik vilket de alltid har gjort. Jag och Allan Sörensen åkte dit och var där i 3–4 dagar. Jag hade med mig inspelningsutrustning så jag kunde spela in det vi gjorde i replokalen som jag sen gjorde demos på typ 8 av 10 låtar när jag kom hem. Sen kunde jag skicka ut det till folket så att Ronnie kunde förfina melodislingorna och Hammer kunde komma på gitarrsolon.
Berätta om er producent Jacob Hansen – produktionen på skivan är ju grym.
Pretty Maids har använt honom sen 2010 och han har blivit som en sjätte medlem. Det han gjorde var att förvandla gamla klassiska hårdrocklåtar till att bli 2000-talet i sitt sound och det var precis det bandet behövde för efter det har det ju bara gått uppåt. Han sitter ju i sitt hus där han bor i ena längan och har studio i den andra så han hittar ju som i sin egen innerficka så han vet ju exakt hur han ska placera grejerna vid inspelningarna för att det ska låta så bra som möjligt.
Kunde du snappa upp något som du kan använda dig av i din egen roll som producent?
Inte riktigt faktiskt men jag var väldigt involverad när vi spelade in trummorna gällande hur det skulle arrangeras och spelas och jag stod där och viftade tills jag kom på mig själv och sa att ”det är ju faktiskt du som är producent så jag ska nog backa”, men han svarade att ”om du har en vision så kör bara”.
Sen lade jag ju alla mina keyboards hemma och han kom hela tiden med feedback att gå mer crazy. Väldigt konstruktivt hela tiden och han är väldigt lyhörd så det är inte bara my way or the highway så det var otroligt kul att jobba med honom.
Du är ju som sagt själv producent. Har du några förebilder inom det området?
Jag brukar lyfta Mutt Lange som en och då är det inte bara ljudbilden utan jag anser att producenten är en arrangör också. Hans sett att arrangera musik är bland det coolaste jag vet. Dom spelar aldrig i mun på varandra – spelar någon i fyrtakt så spelar någon annan i åttondelstakt och helt plötsligt börjar det svänga så han är en stor hjälte för mig. Det är ju bara att kolla in de skivorna som han har gjort så fattar du.
Har du någon drömartist/band som du skulle vilja producera?
Hade du frågat mig för 10 år sedan hade jag sagt Kiss. Def Leppard skulle jag älska att jobba med för jag tror faktiskt att jag skulle kunna göra något positivt för dem. De har lärt sig att framföra saker så att det låter som Mutt Lange. Men när jag lyssnar på deras senaste plattor så tycker jag att de misslyckas med de grejerna som jag tycker gör att det blir Def Leppard.
Du har ju ditt projekt Dreams in the Witch House som för övrigt släppte ny singel den 31 oktober. Berätta mer om det.
Det är ju min bebis från början. Jag började med att skriva tre låtar runt 2004-2005 och sen har det bara levt på och det finns stora planer som jag tyvärr inte kan avslöja i nuläget, men jag kan säga att vi jobbar mot den stora grejen som ska hända. Vi har gjort en platta som i stort sett är en demo till hela projektet för att få ihop konceptet och visa att det finns. Vi har en hel del gästartister som t.ex. Stefan Sauk, Dough Blair, Mikkey Dee och Bruce Kulick för att nämna några.
Vi har släppt några singlar sen albumet kom 2013 men det är inget nytt album som är i görningen – mer kan jag tyvärr inte säga fast jag egentligen vill.
Hur ser du på svensk rock idag?
Det finns så otroligt mycket bra där ute. Degreed t.ex. (som släppte ett nytt album 15 november reds.anm.), deras förra platta är bland det bästa som svensk musik har kommit ut med. Work of art tycker jag är jättebra, Dynazty också och sen tycker jag det är fruktansvärt kul med Crashdiets nya skiva som jag var med och jobbade på.
Du är ju ett stort KISS-fan. Vad tycker du om dagens upplaga av bandet?
Det är en liten bittersweet grej för mig. Kommer de hit så måste jag se dem för annars så är det som att skita i tomten på julafton. Jag blev glatt överraskad på Sweden rock när de hade tagit in förinspelad sång så jag kunde koncentrera mig på showen för det har ju varit plågsamt på den fronten den senaste tiden. Det var skitstort för mig när vi var förband åt dom 2018 i Köpenhamn.
Jag samlar fortfarande på vinyler men jag har lugnat ner mig för jag betalar inte längre vad som helst för en vinyl. Är med på en massa Kiss-sidor på nätet men där vet ju folk värdet på saker och ting och jag vill förstås fynda.
Du hade redan ditt artistnamn klart när du var 12 år ung. Hur kommer det sig?
Jag började spela med ett band där sångaren var engelsman och han tyckte att ”Du kan ju inte heta Ulf Larsson. Det funkar inte”. Så jag fick försöka komma på något och det första som dök upp var Animal O´Neal vilket inte gillades. Sen kom jag upp med Lefty Right och han tyckte att ”nu får du skärpa dig”. Senare den sommaren var vi ute i sommarstugan och på rummet hängde naturligtvis Kissaffischer. Så står jag där en dag och tittar i en tidning, Guitar Magazine tror jag det var och så ser jag en bild och på bilden är det Peter Criss, en Laney-förstärkare och Ace Frehley. Och då kom jag på det – Chris Laney fick det bli för det lät ju bra. Jag ville egentligen stava Chris med två S men då tyckte sångaren typ ”for real?” så sen dess är det Chris Laney. Nu har jag till och med lagt in det i mitt namn för det blev så naturligt i vuxen ålder.
När jag jobbade i Polarstudion så skickades det väldigt mycket hårddiskar till studion som jag skulle mixa och folk skickade rekommenderat till Chris Laney för de trodde att jag hette det. Så av förklarliga skäl så var det inte så lätt att få ut dessa brev eftersom det stod någonting annat på mitt ID-kort. Så till slut så lade jag in det i mitt namn istället, så nu kan alla skicka det i vilket namn man vill och jag lyssnar på bägge.
Hemma heter jag Uffe, mina föräldrar är de enda som säger Ulf när är de arga på mig. Annars är det Chris eller Laney som folk kallar mig. Det har blivit så naturligt så mina barn reagerar inte på det. Det står till och med Laney Larsson på dörren hemma.
Du har ju vunnit Grammisar för både årets hårdrock och dansband. Du har aldrig tänkt tanken att skriva dansband igen?
Nej, det har jag faktiskt inte men det är ingenting jag skäms över – snarare tvärtom. Den perioden av mitt liv gjorde att jag hade råd att bygga min egen studio. Och jag ser det så att en låt är en låt sen är det bara upp till mig vilka kläder den ska ha – det är hantverket jag är intresserad av. En bra låt är en bra låt. Sen är jag stolt över att jag har lyckats skriva låtar som jag kanske inte skulle lyssna på själv, men jag har ändå lyckats fånga folks intresse tillräckligt mycket så de har de valt att använda den.
Vad kännetecknar en bra låt enligt dig?
Min fru brukar säga att jag gillar allt som är melankoliskt. Jag tycker till exempel väldigt mycket om Dancing with tears in my eyes med Ultravox. När jag skriver den typ av låtar själv så blir jag alltid helt lyrisk. Får liksom känslan att jag har skrivit världens bästa låt och då säger hon att ”den är ju melankolisk och det är ju det du gillar”. Så det melankolin som kittlar och det är just den känslan som kan göra det till världens bästa låt enligt mig.
Annars är det något som griper tag i mig och det kan vara flera olika element. Det kan vara allt från en text till en produktion eller ett arrangemang. Jag brukar ofta få höra av andra att den bästa låt jag har skrivit är en låt som heter Turn and walk away som bland annat Karl Martindahl gjorde och som sen Randy Piper´s Animal gjorde en hårdrocksversion av för att de älskade låten. Den har tre ackord som går runt och runt exakt hela tiden. Det är bara sången som ändras och folk säger fortfarande att den har någonting. Det känns roligt att låten kan användas både i Fame Factory som är lite mer åt det poppiga hållet och inom hårdrocken, men det är ju som vi sa innan – en bra låt är en bra låt.
Har du någon höjdpunkt i din karriär?
Just nu är det att släppa Undress your madness. Det är min absoluta höjdpunkt som hårdrockare och fan till Pretty Maids sen barnsben. Det är nog det mest overkliga som har hänt mig i mitt liv för jag hade i princip gett upp att jag skulle bli musiker och tänkte att jag väl få koncentrera mig på att mixa och producera, sen från ingenstans så får jag den här chansen och hela mitt liv har gått i 180 sen dess. Tre år och 120 spelningar senare över hela världen så kan jag säga att det verkligen är en pojkdröm som har gått i uppfyllelse.
Vilket land är häftigast att turnera i?
Det som har slagit mig är att det skiljer sig så mycket åt i vilken del av landet man är. Det är till exempel stor skillnad på hur publiken agerar i norra respektive södra Tyskland.
Men för att svara på din fråga så måste jag nog säga Japan. Dels för att det är så enastående och det så speciellt att spela där. Det är nästan som att komma till en annan planet för publiken är helt tyst mellan låtarna och går sen helt crazy när vi spelar men de är verkligen där med hela själen.
När det gäller min största konsertupplevelse så väljer jag mellan två stycken. Dels den när skulle vi spela på Hellfest i Frankrike inför 65 000 pers och jag ringer min son via Facetime för att visa honom och får typ till svar: ”Kul pappa, men jag sitter och spelar med Vincent” klick… Så spännande tyckte han det var.
Sen så måste jag nämna när vi spelade på Sweden Rock 2018. Vi hade inte förväntat oss att det skulle vara så mycket folk för vi skulle spela först på stora scenen mitt på dagen och vi hade problem med att få dit vår backline för tullen hade stoppat lastbilarna på grund av förmodad övervikt så vi fick inte grejerna förrän ca. 40 min innan vi skulle gå på. Men det var fredag, skitfint väder och jag tror att vi hade mest folk på hela festivalen för det var helt packat med folk och alla var på skitbra humör så jag tror det är min höjdpunkt sett till roligt gig.
Du har ju fått diagnosen dyslexi. Är det något som du har kunnat dra nytta av?
Nej, det vill jag inte säga. Det är så sjukt för min dotter har också dyslexi och vi har pratat mycket om det där för jag läste aldrig böcker eftersom jag inte fattade vad jag läste för jag kunde inte plocka ut kontentan av en text. Men däremot när jag började läsa på engelska så började jag helt plötsligt fatta vad jag läste, precis som att hjärnan programmerade om två gånger, så för mig blev kontentan att jag nu enbart läser böcker på engelska och sen jag upptäckte detta så läser jag väldigt mycket böcker, vilket har blivit en helt ny grej i mitt liv. Däremot tycker jag det är jobbigt när jag ska skicka e-post i affärssammanhang eller liknande för jag måste läsa igenom det många gånger innan jag skickar iväg det. Det är ju ett handikapp och man får lära sig att leva med det och se det positiva i det. Sen har jag faktiskt funderingar på att utreda mig själv för ADHD för jag har gått på en del utbildningar och min fru har suttit med mig så har hon petat på mig och sagt att ”allt det där stämmer ju in på dig”. När jag ser tillbaka på min uppväxt och de besluten som jag har tagit i livet så är det väldigt typiskt för ADHD. Jag skulle nog vilja göra det för att landa i någonting och för att förstå varför jag har gjort som jag har gjort för jag är verkligen en workoholic utan dess like. Jag har alltid tusen projekt igång och folk undrar hur jag orkar. Det kanske är så att jag inte orkar egentligen men jag får sinnesro av att ha en massa projekt igång.
När jag tittade igenom litegrann av vad du har gjort i musikväg så hittade jag ditt namn på en singel som hyllade hockeylaget Skellefteå AIK. Hur kommer det sig?
Jag är ett stor fan av dem och det är inte så konstigt för min fru kommer därifrån. Nu har hon inte bott där sen hon var liten men hennes bror bor där och min dotter bor där sen 5-6 år tillbaka, så när jag kom in i familjen så föll det sig ganska naturligt. Jag kommer ju från Helsingborg och vi hade inget hockeylag och jag kan ju inte hålla på Malmö som Helsingborgare och på den tiden så fanns ju knappt Rögle så vi höll typ på Färjestad eller något lag som vi tyckte spelade bra just då. När jag senare träffade min fru så var SAIK inte i högsta serien förvisso men när gick vi till ladan som hemmaarenan kallades så kände jag att jag har nog hittat ett eget lag så sen dess håller jag på dem.
Sen så känner jag ju ”Funky” Dan Larsson sen många år tillbaka som jag gjorde singeln ihop med. Han sjunger i Noice nu för tiden så vi snackade om att vi kanske skulle göra lite grejer så jag har varit med och gjort två grejer med honom.
Hur ser framtiden ut?
Nu är ju plattan ute som vi ska promota så det blir en del intervjuer och vi kommer göra allt för att hålla namnet Pretty Maids vid liv. Vi har en liveplatta i pipelinen och en live-DVD som är inspelad som måste bli klar så det är mycket jobb men vi kan inte planera så mycket eftersom Ronnie genomgår sin behandling men så fort han blir frisk så kör vi.
Sist men inte minst och på tal om Ronnie – hur är det med hans sjukdom?
Det är väl så bra som det kan vara men han har bett oss att inte prata så mycket om hans sjukdom. Jag kan säga så mycket att vi pratar varje dag och han tackar alla så hemskt mycket för all support och kärlek som han har fått sen det blev offentligt.
Text och foto: Ulf Romedahl
