När jag ringer upp Jesper Lindgren, gitarrist och grundare i Velvet Insane har han precis hämtat sig från en hejdundrande releasefest för bandets senaste platta High Heeled Monster. Gruppen har under de senaste åren seglat sig in i glamrocksveriges kollektiva medvetande, och även om du inte har en Velvet Insane-platta i samlingen, har du kanske en med Carr Jam, eller har du kanske smuttat på en Riff på en fredagskväll, och Jesper har ett finger med i spelet även där.
High Heeled Monster släpptes ju häromdagen, hur var processen när albumet skapades?
Ja, den släpptes ju i fredags [25/8] och vi hade en fantastisk releasefest för att fira detta, på ett utsålt Storsjöteatern i Östersund. Men processen dit har varit väldigt lång. Stundtals har det känts så i alla fall. Vi började spela in plattan i februari förra året, och sedan har vi jobbat intensivt sedan dess, med Tomas Skogsberg i Sunlight Studios. Han är känd för att ha jobbat mycket med death metal, The Hellacopters och Backyard Babies och sådär. Det har varit en fantastisk process, men väldigt intensiv, och vi har verkligen jobbat stenhårt med den här skivan. Det känns fantastiskt, och vi har fått otroligt bra recensioner. Det har varit många recensioner där det har varit full pott, och sådana som verkligen förstår grejen. Det har varit väldigt kul och lärorikt att jobba med Tomas, och så har vi haft Sulo [Diamond Dogs], som låtskrivarkompanjon igen på många låtar.
Har det varit någon skillnad i processen nu när ni hade ett album att följa upp?
Det här är egentligen vårt tredje album, fast det är vårt andra ”riktiga” album kan man säga. Vi släppte en fullängdare 2018 eller 2019, och det är lite annan stil på den, den är lite punkigare, lite råare och lite mer aggressiv, och sedan, till förra plattan satte vi verkligen fingret på vad det är för band vi vill vara. Då skapade vi Rock’n’Roll Glitter Suit [2021]. Den plattan öppnade otroligt många dörrar, och nu märks det att folk förstår vad vi håller på med. Det har varit ett sug efter den här plattan, och vi har tagit hela konceptet vidare, både innehållsmässigt och soundmässigt. Så det har verkligen bara varit lustfyllt och vi har känt oss trygga i Tomas händer. Vi förlitar oss på honom väldigt mycket, och han har visat vägen. Sedan har vi jobbar mycket med Dregen [Hellacopters, Backyard Babies, ex Michael Monroe] och Chips Kiesbye [Sator], och Bonni Pontén [Asta Kask], som även gästar på en låt.
Ja, ni samarbetar ju med många musiker utanför bandet. Hur hittar ni varandra?
Det är väldigt blandat. Vi har precis påbörjat ett samarbete med Harpo som rullar nu, och vi har släppt första singeln nu. Då var det vi som släppte fram en hand. Älskar man glam och är från Sverige, så vet man vem Harpo är, speciellt de tre första plattorna är väldigt stilbildande inom svensk glamrock. Vi har mötts i vår kärlek till rockmusik helt enkelt. Allting händer för en mening, liksom. Jag är väldigt bra kompis med Dregen genom vårt gemensamma ölmärke Riff, så det har bara fallit sig naturligt, liksom. Vissa tar vi kontakt med, och vissa tar kontakt med oss, för att vi gör något som är coolt. Det är ju väldigt roligt och vi älskar samarbeten. Man lär sig väldigt mycket och det är väldigt lustfyllt att samarbeta med olika personer och musiker. Vi känner att vi växer väldigt mycket på alla sätt nät vi gör de här samarbetena.
Ja, det förstår jag! Du är ju även involverad i många andra projekt, som Carr Jam och Save the Noize. Vad har du tagit med dig från de projekten till ditt eget band och för din egen utveckling som musiker?
När det kommer till Carr Jam så är det 100% bara lustfyllt, och det är så kul. Vi är ett jäkligt bra team med Erwan Lengliné [Trench Dogs], Gustav Kronfelt och jag och alla medlammar. Det är bara roligt och man får med sig mycket kontakter. Carr Jam har bara hänt av sig själv, liksom. Det har ju blivit en grej nu, och speciellt bland nördar. Det är ju rätt så eftertraktat har jag förstått, som den första vinylen som går för flera tusen på Ebay.
Ja, det är verkligen ”av nördar, för nördar”, haha!
Ja, och det har verkligen bara tagit fart, så att säga. Och det har nästan gått av sig själv. Självklart har vi jobbat hårt med det, men det har verkligen hittat sin målgrupp. Genom Carr Jam har Velvet Insane hittat många fans, och det är det som jag tycker är bra med de här samarbetena: man når olika målgrupper, som man vanligtvis inte skulle nå. Det gäller också Save The Noize och Harpo-samarbetet. Han har ju en äldre målgrupp än vad vi har och drar en bredare massa, och de verkar tycka om det vi gör, så då tar vi med oss dem i Velvet-världen. Man får så väldigt mycket när man gör olika samarbeten, även när det kommer till typ ölsamarbeten som jag också gör.
Det känns som att det här är det moderna sättet att marknadföra band på. Numera, tycker jag i alla fall, hittar man inte ny musik på radio eller så, utan oftast är det ett band man gillar som känner ett annat band och så vidare.
Ja, men det har du alldeles rätt i. Det är ju verkligen mouth to mouth-prylen som funkar bäst. Man får lite olika målgrupper på så sätt, och Harpo får ju en annan målgrupp nu. Han når en yngre glamälskande publik, som upptäcker hans gamla plattor, så det ger ju något åt bägge håll med alla de här roliga projekten. Sedan har jag ju lite myror i benen och jag vill gärna skapa någonting, hela tiden. Jag vill inte säga att jag blir uttråkad, men jag behöver hela tiden göra mer. Det är därför det blir lite öl och det blir lite julmust och alla möjliga projekt.
Vi har ju varit lite inne på det här med glamrock. För mig är det så mycket mer än bara musiken. Det är scenkläder och skivomslag och allt sånt. Sitter ni ned och planerar allt sådant, eller faller det sig naturligt för er?
Jo, vi sitter ned, men sedan jobbar vi med och får mycket av Gustav Kronfelt och Erwan Lengliné, och alla i det här gänget som vi skapar med, och som kommer med feedback. Så med det så faller det sig naturligt och vi vet ju vad vi vill. Men det är bra att få tips och lite nycklar efter vägen och det får vi av det här teamet som vi jobbar med. Det är managagement, bokningsbolag och skivbolag, men framför allt Erwan och Gustav är väldigt viktiga för oss, och det betyder väldigt mycket med det samarbetet vi har. Det är helt fantastiskt, verkligen.
Glamrock är ju också så anti-jantelag det kan bli. Det känns liksom inte så svenskt på något sätt. Har ni stött på något motstånd i att göra glamrock?
Nja, det är väl mer det att folk inte riktigt fattar vad glamrock är, men det märker vi över hela världen. Man hamnar ofta i ett fack där man kanske inte vill vara. När det är hårdrock och metaltidningar som skriver om oss och drar paralleller till Mötley Crüe. Då är de 10-20 år fel i tiden, liksom. Vi har nog inte ens lyssnat på en hel Mötley Crüe-låt innan vi stänger av. Så på så vis blir det en del missar. Men vi kan också förstå att glam för många är 80-talsversionen, men glam för oss är 70-talet. Den musiken som skapades då är väldigt universal och väldigt bred, och sedan spär man på det med lite glitter och glamour. Enligt oss så är musiken vi gör pop-rock, men bara för att vi gör det med distade gitarrer och lite smink, så hamnar vi ofta i Mötley Crüe-facket, vilket vi inte tycker att vi ens har en liten likhet med överhuvudtaget.
Ja, det är ju en genre där man hamnar lite i kläm, för antingen ses man som ett popband, typ som The Ark, som många inte ser som ett rockband, trots att de i allra högsta grad är det, eller så blir det, som du säger Mötley Crüe, för att det är män med smink och höga klackar.
Ja, det blir lätt sleaze, liksom. Men det är väl det som vi har märkt, men sedan så är det liksom mest att folk inte kan sätta fingret på oss, och kanske blir lite obekväma, men då får det vara så. Vi älskar det vi gör och kommer att fortsätta med det, och spela får pop-rock.
Ja, det är ju det som är det viktigaste.
Ja, precis. Vi har märkt med den här plattan, när vi har gjort lite gigs, att med förra plattan växte vi väldigt mycket. Och med den här plattan har vi märkt att det finns en publik, som kommer dit. Och det är allt ifrån punkare, som har hela skinnvästen full med Sex Pistols och sån’t där, men även folk som kommer på gigen med egna boer och smink, så att det känns fantastiskt på så sätt. Den här plattan har verkligen slagit ned och det är verkligen inga oklarheter för folk med vad det är vi håller på med.
Ni har ju funnits som band väldigt länge, men som du säger så har det tagit verklig fart nu de senaste åren. Hur har det upplevts för er?
Vi har alltid strävat framåt. Första turnén vi gjorde var att åka till Australien på vinst och förlust, och gjorde en massa gigs där, och sedan har vi varit i Japan och USA. Vi har alltid försökt pusha bandet. Men det är nu, de senaste två och ett halvt åren, från Rock’n’Roll Glitter Suit, när vi gick in i studion och spelade in den, och framåt, som vi verkligen har vuxit. Det är en verklig skillnad, helt klart. Nu finns det ju en publik som kommer. Vi spelade hemma i Östersund i fredags, och vi är fortfarande i det stadiet att vi aldrig är beredda. Vi har så låga förväntningar fortfarande, eftersom vi har harvat så länge. Vi tror inte att det ska vara så mycket folk på alla gigs, men nu känns det verkligen, utan att jinxa det här för mycket, som att det finns en publik och det är fantastiskt. Som i fredags, det var fullsatt: över 100 personer, som bara kunde alla låtar. Och när vi var i Spanien sist, så var det kö, och utsålt på många ställen. Så det är helt klart en skillnad, och en som vi fortfarande inte begriper. Vi har som sagt harvat så länge, vi firar tio år i år, och det har varit upp och nedgångar. Vi har blivit ödmjuka inför det mesta. Vi har lärt oss mycket, både på ett personligt plan och musikaliskt. Så vi är otroligt glada för all positiv respons på den nya plattan och alla recensioner. Vi har fått full pott på många stora rocktidningar, så det känns väldigt bra.
Grattis! Hur tar ni er vidare efter det här nu?
Nu ska vi ut och spela så in i helvete! Vi har mycket spelningar som vi kommer att annonsera, både i vår och i höst. Vi kommer att ha en releasefest på Pub Anchor [Stockholm] den 14 september, och sedan bara brakar det på. Vi ska till Spanien igen, en liten sväng, och vi ska spela mer med Harpo. Så det är mycket på gång, och mycket spelningar, och det är ju det som alltid har varit vårt mål. Vi älskar ju att lira. Det har alltid varit vårt mål att spela väldigt, väldigt mycket, och det ser ut som att det kommer att bli ett sådant år nu. Sedan får vi väl fortsätta att skriva låtar och kika på vilken studio vi går in i nästa gång, men vi älskar vårt samarbete med Tomas Skogsberg.
