Nu har det gått en stund sedan Sweden Metal Aid släppte singeln Sirens och auktionerna på Tradera drog igång! Det dyker upp nytt hela tiden och jag kände att vi var tvungna att ta ett snack med en av de sanna eldsjälarna bakom projektet! Erika! (Och visst fangirlar jag lite, för det får man väl?)
Pauline:
Så fantastiskt. Jag har varit så glad det här året för att jag har sett dig i mitt flöde så mycket, och det har glatt mig så mycket. När jag var liten hade jag kvinnliga förebilder – det var Lita Ford, det var du, det var Lili & Susie. Det var tuffa tjejer som inspirerade mig att våga hålla fast vid hårdrocken och fortsätta på den vägen. Jag har varit så glad över att du är tillbaka i fokus. Jag vet att du alltid funnits där, men nu är det fokus på Erika, och det är så jävla gott. Ville bara säga det så har jag fått det sagt haha!
Erika:
Tack så mycket! Jag gillar ju att göra många olika saker, och jag har inte varit så sugen på att turnera eller göra så mycket mer. Jag har suttit i Grammisjuryn, suttit i Wacken-juryn… en massa såna saker runt omkring. Jag har gjort 130 poddavsnitt med Anders Tengner, bara det är ju en livsuppgift.
Men nu var det roligt igen. Och det återknyter till det du sa om att du vågade saker när du var ung. För mig blev det lite Moment 22. Jag har hängt med Filippa Nässil och andra superduktiga tjejer som bara har kört och det går bra, för de är bra och de ger sig inte. När jag ser dem tänkaër jag ”jaha, de tar hand om barn och gör allt det här”, det var inspirerande för mig. Till slut sa jag: ”Okej, jag gör några gig.”
Så det har gått varvet runt.
Pauline:
Så, tillbaka till dig och Sweden Metal Aid. Det är helt fantastiskt att ni kom på idén att göra det, nu när vi behöver något positivt i den här världen. Och så snabbt ni fick ihop det!
Erika:
Ja, jag blev tillfrågad att göra en revival av Swedish Metal Aid och sa faktiskt nej först. Min dåvarande PR-kille övertalade mig: ”Det kommer bli kul.” Så jag gick på några möten. Vi drog igång, jag pratade med Chris, vi skrev låten Sirens, började producera, fick in artister… och så märkte vi att de som pratat om fyrtioårsjubileet inte riktigt var i samma verklighet som vi. Det hade inte kommit något jubileum alls, och vi hade kommit jättelångt. Så vi sa: ”Vi kör själva.” Det fick heta Sweden Metal Aid istället. Chris och jag satt på en Bajen-bar här i söderort på matchdag – fullt ös – och skrev ner alla vi skulle ringa. Alla utom en svarade ja. En svarade inte alls och en sa nej, för de var mitt i en skilsmässa. Alla andra sa ja. Vilken line-up! Alla är så jordnära och inga rövhattar! Haha! Vi var överens från början: vi ville ha mer tjejer. Visa att det finns fler idag än när jag började. Då var det typ jag, Lita Ford, Girlschool, Lee Aaron… det var ungefär det. Det är så kul med alla duktiga som kommer nu.
Pauline:
Hur tänker man då när man skriver en låt för så många röster? Tonarter och tempo måste ju passa många olika röster?
Erika:
Jim Wallenborg hade redan en idé som vi jobbade vidare på. Vi ville att det inte skulle vara för hårt. Det skulle dra åt hårdrock/ballad, men inte en seg 80-talsballad. Chris kom in där som producent. Folk frågar: ”Hur skulle du beskriva låten?” Jesus * christ dessa genres liksom, man fyller 60 snart blir man tant! Det är en låt.
Pauline:
Den dagen du blir tant? Nej, nej!
Erika:
Jag gillar min inre tant!
Pauline:
Haha ja, i och för sig. Jag jobbar med folk 20 år yngre. Jag reser mig upp ibland och säger: ”Nu säger tanten ifrån!”
Erika:
Haha! Min kollega sa: ”Erika, har du märkt att du säger ´sjas’ oftare?” Jag bara: ”Jag har inte så många år kvar, jag har inte tid med folk som står i vägen!”
Pauline:
Underbart! Men beslutet om vart pengarna ska gå – hur tänkte ni där? Läkare utan gränser.
Erika:
Jag valde det redan i början när vi egentligen skulle samarbeta med det andra teamet. Alla var med på det. När det blev jag och Henrik Halvardsson som tog över PR fick vi direktkontakt med Läkare utan gränser. De sanktionerade projektet, tackade ja, och var med på eventet. Det var viktigt för oss att det skulle vara partipolitiskt obundet. Bara: ”Vi hjälper där det behövs.” Lite i samma anda som hårdrockskommunityn i Sverige. Är man en rövhatt blir man inte långvarig.
Pauline:
Så är det verkligen. Jag växte upp i Eskilstuna med tre storebrorsor som alla var hårdrockare. Massor av musik. Pain of Salvation, Kent… Jag bodde vid Balsta musikslott där alla repade. Man var alltid välkommen. Det handlade inte om ålder eller utseende. Tyckte du om musiken – kom.
Erika:
Exakt. Det är så mycket kärlek i den communityn. Och det är samma anda som Läkare utan gränser.
Pauline:
Jag kollade på Tradera – det ligger redan på drygt 35 000. Det räcker till fler personer som kan flyga dit där de behövs. En fantastisk början. Vad är den coolaste grejen i auktionerna? Jag hade ju valt korvmiddagen med Mappe och Chris.
https://www.tradera.com/item/2943/700766255/erika-bundle-
Erika:
Ja, absolut – kanske lite nära för att jag skulle betala för att umgås med mina kompisar, haha.
Jag har varit inne och bjudit själv också. Jag har bjudit på Dregens konstverk som han gjort med Caroline Roosmark (jag blev direkt överbjuden). Och vi har fått gitarrer!
Pontus Norgren kom med en gitarr innan han skulle flyga till Sydamerika. ”Jag hinner.” Ralph Gyllenhammar dök upp och sa: ”Jag tog med en gitarr och signerade den.” Och nu kommer en tredje gitarr via en svensk festival – men från en icke-svensk gitarrist. Någon som är väldigt aktuell just nu och kanske ska pensionera sig. Vi får se nästa vecka!
Pauline:
Spännande! Jag såg bilder från eventet – så mycket glädje och stolthet.
Erika:
Det känns jättebra. En av volontärerna stoppade mig igår och sa: ”Det var så otroligt mycket kärlek i luften.” Det är ju kvittot på att det blev en lyckad kväll.
Pauline:
Jag hoppas fler hoppar på trenden.
Erika:
Ja. Jag hoppas att fyrtioårsjubileet blir av – det blir väl 41 år nu, men ändå.
Jag har märkt att de senaste åren är det fjärde välgörenhetsgrejen jag gör. Man blir som sina föräldrar. Min mamma jobbade mycket ideellt. Jag har sagt att jag lever i exil, ska inte bli som föräldrarna, men nu är det välgörenhet för hela slanten.
Pauline:
Jag har hamnat i samma läge: ”Om jag blir hälften av den kvinna min mamma är…”
Erika:
Eller hur! Men som vi sa innan, det blir ringar på vattnet! Man behöver inte dra igång en jättestor gala. Alla kan göra något litet.
Pauline:
Bara tanken – skänk en slant om man kan.
Erika:
Jag chattade med en av killarna i Knogjärn igår. De ska göra Musikhjälpen och de är med på Silence också. Jag sa: ”Nu har ni gjort så mycket gott att ni kan vara rövhattar ett tag.”
Man måste få det ibland. Balans!
Pauline:
Exakt. Karma! Tack för att du ville prata med mig – det var jättekul. Och från oss på bloggen och podden: vi är 100 % all-in. Vi önskar er all lycka till!
Erika:
Tack snälla!
