Erik Grönwall släpper nu sitt första riktiga solo-platta under eget namn och med egenskrivet material.
vi tog ett snack med Erik om skivan och en massa annat.
Tjena Erik! Hur är läget?
– Det är bra, tack. Snart albumsläpp och i övermorgon ska vi träffas och börja repa inför sommarens spelningar.
Hur skulle du beskriva det nya albumet med dina egna ord?
– Personligt, kompromisslöst och 100 procent Erik Grönwall.
Det finns liksom ingen låt på plattan som jag har tagit med bara för att någon annan ville att den skulle vara med, utan det är mina låtar rakt igenom. Det har även handlat om att hitta vem jag är musikaliskt, vilket jag kanske inte har gjort på riktigt tidigare.
Jag fick ju vara med och skriva och ta fram
låtar när jag var med i H.E.A.T, men inte när jag var med i Skid Row. Så med denna skiva har jag hittat tillbaka till kärleken att skriva låtar igen.
Rent musikaliskt tycker jag att plattan åt lite olika
håll. Jag tycker att jag hör bland annat Aerosmith och H.E.A.T. Sen tycker jag att ”Who’s the Winner” är väldigt Queen-inspirerad. Håller du med?
– Absolut, det håller jag med om. Aerosmith, Queen och H.E.A.T låter ju som kanonband – det är det bästa betyget man kan få!
När jag växte upp satt min far där med sin blå Fender och drack Pripps Blå till. Han satt och lirade till 50- och 60-talsmusik, så det var den musiken jag växte upp med. Det är bland annat därför jag valde ”Who’s the Winner” som den första låten som jag ville ha med på plattan. Den har mycket av de 50- och 60-talsinfluenser som bland annat Queen har.
På min jukebox här hemma har jag Freddie
Mercurys version av ”The Great Pretender”, och den skulle lika gärna kunna vara en Queen-låt. Så jag tror att det är mycket av den nerven jag ville åt med den låten, och det är något som dessutom tilltalar mig väldigt mycket.
Du snackade om att skivan är väldigt personlig. Gäller det både rent textmässigt och musikaliskt?
– Absolut, nästan mer textmässigt. Jag tror inte att du hittar en enda klassisk rock-anthemtext på hela skivan. Kanske att man kan gå in på det spåret på ”How High”, för det är en låt där man kan stå live och få en koppling till publiken, vilket man också behöver ha. Men annars finns det ett djup och mycket mörker i allt annat på skivan. ”Hell and Back” handlar om när jag satt isolerad på sjukhuset med min leukemidiagnos och kände ilska, frustration och alla de känslor samt existentiella frågor som man behövde hantera där och då. ”Been on my knees for peace of mind” sjunger jag i den låten. Det finns inga ateister i skyttegravarna. Jag skulle inte kalla mig religiös, men när man ligger där så hoppas man att det finns något som kan hjälpa en. Så man står där på knä och ber till någon högre makt för ”peace of mind” och hoppas att det hjälper.
”Who’s the Winner”, som vi pratade om innan, handlar om uppbrottet med Skid Row och ”Praying for a Miracle” handlar om min första spelning med dem.
Jag kände att allt behövde vara personligt och betyda något. Det gjorde att allt tog längre tid och att det blev en bearbetningsprocess att gräva djupt och riva upp de gamla såren igen.
Har det varit jobbigt för dig att ta fram de här texterna eftersom de har rivit upp sår, eller kändes det självklart att skriva dem?
– Jag är så van att prata om det, så jag kan inte påstå att jag bölade mig igenom låtskrivandet. Men det är klart att det tog längre tid.
Det kräver mer av en att skriva bättre texter än typ ”Hey babe, look at me. Let’s go, rock ’n’ roll” eller liknande – sådant kan man ju skriva när som helst. Men här gick jag verkligen på djupet och försökte tänka ut hur jag ville beskriva den här mörka situationen. Jag skulle nog säga att det blev lite mer poesi av det hela.
Har det varit några stora utmaningar under
inspelningarna?
– Allt var en utmaning. Dels att navigera, eftersom jag har gjort ganska mycket grejer tidigare, och att försöka hitta vem jag själv är i det här. Hur låter jag? Hur ska produktionen vara? Hur ska soundet vara? Och så texterna, som vi pratade om innan, samt vilka musiker jag skulle jobba med. Så det har varit lite pusslande, men det har samtidigt varit jävligt kul och det blev väldigt befriande när jag väl listade ut det. Jag har fått alla pusselbitar på plats och det känns väldigt bra i magen nu när jag ska släppa det.
Är det Jonas (Jona Tee) som har producerat skivan?
– Jonas skulle ha producerat från början, men vi insåg efter ett tag att det inte skulle bli bra. Jonas är min absolut bästa vän och han har varit vid min sida under hela den här processen, från det att jag sa att jag ville göra något eget fram tills nu, och vi har testat så mycket olika grejer.
Men Jonas är ju för bra på det han gör; han kommer in med sin egen identitet och sitt sound, och för mig var det viktigt att det inte skulle låta som Jonas eller H.E.A.T. Jag ville att det skulle låta Erik Grönwall.
Vid något tillfälle ringde Jonas mig och sa: ”Jag tror inte att jag ska producera den här skivan.”
Så då kom Fredrik Thomander från Palma Music Studios in i bilden, eftersom vi spelade in plattan i hans studio i Palma. Han var just då medproducent och låtskrivare och hjälpte oss vidare.
Vi fick vara i hans studio när vi skulle skriva och spela in. Han tog över produktionen, och det var det som gjorde att det tog en jävla fart.
Han kunde verkligen få min vision att bli till ett sound. Han gick in med sin egen expertis, och han har ju skrivit och producerat enormt mycket genom åren, så det var tack vare honom som plattan blev som den blev idag. Jonas har absolut haft ett finger med i spelet också, så det är tack vare oss tre som det blev så bra som det blev.
Vilka musiker har du haft med på plattan?
– Vi har lite svenskt krut! Erik Mårtensson, som jag
knappast behöver sälja in – han talar lite för sig själv – spelar på några låtar och har även varit med och mixat lite. Sedan har vi Anders ”Gary” Wikström, som både har varit med och skrivit och lirat gitarr på några låtar.
Fredrik har lirat bas, och vi har haft en spansk trummis som bor i Palma som heter Pedro Moya, som lirade kanon. Jonas har spelat keyboard och piano, och så finns det en hel stråkorkester med, som jag tyvärr inte kan alla namnen på.
Johan Becker har varit med, och det var tillsammans med honom och Erik Mårtensson som jag skrev låten ”Save Me”.
När vi ändå är inne på ämnet: Vilka fler musiker ska du ha med dig på scenen i sommar förutom Philip?
– Fler svenska hjältar! Ludde Törner och Soufian från Reach, så jag har nästan snott hela det bandet. Mikael Blanc från Degreed kommer att lira keyboard, och sedan kommer Dennis Holm att lira trummor. Philip känner honom sedan tidigare, och han har precis flyttat hem från Nashville där han har bott och lirat ett tag.
Det viktigaste för mig har varit att sätta ihop ett gäng som jag känner att jag kan ha kul med, och som naturligtvis låter bra. Och jag vet att alla grabbarna kan lira. Ludde, till exempel, skriver, sjunger och spelar bra gitarr, så han är enormt värdefull för bandet – och det är de andra också på olika sätt. Det känns som ett väldigt skönt gäng, och alla har varit ute och spelat förut och vet vad det handlar om. Vi ska ha vårt första rep om några dagar och sätta ihop allting.
Hur har du tänkt att setlistan ska se ut?
– I framtiden kommer jag att fokusera mer på mitt egna material, eftersom jag vill skriva och släppa ny musik. Men jag gillar också det som jag och Jonas gör på Youtube, så jag ser en kombination framför mig med det egna materialet och de största virala tolkningarna, som till exempel ”House of the Rising Sun”.
Sedan finns det ju en stark koppling i Sverige till ”18 and Life” från min tid i Idol, så den kommer definitivt att vara med. Det blir en intressant kombination av eget och några covers från Youtube.
När jag tänker på virala Youtube-covers så tänker jag osökt på ”Painkiller”.
– Det var den första som gick viral och den ligger nu på nästan 595 000 visningar, men den har en bit kvar tills den når upp till ”House of the Rising Sun” som har 8,2 miljoner visningar just nu. Så det finns en låtordning som jag går efter, men du har helt rätt i att ”Painkiller” var den första låten som stack iväg. Den är kul, men det är inget som vi planerat att repa in just nu. Det skulle eventuellt vara kul att slänga in den på Sweden Rock, men vi får se.
Jag slås över hur du sträcker dig över väldigt många genrer när du släpper dina covers på Youtube. Jag vet att jag kommenterade det när Painkiller släpptes, för dels tyckte jag att den var grym, men jag slogs också av din stora repertoar och allsidiga röst. Finns det någon genre som du inte kan sjunga?
– Tack snälla! Om du skulle höra mig rappa så skulle du nog kräkas, haha. Sedan kan jag inte heller growla, och det går väl någon gräns inom mig när det blir för mycket pop eller metal. Jag växte som sagt upp med 50- och 60-talsmusiken, men det finns någonting inom mig som gillar 70-talsrocken lite mer än det som kom på 80-talet.
Fast det är svårt egentligen, för det kom så jäkla mycket bra grejer då.
Men jag gillar classic rock, och som svensk gillar man ju starka melodier, sina hooks och starka anthem-refränger – och det har vi bland annat Abba och många fler att tacka för. Jag älskar verkligen när allt det där kan paketeras i rock ’n’ roll. Sedan kan jag gilla att slänga på en låt med Fleetwood Mac eller liknande. Det finns så mycket som jag gillar, och det är därför jag tycker om att testa så många olika grejer. Det är liksom inte genren som är problemet i sig när vi tolkar grejer på Youtube, utan det handlar om när jag hör en låt som jag gillar och känner: ”Den här skulle jag kunna tolka på det här sättet.” Man kan alltid paketera allt i rock ’n’ roll eller metal, och det gäller även poplåtar.
Jag tycker även att de jullåtar som du har tolkat är
riktigt bra.
– Här måste jag verkligen lyfta Jonas, för det är han som arrar allt. Vi har jobbat fram ett recept tillsammans på Youtube som vi gillar.
Det kan gå till så att vi ringer varandra och kollar: ”Ska vi göra den här låten enligt receptet?” Då blir det den där dynamiken när man bygger, blir lite tyngre mot slutet och jobbar med oktaver och så vidare, vilket är jävligt kul.
Youtube är min lekstuga och kommer att fortsätta vara det trots att jag släpper eget, och jag kommer även att släppa det egna materialet på Youtube också. Men jag kommer absolut att fortsätta med mina tolkningar, för det är alldeles för kul för att släppa.
Hur ser du på framtiden? Du har ju ändå frontat några band genom åren. Tänker du fortsätta vara solo ett tag nu, eller hur ser planerna ut? Skulle du kunna hoppa in i ett nytt band om du fick ett bra
erbjudande?
– Jag har ju lärt mig och man ska aldrig säga aldrig, för livet är ju så oförutsägbart. Man vet aldrig vad som dyker upp, men just nu är jag fullt fokuserad på solokarriären med allt vad det innebär.
Jag har sagt till Michael Schenker att min dörr alltid står öppen ifall han behöver mig på någon turné. Jag har även sagt till honom att jag älskar att vara ute och lira med honom, men att jag just nu måste fokusera på mitt eget. Och jag sa till honom att, jag är ganska säker på att han, om någon, förstår vad det innebär att göra sin egen grej. Då sa han helt enkelt ”You rock”, så vi har en ömsesidig förståelse och respekt för varandra. Men som sagt, min dörr står öppen och jag tror att livet är för kort för att begränsa sig för eventuella möjligheter som dyker upp. Men just nu ligger mitt hjärta och min själ i att skriva och släppa eget.
Om du måste välja antingen eller: Skriva eget eller att få stå på scen med en gitarrhjälte som till exempel Slash? Du har förvisso gjort det sistnämnda redan, men ändå?
– Eftersom jag redan har gjort det så fortsätter jag med mitt eget, haha!
Det finns ju inte så många gitarrhjälpar kvar av typen som Michael Schenker faktiskt. Angus Young hade förvisso varit jävligt fett, då kanske jag hade valt det.
Det är en annan typ av själslig koppling och kärlek till att göra något helt eget kontra att sjunga någon annans låtar. Det blir en helt annan grej och en helt annan nivå på hur man förmedlar och hur man känner det.
Jag gillar främst att sjunga, och framför allt att sjunga
rockmusik, så det är därför jag menar att det alltid kommer att finnas en liten dörr öppen ifall det skulle dyka upp något.
Du släpper ju som sagt plattan nu. Finns det redan planer på nästa, eller är det fullt fokus på turnerandet nu så får resten komma sen?
– I mitt huvud har jag lagt upp en plan för tre plattor, så just nu tittar jag framåt mot 2029–2030. Men sedan kommer det alltid upp saker som kommer i vägen och allt tar längre tid än vad man har tänkt sig. Men jag har faktiskt redan börjat skriva på nästa skiva och har lite idéer som jag ska sätta ihop, även om det inte finns några färdiga låtar just nu.
Hade du några idéer som inte kom med på ”Bad
Bones” som kanske dyker upp på nästa skiva istället?
– Säkert 15–20 stycken! Det är ju det som är så härligt när man skriver. Man kan känna att man har en dålig session där det inte kommer ut någonting bra, men rätt som det är så hittar man den där idén som man trodde var dålig eller som inte kom med på plattan tidigare.
Man hittar liksom rätt väg och rätt plats för den. Ingenting man skriver är förgäves, utan man kan alltid komma tillbaka till de idéer man hade.
Jag vill gärna komma tillbaka lite till dina texter, som ju är väldigt personliga. Finns det ämnen som du skulle kunna skriva om men som du medvetet låter bli?
– Något finns det säkert. Jag tror generellt att jag är
väldigt transparent och jag har blivit det mer och mer med tiden.
Det är en bra fråga faktiskt. Jag gillar inte att vara
politisk, även om jag naturligtvis har en åsikt om saker och ting. Men jag gillar inte att blanda in politik i musiken; jag tror aldrig att du kommer att se mig skriva en politisk text. Jag ser ibland artister som har politiska åsikter och kan ärligt talat bara känna: ”Sjung istället.”
Jag har en sista fråga till dig. Du släppte en låt på
svenska för ett tag sedan som heter ”Vart jag än går”. Var har den tagit vägen? Jag hittar den inte någonstans.
– Jag tog faktiskt ner den för ett par år sedan för den
kändes inte helt rätt. Det var en period där jag kände att jag ville börja skriva på svenska och att det skulle bli en fortsättning på något. Men jag gillar inte att göra saker halvhjärtat, och det där blev verkligen halvhjärtat.
Att den skulle ligga där bland allt annat kändes bara så jäkla spretigt, så jag tog faktiskt ner den.
Synd, för jag tycker att det är en bra låt! Men jag
tackar för pratstunden och önskar dig ett stort lycka till med skivan och turnén i sommar.
– Stort tack!
Text Ulf Romedahl
Bilder: Pressfoton