foto: Filip Tell & Martin Karlsson
Empire of None släppte i fredags plattan Keepsake som jag också recenserade tidigare i veckan. Den som hängt med vet att jag gav den toppbetyg och i intervjun jag gjorde veckan innan får man kanske lite förklaringen till det jag uppfattat själv på den!
Pauline: Jag säger hej till åtminstone två medlemmar i Empire of None!
Martin & Stoffe: Hej hej!
Pauline: Gud vad kul att se er. Solen skiner, våren är här och festivalsäsongen är på gång. Men nu – Empire of None. Jag har vetat om att ni existerar ett tag, men jag tycker att namnet börjar dyka upp mer och mer i Facebookflöden och på Instagram. Märker ni själva att intresset växer?
Stoffe: Ärligt talat, ja. Det kommer fler roliga mejlförfrågningar och folk hör av sig och säger typ: “Jävlar vad ni jobbar. Vad håller ni på med? Vad händer härnäst?” Det känns som att det är ett konstant flöde nu, och vi har ju alltid nästa grej framför oss.
Martin: Där måste vi också ge stor cred till vår manager Heli Wiklund, som jobbar hårt med att få ut vårt namn. Och även till de andra runt omkring oss som hjälper till. Vi är ju inte ensamma i det här.
Pauline: Ni har ju släppt en hel del de senaste åren, och det känns också som att ni faktiskt blir återbokade – vilket inte är självklart. Många band hamnar i mängden, spelar en gång och sen går arrangören vidare till nästa. Men ni verkar få komma tillbaka. Vad tror ni det beror på?
Martin: Främst har det varit relativt lokalt hittills, men vi har spelat i Stockholm och lite längre bort också. Jag tror helt enkelt att vi gör bra ifrån oss.
Stoffe: Och vi är jävligt aktiva i sociala medier. Det är kanske inte den roligaste delen av att vara musiker, men det går inte att ignorera idag. Ibland känns det nästan som att vi producerar lika mycket content som musik.
Vi gör ju allt själva också – musikvideor, inspelningar, klippning, hela processen. Det blir ett enormt jobb.
Martin: Men det gör också att vi håller oss aktuella hela tiden. Det kanske känns fräscht för folk.
Stoffe: Och sen tror jag faktiskt att vårt sound spelar stor roll. Det är nischat, men inte för nischat. Inte supersvårt, inte supersoft – det ligger någonstans däremellan och når ganska många.
Martin: Alternativt, helt enkelt.
Pauline: Jag upplever att den här typen av musik faktiskt fått större plats idag än för tio–femton år sedan.
Martin: Ja, absolut.
Stoffe: Det var faktiskt någon från Belgien som skrev till oss om just det – om den här moderna rocken, popmetal eller alternativ metal, vad man nu vill kalla det, och hur den tas emot.
Martin: När vi spelade tillsammans förr, för 15–20 år sedan – fan vad gammal man låter nu…
Stoffe: Tala för dig själv.
Martin: Då var vi betydligt hårdare. Mer emo, mer scream. Och det fanns ett mycket större motstånd mot den typen av musik. Det var en ganska liten skara band som lyckades slå igenom.
Stoffe: Nu har folk hittat sina egna communities på ett helt annat sätt.
Martin: Ja, och vi verkar ha hittat något eget också.
Stoffe: Ett av våra största fans, Benny, säger alltid exakt samma sak när vi släpper nytt: “Det där är ni. Det låter som ni.” Och det är väl ett ganska bra kvitto ändå.
Pauline: Keepsake är ju på väg ut, och jag satt faktiskt och lyssnade på den på jobbet idag. Jag behövde lite aggressioner.
Stoffe: Vad händer i ditt liv egentligen?
Pauline: Jobbar med kundtjänst.
Stoffe: Ah.
Pauline: Er musik är perfekt då, för den är inte så hård att man vill köra 390 rakt genom väggen, men inte heller så mjuk att den försvinner!
Stoffe: Jag tror att igenkänningen i texterna spelar in där också. Martin är jävligt duktig på det.
Martin: Det är jag och delvis Henrik som skriver mycket av texterna, men alla är delaktiga.
Pauline: Jag läste att texterna tidigare varit mer öppna för tolkning, men att du den här gången valt att göra dem mer personliga?
Martin: Ja. Jag har försökt gå mer in i mig själv. Jag gillar egentligen texter som är lite diffusa, där man får tolka själv. Men när vi insåg att vi skulle göra en platta med så pass många låtar kände vi att det behövde finnas mer tydlig betydelse bakom.
Det blir mer personligt, och det känns också mycket starkare – både när man skriver och när man spelar det live.
Stoffe: Och vi utvecklas ju också. Det hade inte varit särskilt kul att bara fortsätta göra exakt samma sak.
Martin: Nej, det här känns som ett nytt sätt att skriva för oss.
Pauline: Skriver ni mycket separat och sätter ihop allt tillsammans, eller bygger ni låtarna från grunden i replokalen?
Martin: Lite både och. Ofta kommer grunden från Filip, vår gitarrist. Han är nog den som driver låtskrivandet mest och kan ibland komma med nästan en hel låt.
På den här skivan plockade vi också mycket ur vår låtbank – gamla idéer som vi byggde om och utvecklade vidare. Men vissa låtar kom till helt organiskt i replokalen. Happ!er är ett exempel, den skrev vi i princip tillsammans under en kväll.
Stoffe: Det är det som är så kul. Filip kan komma in och säga: “Jag har en idé, den ska gå så här.” Och direkt hör jag en helt annan version i mitt huvud.
Martin: Man har alltid sin egen bild.
Stoffe: Exakt. Jag hör något helt annat och tänker: “Nej, nej, nej – inte så!”
Men det är ju där det händer. Vi möts i replokalen och det är där låtarna formas på riktigt.
Pauline: Det bevisar ju bara hur viktig replokalen är.
Martin: Den är vi väldigt glada för.
Pauline: Men om någon kommer in med en tydlig idé och du hör något helt annat – blir det dispyter då?
Stoffe: Nej, inte direkt. Diskussioner absolut, men inte bråk.
Det handlar mer om att förstå varandra. “Vad menar du här? Hur tänker du?” Och ibland är det bara så att jag inte fattat storheten i en idé ännu. Om tre andra tycker att något är skitbra och jag tycker det låter tråkigt, då kanske det faktiskt är jag som är problemet.
Martin: Vi jobbar ganska mycket efter majoritet.
Stoffe: Det är därför vi har en enorm låtbank också – massa idéer som nästan är klara men där det saknas något.
Sen kan man sno en bit från en låt, lägga den i en annan, ändra lite toner och plötsligt har man något riktigt bra.
Martin: Så nej – vi bråkar faktiskt väldigt sällan om låtskrivandet. Vi brukar landa rätt bra tillsammans.
Pauline: Producerar ni allt själva också?
Martin: I princip, ja.
Stoffe: Vi går två steg från replokalen rakt in i studion och börjar spela in demos.
Martin: Och där lärde vi oss faktiskt något på den här skivan.
Vi gjorde våra demos för bra.
Pauline: Hur menar du?
Martin: När demon är för genomarbetad blir det nästan ett problem när man ska spela in på riktigt. Då börjar man jämföra allt med demon istället för att bygga nytt.
En demo ska nog vara lite råare egentligen.
Stoffe: Men typ 70 procent av skivan byggdes ändå på det sättet.
Martin: Sen blev det lite annorlunda mot slutet, när det som först skulle bli en EP växte till något större.
Då blev det lite mer “snabba puckar”.
Stoffe: I demoskapandet alltså – inte i slutresultatet.
Martin: Nej, verkligen inte.
Stoffe: Vi har brutit några deadlines.
Martin: Några?
Stoffe: (skrattar) Okej, flera.
Det här albumet skulle först bli en EP. Sen en mindre skiva. Sen blev det en större skiva.
Jag spelade in mina trummor den 1 november 2024.
Martin: Och nu sitter vi här ett och ett halvt år senare.
Stoffe: Nu ska vi ha releasefest och börja spela låtarna live. Det är helt absurt när man tänker på det.
Pauline: Men det är ju sånt fans älskar att höra – allt kaos bakom kulisserna.
Stoffe: Vi är bra på att prata, det märker du.
Pauline: Det är därför det här blir kul.
Pauline: Releasefest nu då – men hur ser resten av året ut?
Martin: Vi har några lokala festivalgig i Blekinge. Och förhoppningsvis en liten sväng upp genom landet i höst.
Stoffe: Det är inte helt spikat än, men det jobbas på. Det snackas om Stockholm och lite stopp längs vägen.
Martin: Det finns en del planer, men vi får vara lite försiktiga med exakt vad vi säger.
Stoffe: Det finns många Köping där ute.
Martin: (skrattar) Ja, precis.
Men parallellt med gigandet är planen faktiskt att börja skriva ny musik direkt. När releasebubblan lagt sig är det bara att köra igen.
Stoffe: Det är planen.
Pauline: Jag måste ändå säga att det här är en jävligt bra platta. Annars hade jag inte lyssnat på den så många gånger som jag gjort.
Om man jämför med er tidigare musik – vad är den största förändringen?
Stoffe: För mig känns det som att det är mörkare nu. Om man går tillbaka till våra äldre låtar så finns det en annan känsla där. Nu är det mer tyngd, mer attack.
Och Martin – du förskönar inte rösten på samma sätt längre. Du tar i på ett annat sätt nu.
Martin: Ja, kanske lite mer rått.
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad skillnaden är, men jag känner ändå att vi hittat hem mer nu. Om jag går tillbaka till Silver & Gold, som är en personlig favorit, så kan jag höra vissa kopplingar till den här skivan. Men det fanns några år där vi kanske inte riktigt visste exakt åt vilket håll vi ville gå.
Happ!er är till exempel ganska kommersiell på sitt sätt. Så den stora skillnaden nu är nog att vi vuxit in i våra roller. Vi vet bättre vilka vi är som band. Det känns proffsigare. Mer självklart.
Pauline: Tror ni att det kommer märkas på scen också? Att ni landat i vad Empire of None faktiskt är?
Stoffe: Hundra procent.
Det här är inget som bara kastats ihop. Det här kommer från hjärtat. Jag märker det redan i replokalen – jag går in så hårt i låtarna att jag nästan har nackspärr efter rep.
Det ska ut.
Martin: Vi gjorde ett gig för någon månad sedan i Karlshamn, och där kände man verkligen det.
Vi hade kul på scenen, vi såg bra ut, och när man såg videoklippen efteråt kändes det bara: ja, det här funkar. Det som fortfarande är relativt nytt för oss är ju den tekniska sidan live.
Stoffe: Där måste jag ge all cred i världen till Filip. Utan honom hade det inte funnits någon skiva. Det går inte.
Han har spelat in oss allihop, suttit kväll efter kväll och klippt, redigerat, producerat. Och när han inte gör det sitter han med musikvideor. Och samtidigt skriver han musik. Hur mannen orkar fattar jag inte.
Martin: Nej, det är helt galet starkt jobbat.
Pauline: När man gör den typ av musik ni gör är det ju betydligt mer teknik inblandad än i ett klassiskt rockband med gitarr, bas och stärkare.
Hur hittar man rätt prylar? Det måste ju vara en enorm investering.
Martin: Det är det. Men man bygger steg för steg. Man börjar med en budget för första grejen, och sen inser man snabbt att: “Vi behöver det här också.”
Och det här.
Och det här.
Det blir dyrt.
Stoffe: Filip älskar ju teknik också, så det hjälper ju inte direkt.
Nu har vi lampor, ljusrigg, programmerade effekter…
Martin: Åtta LED-lampor nu.
Stoffe: Nästa musikvideo kommer visa hela setupen.
Martin: Men logistiskt är det ju ett helvete ibland.
Ska vi långt bort krävs nästan minibuss bara för all utrustning. Och ibland saknar man faktiskt tiden när man var 15, tog tåget till en spelning med en gitarr i handen och bara körde.
Stoffe: Hallå. Vi är vuxna nu. Det är så livet funkar. Bära, vänta, spela.
Pauline: Men då kommer den stora frågan.
Kan ni fortfarande leverera utan all den extra tekniken?
Martin: Ja… och nej.
Vi kan spela låtarna. Men de är byggda med så mycket syntar, bakgrundsljud, dubbar och extra lager att det inte skulle låta som det ska. Vi har bara en gitarrist. Egentligen hade vi behövt fler om allt skulle göras live analogt.
Stoffe: Publiken hade fått höra klickspåret också.
Martin: Ja.
Vi spelar till klick, vi är beroende av tekniken. Men det är också ett medvetet val. Det är så vi vill låta.
Pauline: Så ni satte er själva i den sitsen frivilligt?
Martin: Exakt.
Stoffe: Det värsta är ju när man står där en timme innan spelning och något bara… inte fungerar.
Martin: Då blir det snabb problemlösning. Det där fanns inte förr.
När Filip och jag spelade i mer klassiska rockband var det bara: förstärkare. Gitarr. Kör. Nu är det mycket mer som kan gå fel.
Stoffe: Med min tekniska tur är det alltid någonting som dör. Och då står man där och tittar på ljudteknikern: “Ni hade fel sladd, grabbar.”
Pauline: Men samtidigt märker man ju att ni satsar hårt. Och det tror jag publiken känner.
Det handlar inte bara om musiken, utan om hur man behandlar scenen också.
Stoffe: Men exakt.
Det är sjukt mycket att hålla i huvudet samtidigt. Du ska spela. Det ska låta bra. Det ska se bra ut. Du ska ha koll på tekniken. Och samtidigt vara närvarande med publiken.
Martin: Men det är ju därför man står där.
Stoffe: Precis. Publiken är hela grejen. Sen vill man ju också se lite jävla cool ut.
Martin: (skrattar) Det hjälper ju.
Pauline: Helt fantastiskt. Tack så jättemycket för att ni ville prata med mig.
Martin: Tack själv!
Stoffe: Grymt kul!