Som en del av er säkert vet skulle albumet Planet Zero ha släppts nu på fredag den 22 April men bandet har på grund av bristerna och osäkerheten kring leveransen av förbeställda vinyler valt att flytta fram släppet till 1 Juli. Varför frågar ni kanske då? Alla andra låter ju folk vänta på sina förbeställningar när de blivit förseningar? Jo Shinedown vill att alla fans ska ha tillgång till albumet samma dag det släpps. Det ska inte vara så att de som beställt en fysisk skiva som inte har tillgång till streaming t ex inte ska kunna höra albumet bara för att leveransen är försenad.
Snyggt tycker i alla fall jag! Och en solidarisk inställning som jag uppfattade hos Brent i intervjun jag gjorde med honom för någon vecka sedan. Trevlig läsning!
Hej Brent! Hur är läget?
Det är bara bra! Hur är det med dig?
Jodå, det är måndag och jag är på jobbet så det är väl bra förutom att det är måndag och att jag är på jobbet! Haha!
Jag fattar! Hahaha!
Jag såg att ni haft en förlyssning på albumet! Hur var det?
Det var kul. Vi skulle lyssna på fem låtar men vi var snälla så de fick höra en extra.
Ah, ja jag uppfattar dig som en snäll kille.
Jag försöker! Det finns nog med rötägg i världen så jag försöker att inte vara ett sådant!
Så, nu har ni lirat ihop som Shinedown i 20 år. Hur upplever du att er musik har utvecklats sedan första plattan fram till denna?
Först och främst måste jag säga att det är en ynnest att få ha det jag älskar mest i livet som yrke. Det tappar jag aldrig siktet på. Sen tror jag att bandets utveckling beror på att vi kommunicerar väldigt väl. Jag, Barry, Eric och Zach, vi ser på det som ett äktenskap, ingen går och lägger sig arg. Folk har kommenterat “Efter 20 år verkar ni fortfarande gilla varandra och att vara med varandra” och det är 100% sant! Jag tror att kommunikationen är något som inte får bryta samman. Särskilt om man ska resa jorden runt som vi gör, vi är inte ifrån varandra särskilt mycket. Inte ens under pandemin och de senaste 2,5 åren har vi varit från varandra särskilt mycket. Vi har spelat i samma band i två decennier och det blir förhoppningsvis två till, jag kommer köra så länge som jag har luft i lungorna!
Men jag tror att man måste minnas att man får inga löften i musikbranschen. Det är en hård bransch och du måste vara ärlig om vem du är, musiken du presenterar, låtarna du skriver och albumen du skapar. Det är affärer men tappa aldrig bort din kreativitet och vilka ni är som band och vilket budskap du vill framföra till samhället och resten av världen.
Så sant, men apropå luften i dina lungor. Din röst är ju fantastisk, är du skolad sångare?
Tack för komplimangen! Det uppskattas. Jag är helt självlärd. Det finns liksom ingen design med det utan det första jag minns överhuvudtaget är att jag ville bli sångare. Jag tror det är sedan dagen jag föddes! Min mamma berättade för mig (Brent börjar skratta) “Du höll aldrig tyst! Du visste inte hur man är tyst! Du testade alltid hur högt du kunde skrika och listade ut hur du kunde variera hur det lät och började härma barnvisorna väldigt tidigt. Melodier var en del av ditt liv.”
Men när jag väl började sjunga i band och turnera och sjunga kväll efter kväll var jag självklart tvungen att lista ut lite olika tekniker för att inte tappa rösten. Med de två första albumen gick det men att vara ung räcker bara en bit på vägen! Man måste lära sig hur man får det att funka varje kväll och vad ens röst klarar och inte klarar av. Ron Anderson hjälpte mig med lite tekniker omkring 2014, jag fick lite uppvärmningstips som hjälpte och Jan Smith som jag träffade tidigt hjälpte också till med lite sådant men någon klassisk skolning har jag inte. Mycket av det jag gör är instinkt och hjärta, det jag hör i mitt huvud. En god vän till mig sa en gång “The Music picks you, you don’t pick the music” så ja, jag respekterar hantverket om det låter vettigt.
Självklart har jag fått lära mig att leva nyttigt, träna och med åldern måste man ju konkurrera med yngre generationer. Kroppen måste vara ditt tempel när du är sångare, du kan ju inte plugga in rösten, den är ditt instrument. Går en sträng sönder kan du inte bara plocka fram en ny gitarr. Du måste stämma av i din tanke, kropp och själ. Och din röst kommer att tala om när du behöver ändra på någonting.
Om du började sjunga så tidigt, började du skriva tidigt också?
Jag började skriva mina egna låtar när jag var tio. Jag skrev alltid poesi och sonetter. Jag hade aldrig några problem att uttrycka det jag tänkte i skrift. Jag kunde skriva hur jag kände och få ut det i någon konstnärlig form. Och jag förälskade mig i konsten att skriva låtar väldigt tidigt. Den första konserten jag någonsin gick på var The Beach Boys och allting var byggt på melodi och jag blev helt betagen. Men jag minns också hur jag lite senare i 14/15 årsåldern influerades mycket av punken. Exploited, The Dwarves och Sex Pistols. Jag lyssnade också på Wendy O´williams. Så en dag kom min pappa och gav mig en kassett och sa att “Jag vet att du gillar thrash, heavy metal och punk och det är helt okej men lyssna på det här, ge det en chans.” Jag tittade inte ens på kassetten, jag slängde den i ett hörn och ett par veckor senare när jag städade mitt rum så hittade jag den och satte den i spelaren och det var Otis Redding.
Otis Redding slog upp dörrarna till motown, RnB och soul. Otis Redding ledde till Percy Sledge som ledde till Allen Green, Marvin Gaye som ledde till Nina Simone vidare till Ella Fitzgerald och Billie Holiday. Plötsligt började jag försöka att reda ut alla de här delarna, soulen ledde på något märkligt vis till Black Sabbath, Led Zeppelin och jag hörde inte ens Beatles White Album förrän jag var 20 år tror jag. Jag upptäckte nya saker hela tiden och jag började skriva eget material väldigt tidigt och jag blev influerad av andra i det jag skrev själv mer än vad jag var intresserad av att lära mig andras material.
Är det fortfarande du som skriver mest av texterna eller skriver ni mer tillsammans?
Vi jobbar tillsammans! Eller ja, efter 20 år tillsammans i bandet, den respekten och tillhörigheten gör ju att vi är influerade av varandra. På den här plattan, Planet Zero samarbetade vi mycket mer med texterna än tidigare. Vi bollade mycket ideér med varandra och även om jag fortfarande ses som den huvudsakliga textförfattaren så var det annorlunda den här gången. Tidigare har det varit mer att jag har fått jobba med mina ord och de andra ville inte störa processen men det kändes nästan ensamt efter ett tag. Jag började gå till de andra redan när vi skrev Amaryllis och frågade om de hade något. Ett ord eller en fras. Vad som helst som kunde väcka något. Och det funkade bra och med de här albumet blev det större samarbete än något album tidigare.
När jag lyssnar på singeln Planet Zero hör jag en hel del av det du nämner, det punkiga och rockiga i kombination med det poetiska både i melodi och text, är det något vi kommer höra mer av på plattan?
Oh, det här albumet är väldigt blottställt. Vi håller inte igen alls på den här plattan. Men man måste komma ihåg att det här albumet skrevs i realtid, hela världen gick igenom något tillsammans medan vi skrev och vi går fortfarande igenom det. Vi försökte ha en spåkula som visar vad vi kan se i framtiden och tyvärr visade det sig att vi hade rätt i en del saker. Jag hade väl aldrig trott eller önskat att vi skulle kliva ur en Pandemi och se ett hot om tredje världskriget! Men det finns saker på albumet som nästan förutspår det. Jag säger alltid att man måste ha ett öppet sinne och vara uppmärksam för universum är på riktigt och det talar till dig hela tiden. Många säger att internet är odödligt men så är det inte, det är moder natur som är odödlig och det tillsammans med alla andra aspekter finns med på det här albumet.
Det finns så många lager att skala av här och vi fick verkligen se på varandra och avgöra om vi verkligen skulle gå över den här gränsen och vi tog ett gemensamt beslut i det. Hela målet med det här albumet är att vi får inte förlora hoppet om mänskligheten. Tappa inte hoppet om människor. Förlora inte hoppet om att människor är goda i grund och botten. Och vi får inte tappa siktet när det kommer till de frågorna. Vissa låtar handlar om vad vi sett de senaste åren politiskt, ideologiskt och i media. Man blev nästan tvingad att ifrågasätta och kräva sanningen av media. Vi var tvungna att säga “Säg sanningen, även om du inte vet den så säg då att du inte vet.” Men så var det inte. Man fokuserade på fel saker.
Men om vi kliver ur boxen och ser oss omkring ser vi att de allra flesta människorna försöker hjälpa sina medmänniskor. Män, kvinnor och barn försöker att lyfta varandra för överlevnadens skull mer än något annat. Vi kan bara se framåt och med vår musik och vad vi försöker dela med oss av kan jag bara säga att om du frågar våra fans och ber dem att beskriva oss med ett ord så tror jag det skulle vara ärliga. Vi är ärliga.
Så sant. Men när ni spelade in albumet nu, kunde ni mötas upp och lösa det eller fick ni ta till alternativa lösningar?
Vi var egentligen aldrig separerade under pandemin! Under 2020 jobbade jag och Zach med The Smith and Meyer projects dubbelalbum som kom ut samma år. Vi gjorde 20 drive-in shower och sedan landade vi i Charleston i South Carolina omkring Juni och under 2020 gjorde vi även låten Atlas Falls som spelade in en halv miljon dollar till first responders under covid. Och under Juni, Juli och in i Augusti jobbade vi löst på det som skulle bli Planet Zero och jag började ringa runt till alla studios vi jobbat med men ingen hade öppet för inspelning. Så det var tydligt att vi inte skulle hitta någon studio.
Det lustiga här var att Eric hade en studio i 12 år där vi bland annat spelade in Attention Attention men han hade precis sålt den och hade bara en liten skrivar studio hemma hos sig nu. Men den var för liten och saknade alldeles för många av de saker som behövs för att spela in ett helt album. Så vi tog 18 veckor på oss och byggde en studio rätt upp och ner på hans mark. Och det är en av de nymodigaste studios jag någonsin sett för han lade ner så mycket jobb på det. Vi visste ju att vi hade inte en chans att få tid i en studio och vi var tvungna att börja spela in det här albumet så det var ju bara att göra det, vi byggde en studio.
Det är något av det coolaste jag har hört!
Jag erkänner, det var inte lätt och jag måste ge cred till Eric och hans tekniker Hoogie som inte bara var tekniker på turneérna utan som också jobbade med PA på Attention Attention och han var grym! Han var ovärderlig när det kom till att skapa grunderna för studion och hur det skulle struktureras. Och två av Erics goda vänner Matt och Kenny som är skickliga snickare kom in och byggde allting för hand. Ingenting är måttbeställt. Vi kände att om vi nu ska göra detta så ska det göras rätt med en gång. Så ingen sov de 18 veckorna den byggdes. Och nu pratar jag ju om min delaktighet här och det var att skriva hälften av pengarna på checken. Hahaha! Min del var att skriva på checken! Men det var så värt det. Det är en fantastisk studio.
Så när ni är i studion, vem är det som är chaufför?
Eric sitter i förarsätet. Vi samarbetar mycket han och jag men rent tekniskt är det han. Han är en sådan producent som inte jobbar aggressivt. Han klankar inte ner på någon oavsett vad. Det man måste tänka på är att Eric kommer från en producent bakgrund. Även om han är basist i Shinedown är det inte hans förstahands gig. Han älskar basen för den grunden den bygger i en låt och vad den kan tillföra men han spelar så många instrument att det kanske inte är hans huvudsakliga instrument. Och han kan varenda aspekt av hur det är att bygga en låt. På Attention Attention var han tekniker, producent och mixade albumet. Och det gjorde han på det här albumet med. Han är en sådan som vill att alla i rummet ska känna sig självsäkra i det dom gör. Han försöker alltid att komma in i rummet med en positiv attityd, även om han själv inte haft en bra dag så kommer han aldrig in med en dålig attityd. Och han vet alltid vad han vill få gjort den dagen. Han välkomnar ideér och tar gärna in dem och han vill att det ska finnas en känsla av samvaro och högt tempo där alla känner energin. Han är en riktig naturkraft i studion, han är bekväm i den rollen.
Det måste ju kännas tryggt att veta efter alla år att vad ni än ger honom så kommer han att göra det fantastiskt.
Ja och han uppmuntrar det! Han säger att det värsta man kan göra är att vara tyst. Han vill inte att vi ska vara tysta men det handlar ju lite om respekt också. Man lär av sina misstag och som jag sa innan så är det lite som att vara gifta att vara med i Shinedown. Ingen går och lägger sig arg, vi bryr oss om varandra, vi pratar med varandra och vi bryr oss uppriktigt om vad de andra känner. Och det gör att vi vet när det är dags att vara tysta och låta Eric ta fram det där som han letar efter. När det är dags att lyssna på honom så lyssnar man, för han vet vad han gör.
Jag har en lite knasig och klyschig grej som jag frågar i princip alla jag intervjuar och det är: Vilket album får våra läsare inte missa?
Jag älskar knasiga frågor! Superunknown av Soundgarden. Det är en masterclass i Rock and Roll. Det är allt som är farligt med Rock and Roll, det är allt som är hjärtskärande i Rock and Roll. Jag vill inte säga att det är starten men det albumet var så före sin tid samtidigt som det var så rätt i tiden då. Det är ett tidlöst album eftersom det är exakt lika meningsfullt och påverkar lika mycket idag som det gjorde då. Och du får ett album till, ett nyare album. Missa inte Spiritbox nya album Eternal Blue, det tar andan ur en.
Grymt! Tack så jättemycket för att du tog dig tiden att prata med mig idag och hälsa resten av bandet!
Det ska jag göra! Och tack själv!
/P ”The Poser” Pousár
