Gluecifer är högaktuella med skivan Same Drug New High som jag recenserat, ni kan läsa det HÄR. Nu högg jag tag i Biff och lyckades få en stund för oss själva för att ta ett snack!
Pauline:
Jag recenserade ju plattan och gav er högsta betyg. För mig känns det som att ni har tagit det ni gjorde förr och gjort det modernare – lagt till ytterligare ett lager rock’n’roll. Men ni hade ju inte gjort en skiva på 20 år. Hur hittade ni tillbaka till varandra och kände att “nu har vi något nytt att dela”?
Biff:
Ja, det började egentligen med att vi hade gjort några konserter och kände att det var kul. Riktigt kul. Men efter ett tag insåg vi att om vi ska fortsätta spela så kan vi inte bara köra samma låtar om och om igen. Då blir man till slut lite tråkig – både för sig själv och för publiken.
Det hade varit roligt fram tills dess, men vi började känna att vi behövde något nytt. Så vi sa: “Okej, ska vi våga testa att skriva nytt material igen?” Utan press. Bara se om det finns något där. Vi började träffas, spela gamla låtar, ta en whisky och känna av stämningen. Och vi visste ju att om man ska skapa musik på riktigt så uppstår det lite friktion – det måste det göra. Det är där energin finns. Så vi bestämde oss: vi gör ett försök. Blir det bra, så blir det bra.
Vi hade inget stort kontrakt eller några krav. Vi kände folk med studio, vi hade möjligheten. Så vi skrev några låtar – fyra, fem stycken – och gick in och spelade in dem mest för att höra hur det lät. Och när vi hörde det tänkte vi: “Fan, det här låter ju faktiskt bra.” En del av det hamnade på skivan. Och sen började vi prata om hur vi ville att det skulle låta. Vi ville göra rock. Rakt på. Något som funkar live. Inte för komplicerat – snarare enklare, tajtare.
Vi hade också en ny basist som gav oss lite ny energi. Det blev naturligt att tänka: vad gjorde vi förr? Vad kan vi göra annorlunda nu? Svaret blev ofta: förenkla. Ta bort istället för att lägga på. Förr kunde vi lätt bygga upp en vägg av gitarrer och fylla varje tomrum. Nu handlade det mer om att våga låta det vara luft. Två gitarrer, bas, trummor, sång. Klart. Och kanske är låtskrivandet lite mer genomtänkt den här gången. Vi hade tid. Ingen stress. Vi kunde jobba i vårt eget tempo. Det tror jag hörs.
Pauline:
Nu har ni ju kommit en bit in på den nya resan. Har ni märkt att ni når nya fans också?
Biff:
Vi har bara gjort ett par spelningar än så länge, men vi får väldigt bra respons. Det är både gamla fans som kommer tillbaka – och nya som säger att de var för unga när vi la ner 2005. Det är rätt häftigt. Och det viktigaste är att det fortfarande känns fett att stå på scen. Det är ju där vi hör hemma.
Pauline:
När ni var som mest aktiva turnerade ni konstant. Hur känns det att vara tillbaka – men i en annan fas i livet?
Biff:
Jo, det var ju en speciell tid. När vi höll på som mest spelade vi konstant. Vi levde verkligen bara det livet. Turné, studio, turné igen. Allt gick fort. Och det var fantastiskt kul – tills det inte var det längre. Till slut blev det nästan som ett maskineri. Ny skiva, ny turné, vidare direkt. Det fanns liksom inget stopp. Ingen paus där man hann känna efter. Och då kan det bli så att det som en gång var passion börjar kännas som ett jobb. Jag kände det själv till slut. Att det blev lite för mycket. Lite för intensivt. Man lever i det hela tiden, och till slut tappar man kanske lite av glädjen.
Det som är annorlunda nu är tempot. Nu är det lugnare. Vi gör det här som ett överskottsprojekt – för att det är kul. Vi spelar på helger, vi har andra liv vid sidan av. Det gör att när vi väl träffas så vill vi verkligen vara där. Och det oväntade var hur kul det var att göra ny musik igen. Det hade jag nästan inte räknat med. Att sitta i studion och faktiskt känna: “Det här är bra. Det här är inspirerande.”
Den här gången hade vi också mer kontroll. Vi jobbade med folk vi litar på, producenter som känner oss. Vi kände att vi ägde processen på ett annat sätt. Vi behövde inte bevisa något. Vi behövde inte jaga något. Vi kunde bara göra det på vårt sätt. Och det är nog därför det blev bra.
Pauline:
Hur upplever du att du själv har utvecklats som musikskapare?
Biff:
Under de här åren har jag kanske inte spelat aktivt i band hela tiden, men jag har lyssnat väldigt mycket på musik. Och det tror jag är minst lika viktigt.
Jag har spelat lite gitarr, lite piano – men framför allt har jag varit en lyssnare. Och när man lyssnar mycket börjar man höra saker. Man hör detaljer, lösningar, arrangemang. Det är nästan omöjligt att inte bli lite analytisk. Ibland kan jag sitta och tänka: “Hur gjorde de där egentligen?” Och så börjar man plocka isär låten i huvudet. Inte för att kopiera, men för att förstå. Och ofta landar man i att det som funkar bäst är det som är enklare än man tror. Det blev en ganska fin dialog i bandet under den här processen. Jag kunde spela in en idé på mobilen och skicka. Ibland tänkte jag att “det här är kanske för galet”, men så testade vi det ändå. Och ibland höll det, ibland inte.
Det viktiga var att vi lyssnade på varandra. Vi vågade både lägga till och ta bort. Ofta var det just att ta bort som gjorde låtarna starkare. Processen var faktiskt ovanligt rolig. Och jag kan absolut tänka mig att göra mer sånt framöver. Sen måste jag nämna Johnny Skalleberg, som mixade skivan. Han har jobbat med oss i många år och känner oss både musikaliskt och personligt. Han vet hur vi ska låta. Han vet vad som är vår styrka.
Det är otroligt värdefullt att ha någon som kan säga: “Det där är bra. Lita på det.” Eller tvärtom: “Det där behöver ni inte.” Det blev en väldigt fin process. Men jag ska inte romantisera det heller – man blir trött i studio. Att stå där dag efter dag, timme efter timme, det sliter. Det är intensivt. Men det är också där det händer.
Och den här gången kändes det värt det.
Pauline:
Idag är det ju lätt att spela in hemma och skicka filer fram och tillbaka. Men jag får känslan av att ni är ett band som behöver spela tillsammans?
Biff:
Ja, absolut. Visst skickade vi lite demos och idéer, men magin händer när vi står i samma rum. Trummorna är så viktiga i rockmusik – energin måste finnas där. Vi repade två–tre timmar och sen var vi klara. Inget överarbetande. Basic. Det kändes lite som förr – fast lugnare.
Pauline:
Efter så lång tid tillsammans måste ni nästan känna er som familj?
Biff:
Ja, vi är ju som ett slags brödraskap. Det är verkligen så. Och det är faktiskt ganska skönt. När band splittras finns det ofta konflikter, bitterhet och saker som ligger kvar och skaver. Men när vi kom tillbaka märkte vi att det som fanns kvar mellan oss var glädjen. Att vi hade haft – och fortfarande har – jävligt kul ihop.
Vi har en så lång historia tillsammans, så det finns ett slags familjekänsla. Man känner varandra utan och innan. Och precis som i en familj är det både på gott och ont. Det kan bli konflikter, men det är inte farligt längre. Vi vet hur vi ska hantera det.
Vi jobbar också med människor runt bandet som har varit med oss länge – tekniker, producenter, folk som verkligen förstår vilka vi är. Det gör enorm skillnad. Det finns en trygghet i att omge sig med människor som delar samma historia. Det viktigaste för oss är att behålla det som alltid varit kärnan i Glucifer: att det ska vara kul. När det blir problem eller slitningar kan vi stanna upp och säga: “Okej, nu blev det för mycket. Vi tar ett steg tillbaka.”
Vi är vuxnare nu. Vi kan prata om saker. Och det gör att bandet fungerar mer som en familj idag – med allt vad det innebär.
Pauline:
Hur ser 2026 ut för er?
Biff:
Ja, vi ska ut och spela en del nu. Det blir konserter i Tyskland, Spanien, Norge och Sverige – bland annat Stockholm och Norrköping. Sen har det kommit in några festivalförfrågningar också. Jag ska vara lite försiktig med exakt vad som är klart och inte, men vi har en lista med festivaler i sommar, både i Norge och nere på kontinenten. Och det fortsätter komma förfrågningar till hösten. Men vi tänker annorlunda nu. Vi är inte det där bandet som drar ut på sex veckors turné bara för att man “ska”. Vi tittar på varje spelning och frågar oss: Känns det här kul? Tror vi att det blir bra? Funkar det med våra liv?
Om svaret är ja – då kör vi.
Vi försöker inte bygga upp något stort maskineri igen eller tänka strategiskt på nästa nivå. Vi gör det som känns fett här och nu. Det är det som är drivkraften. Klubbspelningar är fortfarande det bästa. Där är det tätare, svettigare, mer direkt. Det är där rocken verkligen lever. Festivaler är också kul – lite som en firmafest. Man träffar andra band, gamla vänner, det är avslappnat på ett annat sätt. Så vi gör lite av varje.
Men alltid på våra villkor.
Pauline:
Om någon aldrig har lyssnat på er – var ska man börja?
Biff:
Man kan absolut börja med den nya skivan. Den är en bra ingång – den sammanfattar ganska mycket av vad vi alltid har gjort. Men egentligen är vi ett band med en ganska tydlig resa. De första plattorna var snabb, energisk punkinfluerad rock med garagekänsla. Debuten var rå, intensiv och gick nästan i 190 – mycket nerv, mycket attityd. Sen utvecklades vi. Soundet blev lite större, kanske mer majestätiskt. Fortfarande rock, men med mer tyngd och mer självförtroende. Vi växte in i det.
När vi startade i slutet av 90-talet var rocken faktiskt inte särskilt het. Det var mycket elektroniskt, indie, house – rocken kändes nästan lite dödförklarad i mainstream. Men så kom det en våg med band som The Hellacopters, Turbonegro, Backyard Babies och flera andra i Skandinavien. Det var en energisk, ganska kompromisslös rörelse. Punkattityd mötte klassisk rock’n’roll. Det var inte ironiskt, inte tillrättalagt – det var rakt på. “In your face.”
Den vågen växte snabbt. Plötsligt spelade vi i Tyskland, Frankrike, Spanien, USA – och under en period var vi faktiskt större utomlands än hemma. Det är en ganska speciell erfarenhet.
Så om man är musikintresserad kan man börja någonstans i katalogen och följa utvecklingen bakåt eller framåt. Man hör influenserna – klassisk rock, punk, garage. Det finns en röd tråd hela vägen.
Och annars kan man bara sätta på en skiva och känna efter.
Antingen klickar det – eller så gör det inte.
Men det ska låta högt.
Pauline:
Det låter som att ni verkligen hittat tillbaka till glädjen i det här.
Biff:
Ja. Det är nog det som är grejen. Vi gör det inte för att bygga något stort igen. Vi gör det för att det är kul. Och så länge det känns så – då fortsätter vi.
Vi avrundar och pratar lite om det vackra snöoväder som vi båda ser utanför och om att jag hoppas få se dem live under året. Vi håller alla festivaltummar och tår!