Han har spelat med Chaka Khan, Andy Gibb och skrivit en låt till Lita Ford. En tragisk cykelolycka 1994 gjorde honom rullstolsburen, men när releasen av The Western Fronts bortglömda album (2026 års bästa platta) – som legat i en garderob i 40 år – fick återse dagens ljus, gjorde sig på nytt en av AOR-världens bästa röster hörd. Detta är inte bara hans första intervju om The Western Front, utan dessutom hans första, svenska intervju någonsin. Så välkomna till en efterlängtad och väldigt exklusiv intervju med Richard ”Moon” Calhoun.
Hej Moon, hur är det i Kalifornien?
Du vet, jag är igång dygnet runt, jag sitter ju i rullstol. Jag skadade mig på cykeln för 32 år sedan, två kvarter hemifrån, på en helt vanlig cykeltur. Framhjulet fastnade i en spricka i asfalten, jag slog runt och skadade ryggmärgen. Så jag har suttit i rullstol de senaste 32 åren. Jag kan röra mig och stå upp en liten stund. Men jag klarar mig ganska bra själv, så jag har haft tur på det sättet.
Jag känner till cykelolyckan, och det är verkligen ett hemskt öde. Men om vi backar bandet till The Western Front så kan jag ärligt säga att du sjunger på 2026 års bästa platta – 42 år för sent!
Jag är glad att du älskar skivan, det är så uppfriskande! Även om man skulle kunna kalla det en daterad platta så låter den fortfarande ny och fräsch inom genren.
Verkligen, den är otroligt bra. Om jag har förstått det hela rätt så bildades bandet i L.A., av Marty Walsh, Dennis O’Donnell och Derek Bergman, och de upptäckte dig när du sjöng i The Strand på en konsert i San Fernando Valley?
Ja, det är en rolig historia. Jag hade sjungit med The Strand en kort tid 1979. Jag hade precis hoppat av ett band som hette Rufus, med Chaka Khan – ett R&B-band. Jag hade kommit hit från Tulsa i Oklahoma med The Gap Band och spelat på deras första skivor, och sedan en skiva med Rufus och Chaka Khan. Jag skrev en låt med Chaka som heter ”Stay”, som blev en R&B-klassiker med Rufus. Det var den första låt jag någonsin skrev!
Men jag klev av det projektet och sonderade terrängen. Jag hade Earth, Wind & Fires management – Cavallo, Ruffalo & Fargnoli – och de försökte hjälpa mig. Det slutade med att jag kopplades ihop med grabbarna från The Valley som hade växt upp runt medlemmarna i Toto. En av dem var gitarristen Scott Shelly.
Vi spelade in en låt och gjorde några demos som gick åt R&B-hållet. De hamnade i hos Chris Blackwell på Island Records, han hörde dem och blev förtjust. Så han skrev kontrakt med oss, och vi gjorde en skiva under namnet The Strand producerad av Totos trummis Jeff Porcaro. Så gick det till!
Hyfsad trummis, va?
Ja, du milde … Och det var min första skiva som frontsångare, stående framför ett band, The Strand! Det där kraschade dock rejält, men det är en annan historia som vi kan ta en annan gång. Men jag tog tag i mig själv 1981 och lade av med spriten och drogerna. Det var då jag träffade Marty (Supertramp), och han ringde upp mig och berättade att han skrev och hängde med Scott Gorham från Thin Lizzy hemma hos Supertramps trummis Bob Sienberg, som är gift med Scotts syster. Så jag åkte dit och sjöng en låt de höll på med som hette ”Danger”. Det är den andra låten på sida två. Så jag sjöng ”Danger” den dagen, och den ligger fortfarande på skivan. Alla älskade den, och sedan fortsatte vi bara därifrån och allt föll på plats.
”Eureka” spelades in 1983 till 1984. Hur såg låtskrivandet ut i bandet?
Alla var med. Men jag tror att det mest var Scott, Marty, Derek och Dennis. Dennis skrev merparten av texterna. Jag var medskrivare på ett par låtar, ”1000 Nights” och ”If I’m the One”. Alla andra stod för lejonparten av låtskrivandet jämnt fördelat, skulle jag säga.
För mig låter The Western Front väldigt mycket som Totos tre första album.
Det är flera som har sagt det! Att det påminner dem om Toto. Intressant, va? Men ingen dålig jämförelse direkt?
Verkligen inte! Men Atlantic Records lovade er ett skivkontrakt, och såvitt jag vet gick bolaget igenom stora interna förändringar, och er skiva försvann i princip från utgivningsplanen?
Ja, vi blev satta på paus. Jag har sett det hända andra band också. De hade sin man, sin A&R-kille som de förlitade sig på. Sedan försköts något, vad det nu var som pågick internt, och han tappade sin position och hans band hamnade i bakgrunden. Jag tror att det var det som hände oss. Vi hamnade i bakgrunden, och det frustrerade framför allt Scott en hel del. Han hade bråttom att se något hända. Vi hade en advokat och vi tog promobilder. Vi gjorde allt – utom att spela! Det var den stora besvikelsen. Jag ångrar att jag aldrig fick stå framför det här bandet och sjunga… Jag ser framför mig hur vi hade kunnat bli ett riktigt bra band, och framför allt ett riktigt bra liveband.
Helt klart. Men när Atlantic-affären sprack – kändes det som att drömmen tog slut över en natt, eller vad hände?
Det var givetvis en besvikelse, för vi var startklara. Och taggade på musiken, förstås. Sedan hade Scott saker på gång i England, tror jag. Det var något som pågick inom Thin Lizzy. De skulle göra någon sorts återföreningsspelning, så han behövde åka tillbaka. Vi trodde att han bara skulle åka över, göra den grejen och sedan komma tillbaka så att vi kunde fortsätta. Så vi blev lämnade hängandes på det sättet. Och jag vet inte hur långt efter det var som Phil Lynott gick bort?
Han gick bort 4 januari 1986.
Ja, då var det inte särskilt lång tid efter att Scott åkte tillbaka. Och han blev kvar där, och sedan drog han igång nästa band han var med i, 21 Guns, tror jag.
Ja. jag gillar 21 Guns-albumet, men The Western Front är faktiskt en betydligt bättre skiva.
Så du gillar The Western Front-skivan mer, alltså? Jag skäms nästan att säga det, men jag är inte särskilt bekant med 21 Guns-plattan. Är det hårdare rock, eller hur skulle du klassa den?
Den var lite hårdare, men den var inte som de sena Lizzy-åren, den var softare än så. Men om vi återgår till The Western Front-albumet så hamnade mastertejperna i Dennis O’Donnells garage?
I hans garderob! Är inte det otroligt? De låg i alla fall mörkt, svalt och torrt. Tack och !ov. Hela skivan blev sedan ommixad, och det lyfte verkligen fram allt. Allt var inspelat av den här killen Reed, och det blev riktigt bra gjort. Han fångade allting perfekt. Och vi höll alla tummarna för att banden skulle vara i tillräckligt gott skick för att mixas om. Det var ett spännande ögonblick, helt klart. Att se allt det där komma fram i ljuset. Marty och Eric mixade om alltihop, och gjorde ett riktigt bra jobb, tycker jag.
Men 2023 hörde den svenske skivbolagsmannen Magnus Söderqvist några låtar med The Western Front på nätet och började gräva i varför albumet aldrig gavs ut?
Ja, det var häftigt! Den måste ha legat ute på ett band någonstans. Kanske en kassett med mixarna?
Ja, och sedan var väl Marty i kontakt med Steve Lukather?
Just det, ja. Han kopplade ihop Marty med Mascot Label Group. Jag vet inte så mycket om den kopplingen egentligen, men Luke, som är en god vän till mig och min fru, hade tydligen mycket att göra med att vi hamnade hos Mascot. Jag tror att Luke har gett ut en skiva eller två på Mascot själv också, vad jag har hört.
Det stämmer. Men hur reagerade du när någon från Sverige plötsligt kontaktade bandet om att ge ut albumet som alla hade glömt bort?
Jag hamnade ”over the moon”, ha ha! Att någon på ett bolag långt där borta visade sig vara intresserad. Jag var då med i ett annat band med en gitarrist som heter Michael Thompson. Vi släppte en skiva på Geffen i slutet av åttiotalet, och sålde den i början av 2000-talet till Frontiers Records. Michael är fantastisk. Han gjorde alla tagningar hemma, med en basist som heter Tom Croucier, vars bror Juan Croucier var basist i Ratt! Tom och Juan bor i Redondo Beach i Kalifornien. Jag har känt Tom sedan 1973. Vi fick med Tom, och Tom och jag skrev alla texter och melodier till Michaels spår, och vi lämnade in det till Frontiers någon gång runt 2003. Jag gjorde alla sångtagningar här i mitt vardagsrum. Det var så skönt att få sjunga igen.
Men hur som helst, jag blev glad att höra att ännu ett bolag i Europa var intresserat av The Western Front och ville köpa in skivan, eller vad det nu var, och ge ut den. Jag blev överlycklig! Mascot verkar vara ett riktigt bra gäng.
Lyssnade du på den gamla sången från originalbanden innan de mixade den?
Ja, det gjorde jag. Marty skickade mig bandet med det som Mascot antagligen hörde när de hörde The Western Front första gången. De måste ha hört en kassett med de sista mixarna som teknikern Reed gjort. Det var förmodligen det som lades ut på nätet. Jag hörde det, och det var bra, men det slog mig helt av banan när de satte igång. Jag tror de mixade ”Set Me Free” först, och då tänke alla att ”fan, bandet är ju riktigt vasst!” Men allt är originaltagningar, varenda ton jag sjunger är vad de hade, men ommixat. Och Marty och jag pratade – han gjorde ett bra jobb med att placera min sång där den skulle vara. Mixning kan vara en känslig sak, man måste vara försiktig.
Marty hade också hjälp av en riktigt vass mixare som skulle ha mixat om det. Han var upptagen. Han är äldre än oss, jag tror han heter Tommy Vicari. Han gjorde en mix samtidigt som Marty gjorde sin, och Marty lät alla höra de två mixarna. Och alla valde Martys mix. Det var häftigt. Vi pratade om sången och vilken sorts rumsklang som skulle ligga på. Sångare kan vara väldigt kinkiga och känsliga när det gäller att göra sången för mesig, om du förstår vad jag menar, men Marty gjorde enligt mig ett utmärkt jobb med att lägga sången på exakt rätt plats. Man hör varje ord.
Jag har bara släppt fyra skivor som sångare i hela mitt liv, och den här är med stor marginal den jag är gladast över av allt jag gjort. Jag tycker att jag – utan att skryta – låter grym.
Men du verkade aldrig intresserad av att söka rampljuset för egen del. Är det därför det finns så få intervjuer med dig? Jag har inte hittat många.
Ja, och vet du vad? Jag är inte riktigt säker på varför. Jag är lite blyg på det sättet. Jag springer inte fram och kastar mig över det. Jag har väntat på min tur i kön. Jag är glad att det blev du som var först! Jag har läst recensionerna. Jag vet inte riktigt vilka som skriver i de här nätbaserade rocktidningarna, det har varit sju eller åtta av dem minst, och de bara hyllar allting. De älskar skivan, precis som du, och låtarna. Och jag har aldrig fått sådana lovord om min röst, någonsin. Så jag är lite nyfiken på varför jag inte har blivit tillfrågad om fler intervjuer. Men det är lugnt. Marty har gjort några, Derek har kanske gjort ett par, och Scott har gjort flest, helt klart.
Ja, men vad jag vet var Scott på en ganska dålig plats vid den här tiden. Han minns inte alla inspelningarna. Det är bättre i dag, så att säga.
Just det, just det. Intervjuade du Scott?
Nej, det gjorde jag inte. Men jag …
Intervjuade du Marty?
Nej, du är den jag ville intervjua.
På allvar? Då är jag hedrad. Av någon anledning hade jag för mig att du hade intervjuat Marty först, men jag är hedrad över att vara först!
Det har gjorts flera intervjuer med Marty genom åren, och Scott har haft tusentals sedan Lizzy-dagarna. Jag är för övrigt medarrangör för en hyllningskonsert årligen den 4 januari för Phil Lynott. Den heter King’s Call och jag har arrangerat den konserten med två nära vänner sedan 2009. Så jag är ett stort Thin Lizzy-fan, men jag ville inte höra Scotts version av det här. Jag ville faktiskt höra din berättelse.
Tack, jag känner mig hedrad över att du känner så! Och jag hoppas att det här bara är början. Jag pratade precis med Dennis. Han sa att vi får allt fler som följer bandet,så jag hoppas att det bara rullar på och att folk upptäcker det. Och vill prata med mig – så jag är redo och villig.
Hur är responsen från yngre som hör det här för första gången?
Alltså … jag spelade det för några yngre personer, för jag går på ett college här för att träna, och jag spelade det i början av året för några yngre personer. De sken upp helt och älskade det. De föll direkt för det!
På tal om Scott – hur stort var hans inflytande på bandet? Såg du honom som ”oj, det här är Scott Gorham från Thin Lizzy”, eller var han bara en av killarna i studion?
Vet du vad? När Marty ringde upp mig först – jag kände honom, men jag kände inte Scott. Han sa: du, vi ska kolla på det här och bara köra ett band, Moon. Du har glöden kvar. Har du kvar glöden från The Strand? Jag sa: ja, jag har glöden kvar, Marty sa att vi skulle kolla in rockstjärnan. Han menade Scott. Och jag sa: ja, vi kollar in rockstjärnan.
Vi gjorde det, vi åkte dit och spelade ”Danger”, och det gick jättebra, och Marty sa: då kör vi det här med rockstjärnan. Jag skulle säga att Scott var en ganska lugn och vänlig kille. Jag tyckte om att träffa honom, och allt kändes verkligen rätt. Scott ville göra något, och sedan lyfte det därifrån. Scott var väldigt jämn och avslappnad och tog bara in allt. Jag tror inte Scott gjort något som musikaliskt var riktigt likt det här tidigare. Men det kan väl du bättre än någon annan, du som älskar Thin Lizzy och kan historien, Tony?
Ja, det här var helt annorlunda jämfört med det han hade gjort tidigare.
Exakt, och alla gillade det, att se att han njöt av att göra något som var ett sådant avsteg från Thin Lizzy, så det kändes så bra. Det är därför jag tror att vi alla blev så nedslagna, för vi var alla startklara. Det hade blivit … jag hade så gärna sett det här bandet fortsätta utvecklas och skriva nya låtar. Jag tror att vi hade blivit ett enastående band.
Jag förstår verkligen hur du tänker. Men finns det någon låt på albumet som betyder mer för dig än de andra?
Det är alltid en svår fråga. Jag har förstås en känsla för den jag var med och skrev, ”1000 Nights”. Det är en speciell låt. ”Rain” är en annan som jag känner mycket för. Och jag älskar ”Chain of Light”, den är ett avsteg sångmässigt. Det var verkligen många olika stilar och smaker i alla de här sångtagningarna för mig. Jag hade inte sjungit i den stilen särskilt mycket, med en bakgrund i R&B var jag inte så van vid att sjunga rock, som du förstår?
Jag tycker att du låter väldigt bra på det här albumet. Och om man tänker på att du från början är trummis och har spelat mer soul och funk, så är det exceptionellt att höra dig som rocksångare.
Ja, det är knivigt! Men trummisar blir ofta så bra sångare, det finns en hel del av dem. Phil Collins är både trummis och en fantastisk sångare, och det finns flera som är riktigt vassa sångare som var trummisar först. Vet du förresten vem Leon Russell är?
Keyboardisten? Absolut!
Han är också från Tulsa, Oklahoma, och jag bodde hos honom i hans herrgård ungefär samtidigt som jag gick med i The Gap Band. Och första gången jag spelade in en låt med sång var med Roger Linn, mannen bakom LinnDrum, som då var gitarrist och jobbade som tekniker åt Leon. Leons fru var Mary McCreary, hon hade precis spelat in ett album och hon är en fantastisk sångerska. Roger och jag var nere i studion och spelade in en massa, och jag sjöng min första låt där nere en dag med Roger. Leon och Mary kom ner och lyssnade, och Leon sa: Moon, du ska alltid sjunga till ditt eget trumspel! Och jag spelar faktiskt trummor på ”1000 Nights”.
Det verkar finnas ett samband när man sjunger till sitt eget trumspel. Förstår du vad jag menar? Hur som helst, jag glömde bort vad du ens frågade mig om, ha ha! Jo, om jag hade några favoritlåtar på skivan? Jag älskar ”Chain of Light”, och jag älskar ”The Law of the Jungle”. Det var en av de första vi spelade in. Det är en riktigt cool låt.
Ja, den är verkligen en perfekt öppningslåt!
Exakt, ett bra sätt att inleda albumet! Den hade varit en bra låt att öppna ett livegig med också. Att få kliva på med en riktig knockout. Om jag fick chansen att rulla ut i min rullstol framför det här bandet så skulle jag göra det. Jag skulle vara rädd, men jag kan fortfarande sjunga. Jag skulle rulla ut och verkligen sjunga de här låtarna, broder! Jag är vekligen redo om det någonsin skulle hända.
Jag hoppas att det blir så! Jag älskar även låten ”I’d Rather Be Lonely”. Jag tycker att den är den kanske gladaste sorgsna låten som har skrivits.
Haha, vilket bra sätt att uttrycka det! Jag gillar den också. Jag har en vän som är en fantastisk gitarrist och jag skickade honom skivan nyligen. Han ringde tillbaka och sjöng den låten. Han sa att den fastnar direkt, jag älskar melodin i den låten. ”I’d Rather Be Lonely” är den mest lättsamma, poppiga låten på skivan. Men du vet, jag älskar även ”Man to Man”. Den sticker ut från resten.
Alltså, hela skivan är fantastiskt bra. Jag älskar den verkligen och har lyssnat på den ett otal gånger.
Och jag har precis börjat lyssna på den i hörlurar! Jag hade inte hört den i lurar än, men den här veckan började jag lyssna på den i hörlurar. Jag har nog fördröjt njutningen ganska mycket. Jag skjuter gärna upp saker och väntar. Men jag blev helt tagen av hur bra den låter i hörlurar. Och en sak till som jag ville säga: jag har verkligen kommit att älska hur albumet avslutas med ”This Is War”.
Verkligen!
Det är en ovanlig, lite psykedelisk låt. Men jag måste samtidigt faktiskt säga att det inte finns en enda låt på albumet som jag inte gillar. Jag gillar verkligen allt, inklusive ”Heartland”, som är något helt annorlunda, och som är Derek Bergmans skapelse. Men det finns inte en enda låt där jag tänker att ”jag önskar att den här inte var med”. Jag gillar allt, och det är verkligen ovanligt, eller vad säger du?
Jo, det är faktiskt väldigt ovanligt, och jag tycker det är ett perfekt album utan några svagheter. Men om du kunde gå tillbaka och möta den Moon Calhoun som klev in i studion 1983 – vad skulle du säga till honom i dag?
Med allt som hänt sedan dess? Oj, vad skulle jag säga till mig själv om jag mötte mig själv som jag är nu? Det är en oväntad fråga. Jag skulle precis gifta mig med min underbara fru, och jag var så taggad på att göra det här. Så vad skulle jag säga? Du, jag vet faktiskt inte … Jag är bara så glad över vad jag tog med mig till det här partyt. Jag var så redo att bilda ett band och se det fungera, om du förstår. Och jag tror kanske att jag skulle ha sagt till mig själv ”stanna kvar här och låt det här fortsätta att utvecklas”, för man måste hålla ut, Tony.
Det hade behövts för att växa. Jag stannade aldrig i ett band där jag var frontsångare längre än ett år, oftast bara några månader, så länge det tog att göra en skiva. Men jag ångrar det lite. Det här var det enda band jag önskar att jag hade stannat i och sett utvecklas. Så jag tror det är vad jag skulle ha sagt till mig själv: ”Stanna här!” Det är faktiskt allt.
Det är ett bra svar!
Tack för att du ställde den frågan, för det här bandet hade blivit jävligt bra!
Vilka band är dina egna musikaliska influenser?
När jag började spela trummor vid 13 var det väl 1966, så självklart The Beatles och alla de där stora banden som kom från England då. Och Jimi Hendrix, han förändrade livet. Och Led Zeppelin! Allt det där hade ett stort inflytande på mig. Men i staden där jag växte upp var bluesen enormt stor, så jag växte upp med att spela mycket blues på trummor. Och det fanns riktigt bra musiker i Tulsa, så det präglade mig mycket. Taj Mahal, och sådant. De var ett stort inflytande. Men när jag blev äldre började jag komma in mer i svart musik och R&B. När jag träffade killarna i The Gap Band kom gospelgrejen in. Jag blev helt tagen av Aretha Franklin, du förstår vad jag menar? Och alla de där stora R&B-grupperna som kom i början av sjuttiotalet, jag drogs med i det ordentligt. Jag var mer inne på det än på rock.
När jag kom till Kalifornien med The Gap Band runt 1974-75 kämpade vi på, då bodde jag mitt i South Central. Jag var den ende vita killen i bandet! Men det var bra grejer med de där killarna. Sedan kom jag till The Strand och hängde med Toto, och framför allt med Jeff, för jag var ju trummis…
Gitarristen i The Strand försökte få mig att lyssna på mer rock, för han ville rocka. Han ville att vi skulle vara ett rockband, och jag visste inte vad jag var för typ av sångare än. Så det var lite förvirrande för honom. Men Hall & Oates var stora då, de älskade jag. Jag var däremot inte överförtjust i Bruce Springsteen, som precis hade släppt ”Born to Run”.
Men du frågade vilka band jag har påverkats av? Jag tog in allting. Men rockgrejen, ja … demotejperna med The Strand var inspelade som R&B, och jag hade varit omgiven av all den här fina R&B-musiken. Jag var en sorts blue-eyed soul-sångare, och jag tror att det var det Chris Blackwell verkligen gillade. Men sedan ville Scott rocka loss, och vi gick tillbaka in i studion och gjorde fyra, fem rocklåtar, och jag tror att Chris trodde att vi bara skulle lägga det till R&B-materialet. Men det slutade med att vi gjorde en skiva som var … jag vet inte om du någonsin har hört The Strand-skivan?
Jag lyssnade faktiskt på den tidigare idag och tycker att låtarna är bra. Produktionen är lite tunn och låtarna är väldigt poppiga, men det är bra låtar! Det var faktiskt min flickvän som hittade den på Youtube, och hon sa: ”Det här är fantastiskt, jag måste köpa LP:n!”
På riktigt? Och du gillade den också? Ja, han gjorde ett bra jobb med låtarna, det tycker jag också. Och jag sjöng okej på den, tycker jag, men jag lät lite ung. Jämfört med min röst tre, fyra år senare på The Western Front är det en enorm skillnad. Återigen, du frågade vilka band som har påverkat mig. Vid den tiden började jag gilla band som Foreigner, och när Journeys ”Escape” kom 1981 blev jag verkligen helt tagen. Steve Perry och Lou Gramm blev de två killar jag såg upp till. Och så älskade jag Mickey Thomas i Starship, han är otrolig. Vår trummis Darryl har spelat med honom i över 30 år. De var nyligen i Europa och spelade på en festival, så han har turnerat med Mickey i 30 år nu.
Här kommer en rolig historia: 1976 när var jag var 23 bodde jag ihop med en riktigt bra trummis i Oklahoma, och Elvin Bishop hade precis kommit ut med sin skiva där låten ”Fooled Around and Fell in Love” blev en stor hit. Minns du den låten? (här sjunger Moon låten för mig!).
Nej, jag tror inte det?
Det var Mickey som sjöng den hiten åt Elvin Bishop, blueskillen på gitarr, som förresten också är från Oklahoma. Chuck Blackwell fick ett samtal från Elvin för deras trummis hade brutit fotleden och de behövde någon direkt. Chuck hade hört mig spela i stan med The Gap Band, och jag var faktiskt riktigt vass då, och han sa: ”du måste få tag på den här Moon Calhoun, han är din kille!”
Så jag flög till Hartford i Connecticut och avslutade turnén som de gjorde på östkusten, inklusive deras första spelning i New York. Och första kvällen – jag hade aldrig spelat på en stor konsert – var det 10 000 personer i publiken och vi öppnade för Marshall Tucker, med Elvin Bishop och Mickey Thomas, som var den coolaste killen du kunde lira med!
Så det var kul att få göra det. Och efter alla dessa år spelar Darryl och Mickey fortfarande med varandra – och Darryl spelade förresten ”Set Me Free” för Mickey för ett par månader sedan, och han älskade den! ”Är det Moon? Jag visste inte att Moon sjöng.” Förstår du? En intressant liten koppling där.
Du är från Tulsa. Har du sett Tulsa King?
Nej, det är den med Sylvester, va?
Exakt!
Jag har undrat om den ger en rättvis bild av Tulsa. Men jag kan inte riktigt avgöra det, jag har bara sett trailern. Har du sett den? Är den bra?
Ja, den är bra. Den är gjord av Taylor Sheridan som bland annat har gjort ”Yellowstone”.
Okej! Det har gjorts andra serier också. Det finns en till, tror jag… oj, får jag det det rätt nu…? Med Ethan Hawke? Känner du till den? Jag får ta reda på vad den heter och mejla dig. Den handlar om en skum figur i Tulsas undre värld. Jag måste ta reda på vad den heter, men den borde vi kolla in! Känner du förresten till filmen ”The Outsiders” av Francis Ford Coppola?
Ja, självklart!
Okej, lyssna på det här. Du vet scenen där de är på drive in-bion? När jag var tio år bodde jag ett kvarter därifrån. Den heter Admiral Twin Drive-In. Man kunde se film från båda sidor, det var en filmduk på vardera sida. Jag har aldrig sett något liknande varken förr eller senare! Men det fanns ett ställe där de smet in på bion. Vi använde precis samma ställe i verkligheten. Vi brukade smyga in på Admiral Twin där. Jag tror att hon som skrev boken växte upp i Tulsa, och den utspelar sig i slutet av 50-talet. Men det var verkligen mitt liv, för jag bodde precis där och gjorde precis det. Och jag älskade den filmen! Det var en fantastisk stad att växa upp i på alla sätt. Jag känner mig lyckligt lottad som föddes och växte upp i den staden, det finns så mycket bra med den.
En svår fråga: vilken låt önskar du att du hade skrivit?
Menar du vilken låt som helst i hela livet? Oj, det är en riktigt svår fråga. Herregud… Jag skulle behöva sätta mig för mig själv och fundera… En som dyker upp är Brian Wilsons låt ”God Only Knows”. Den hade jag verkligen velat skriva, den är fantastisk Och jag tror till och med att Paul McCartney har sagt att han var avundsjuk på den. Det är en av mina favoritlåtar.
Som Thin Lizzy-fan älskar jag låten ”Black Rose”.
Med Gary Moore på gitarr? Jag har hört talas om den. Jag ska lyssna på den när vi är klara! Ironiskt nog har jag precis börjat komma in i allt Thin Lizzy-material. Jag kände aldrig till mer än ett par låtar på den tiden när jag arbetade med Scott. Det var inte så att jag inte var ett fan, jag hade bara inte grävt i dem. Men det har jag gjort sedan dess. Någon skickade en liveversion av ”The Cowboy Song”, från ett gig i Sydney. Och wow, den var makalös! Och ”Jailbreak”, det är en riktigt bra låt. Hur många skivor gjorde Lizzy?
De släppte tolv studioplattor mellan 1971 och 1983.
Det är en ganska bra svit, faktiskt, eller hur? Jag vet inte så mycket om Phil Lynotts liv, men han verkade vara en ganska skön kille. Men jag vet att han gillade den där drogen. Jag gillade den aldrig själv, heroinet. Jag tror inte han försökte ta livet av sig, men det har hänt alldeles för många. Hur gammal var han när han gick bort?
Han var 36 år.
Det var ungt… Själv gillade jag att springa, men jag brydde mig aldrig om vikterna på gymet. Min fru var massör och blev väldigt intresserad av bodybuilding under de sista tio åren av sitt liv. Hon älskade att vara i form. Och det var därför jag började cykla, för att jag inte ville hänga på ett gym. Jag körde motorcykel i åtta, nio år, och hon hatade det. Jag åkte runt i L.A. och älskade det. Det kändes så fritt, jag hade en Yamaha 650 Special. Sedan blev elektroniken dålig, runt 94, och jag tänkte: jag släpper den nog. Och June sa: ”Är vi klara med det där?” För jag åkte utan hjälm och började cykla i stället – och efter tre månader satt jag i rullstol, det var så ironiskt. Alltså, jag har sett folk skada sig på alla möjliga sätt. Det är bara livet. Galna, slumpartade saker kan hända oss alla. Det handlar om vad man gör av det, eller hur?
Verkligen, och du verkar inte alls bitter. Det verkar som att du är nöjd med livet, och det är så fint att se. Man kan ju inte bara ge upp.
Nej. Jag har sett folk ge upp, men det ligger inte i min natur. När jag skadade mig var min fru förkrossad, men hon var ett sådant stöd. Det fanns inte chans att jag skulle svika henne och inte göra det bästa av det. Jag hade en grupp med mina AA-kompisar som kom till mitt sjuksal, och de fortsatte komma hem till mig varje tisdag, ända tills min fru gick bort flera år senare. Datorerna tog över då, och jag lärde mig att programmera. Och en av dem som kom hem till mig varje tisdag var Steve Perry (sångaren i Journey).
Så jag och Steve Perry blev nära vänner. Jag skrev med honom och hängde med honom. Jag satt i mitt lilla musikrum och sjöng med Steve Perry och skrev musik, och min fru gick förbi och blinkade åt mig, som för att säga: där sitter du med din idol, älskling. Så på många sätt, förde min skada med sig något helt annat och fantastiskt in i mitt liv, och jag skulle inte vilja byta bort det. Jag skulle inte vilja vara utan det. Det är det jag försöker säga, om du förstår mig?
På riktigt? Jag blir väldigt glad av att höra det, det är verkligen fint!
Så är det, jag är en ganska kärleksfull själ, och jag har dragit till mig alla möjliga otroliga människor i mitt liv – och gör det fortfarande. De har hjälpt mig att överleva. Jag tror inte jag hade varit här utan dem. Jag skulle kunna berätta mycket om det, men jag känner mig så lyckligt lottad. Och att sedan få det här med The Western Front ovanpå allt. Det är verkligen ett värdigt avslut på showen.
Förresten, har du någonsin hört talas om en gitarrist som heter Vic Vergeat? Han var en riktigt bra hårdrocksgitarrist, en kille som Tom spelade mycket med i Europa. De hade en trio tillsammans. Jag tror att det är två år sedan nu, en riktigt vältränad kille. Han snubblade på en matta hemma hos sig, bröt nacken och hamnade i koma, och två dagar senare var han död. Ofattbart, va? Det är därför jag säger att man kan skada sig på de konstigaste, dummaste sätt, man vet aldrig. Man måste spela med de kort man blir tilldelad…
Det är verkligen sant. Men man behöver samtidigt styrkan för att kunna spela dem.
Det har du rätt i! Jag tror jag hade mycket som talade för mig. Jag hade varit nykter i AA i 14 år när jag skadade mig. Hade ett bra äktenskap, och vi hade gått igenom mycket och överlevt det, och hade många fina vänner. Så jag hade tur som hade allt det där med mig. Jag var 41 när jag skadade mig, så jag var fortfarande ganska ung och kunde hantera det. Tack och lov fick jag göra allt jag hann göra fram till den punkten som gående. Jag hann göra ganska mycket, och ganska mycket hann hända mig. Och jag är så glad att du älskar den här skivan, för jag tycker den är så jäkla bra! Jag hoppas att många upptäcker den.
Det kommer de säkert att göra, för den är fantastisk. Jag recenserade den för Rockbloggen, och på nio år har jag bara gett två album högsta betyg tidigare.
Vilken ära! Det är otroligt, jag är så hedrad och glad. Och när du än känner för att höra av dig igen tar en runda till, jag är redo! Vilken platta har du gett högsta betyg tidigare?
”Crash of the Crown”, med Styx, där har du något att bita i!
Jag kommer att sätta på den så snart vi har pratat klart!
Två slutliga frågor. Har du skrivit en låt åt Lita Ford?
Ja, en gång. Det måste ha varit i början av åttiotalet tillsammans med en kille som heter Jeff Paris, gitarrist och sångare, som gjorde ett par skivor på egen hand på Polydor. Jeff och jag skrev en låt åt Lita som heter ”Hit and Run” på skivan ”Dancing on the Edge”. Den var kul att skriva, det var en av de första låtarna jag skrev med Jeff. Han har skrivit mycket bra, Jeff Paris.
Vi gjorde en massa demos, Jeff och jag, och vi fick ett erbjudande om att ge ut det. Det gick runt en kassett som hette ”Moon Over Paris”, med mycket demos och sådant vi gjort tillsammans, mer åt blueshållet. Jag ska försöka få tag på ett exemplar och skicka till dig. Jag skulle vara nyfiken på vad du tycker om det.
Det vore underbart att få höra! En sista fråga: En låt som heter ”Sometimes in the Night”, från en film som heter ”Thunder Alley”. Sjöng du på originaldemon av den låten?
”Sometimes in the Night”, till en film som heter ”Thunder Alley”…? Inte vad jag vet!
Den var skriven av Scott Shelly och David Batteau.
Oj, det är intressant, för Scott Shelly är gitarristen och låtskrivaren som tillsammans med David som skrev alla The Strand-låtar. Vet du vilket år den kan ha gjorts? När kom filmen ut?
Låt mig se … 1985.
Okej. Jag hade fortfarande kontakt med Scott då, han kom faktiskt på mitt bröllop, som var 1985. Jag ska höra av mig till Scott och ta reda på den demon och berätta för dig vem som sjöng på den. Så nu jag har skrivit ner att jag ska försöka spåra ”Moon Over Paris” åt dig, och dessutom ta reda på det här med demon till ”Sometimes in the Night”. Och förresten, en sak till som jag vill berätta. Scott gifte sig och flyttade till Australien, med sin andra australiska flickvän och fick barn med henne, och han gjorde musiken till den där krokodilkillen som dog. Han som blev stucken i hjärtat av en…
Rocka?
Ja, just det! Minns du honom? Scott gjorde musiken till hans program. Jag blev så glad när jag såg det dyka upp på teven, för jag älskade den killen. Och han gifte sig ju med den där coola damen som kom över från USA, och jag tror att de fick en dotter. Och sedan dog han tragiskt. Den killen hanterade alla möjliga farliga saker, och så blev han dödad av en rocka…
Min mamma sa alltid till oss: njut av varje ögonblick. Och det gör jag, broder. Det här har varit ett väldigt fint ögonblick. Min första intervju, och jag älskade den! Jag känner mig speciell för att du valde mig, så tack så otroligt mycket! Jag hade ingen aning om att jag gillade dig redan 1984, men det gjorde jag förmodligen. Så ta hand om dig!
Tack detsamma, Moon, vi hörs snart igen!
Av Tony Johansson