John Norum måste ses som en av Sveriges bästa gitarrister genom tiderna. Hans solo på The Final Countdown är ikoniskt.
Nu är han aktuell med sin nya soloplatta Gone to stay som är hans första platta på tolv år.
The Maloik fick en exklusiv intervju med denna gitarrikon som inte ger intervjuer särskilt ofta.
Jag måste ju faktiskt inleda denna intervju med att gratulera till att The Final Countdown har nått milstolpen 1 miljard streams. Klassiska frågan: Hur känns det?
Tack, det känns bra. Det var under vår spelning på Gröna Lund som representanter från Youtube kom in med ett plakat som indikerade detta. Det är ju fantastiskt naturligtvis och otroligt överraskande. Men det är bara att tacka och ta emot.
Ditt gitarrsolo på den låten är ju ren magi rent ut sagt och kanske rent utav Sveriges mest ikoniska solo genom tiderna.
Tack! Det har ju blivit en klassiker och det är ett bra solo. Vi hade väldigt roligt när vi spelade in plattan och det verkligen hörs tycker jag.
Jag har lyssnat på ditt nya album naturligtvis. Om jag säger att det är inspirerat av bland annat Whitesnake, Deep Purple och Black Sabbath, vad säger du då?
Det finns bitar av det där så det är lite blandat. Det finns även bitar av bland annat Thin Lizzy och David Bowie. Man kan nästan säga att plattan innehåller ”The maniacs in music”.
Det är ditt första soloalbum sedan 2010 vilket är ganska lång tid. Kan du berätta varför det har tagit 12 år för dig att släppa nytt?
Jag har varit väldigt upptagen med Europe. Det har varit plattor och så har vi turnerat väldigt mycket. Sen har vi fått tillökning i familjen också. Jag har tre barn numera så jag har nästan varit pappa på heltid. Min fru jobbar ju på ett riktigt jobb så att säga som hon går till varje dag. Jag är hemma när jag inte är ute och spelar. Barnen går i skolan så jag ordnar med mat och så vidare, så det tar mycket tid.
Jag har ju själv en liten hemma så jag vet ju hur mycket tid hon tar.
Så är det ju. Men sen har jag inte haft något större intresse av att göra en soloplatta egentligen förrän nu. Det har varit covid där allt blev inställt i över två år, så jag kände att jag kunde börja skriva på en ny platta när det fanns tid att göra det.
Var det några gamla idéer som har legat i vassen och väntat eller är all musik nyskriven?
Vissa låtar har några år på nacken men det mesta är nytt. Jag hade 15-16 låtar skrivna som jag hade att välja i mellan. Det var egentligen meningen att det skulle komma ett bonusspår i januari som skulle vara med på den europeiska versionen av plattan. Men längden på plattan plus de låtarna som är med blev så bra så de andra låtarna får stå på tillväxt för framtiden.
Du har ändå släppt ett gäng album under årens lopp under eget namn. Om du ska jämföra dina tidigare album med din kommande skiva. vad tycker du själv sticker ut med denna kontra de andra?
Jag tycker att den här plattan är den jämnaste från början till slut både låt stil- och ljudmässigt. Den känns mer originell på något sätt. De tidigare har väl varit lite mer standardhårdrock medan denna är lite mer udda. Jag sjunger de flesta låtarna själv så den är mer personlig. Jag är ingen större sångare egentligen, men jag har försökt skriva låtar så jag ska kunna sjunga dem. Sen finns det ju några där jag har gästsångare. Åge Sten Nilsen har jag lirat tillsammans med i ett hobbyband tillsammans med bland annat Mikkey Dee och Mic Michaeli. Han kom in och sjöng två låtar på skivan. På originalversionerna sjöng jag själv men jag kände att de blev bättre med en annan sångare.
Annars är det denna och Face the Truth som från början till slut är de jämnaste plattorna som jag gjort hittills.
Var det ett självklart val att ha med Åge Sten Nilsen eller hade du några andra sångare påtänkta?
Nej, faktiskt inte. Jag hade tänkt att sjunga hela plattan själv egentligen. Om man gör en soloplatta så tycker jag att blir mycket mer personligt om man gör det själv. Även fast jag inte är världens bästa sångare så tycker jag ändå att det är viktigt att göra sången själv. Det blir mer personligt fast jag egentligen bara sjungit på hobbynivå måste jag väl säga. Ända sen 80-talet har jag inte tagit rösten på så stort allvar utan jag har låtit gitarren tala i stället.
Jag har inspirerats av Gary Moore för jag föredrar till exempel hans röst före många andra sologitarrister som jobbat med grymma sångare och som är väldigt tekniska.
Det var ju lite kul att du nämnde Gary Moore för han är ju en stor favorit för min egen del. På en live-DVD med Europe så framför ni hans låt The Loner där jag tycker att du spelar låten fenomenalt bra.
Tack så mycket. Han hade nyligen gått bort och vi ville göra en hyllning till honom.
På vilket sätt har Gary inspirerat dig som gitarrist?
Helt galet mycket faktiskt. Han är nummer ett för mig.
Glöden, tonen och vibratot. Jag såg honom på Hovet med Thin Lizzy på Black Rose-turnén och blev totalt överkörd. Victims of the Future-giget på konserthuset -84 var också en riktig höjdare. Bästa gitarrljud jag hört.
Han kunde även spela så många olika stilar. Hårdrock, jazz, blues, fusion med mera, så han var väldigt bred på sitt sätt.
Du har gjort en cover på Lady Grinning Soul som är en David Bowie-låt från början. Hur kom du fram till att du ville tolka honom?
Jag har varit ett Bowie-fan sen 70-talet. Jag fastnade för honom under Ziggy Stardust-perioden och jag tycker han har så mycket mystik och röst. Hans låtar är mycket mer annorlunda än de flesta andra som man har hört. Just den plattan, Aladdin Sane, är min absoluta favoritplatta med Bowie och är ett mästerverk från början till slut.
Anledningen till att jag valde Lady Grinning Soul är att den så udda och inte så känd heller. Jag ville inte göra en cover på Let’s Dance, Rebel Rebel eller Heroes, för det finns så många som har gjort dem redan. Det är helt enkelt för mycket standardlåtar över dem.
Och den är en av mina favoritlåtar, så jag kände att jag ville göra den och jag är supernöjd med resultatet.
Du har spelat in Face the truth på nytt som du har skrivit med Glenn Hughes. Hur kom han in i bilden?
Vi träffades första gången under min soloturné på Hammersmith i London där jag öppnade för Ace Frehley som var ute på sin soloturné. Glenn var där på giget och vi träffades efteråt och han sa att han var intresserad av att jobba med mig, vilket kändes overkligt för jag är ett stort Deep Purple-fan sen första plattan med David Coverdale. Jag brukade lyssna på Burn varje dag. Sen kom han till Sverige och jag skulle ut en andra soloturné men han var inte i form alls vid det tillfället. Vi gjorde en grej som visades på TV och sen blev det inte så mycket mer med det.
Sen fick jag ett samtal från Don Dokken om att börja jobba med honom i Los Angeles och då visade det sig att Glenn bodde bara 10 minuter ifrån där jag bodde, så vi träffades igen och började snacka om att göra en platta igen. Det var då vi gjorde Face the Truth och det blev väldigt lyckat och han sjunger verkligen som en gud på den plattan.
Jag är så glad att han tog sig ut ur hans missbruk för han var väldigt illa däran ett tag. Han hade ett sockerberoende som gjorde att han var överviktig men rösten hade han ändå kvar.
Men han lyckades ta sig ifrån det där och är nu i kanonform och sjunger bättre än någonsin.
När jag förberedde mig för denna intervju så försökte jag hitta lite gamla grejer som jag kunde använda mig av. Men jag hittade knappt några intervjuer alls med dig så jag undrar lite hur din inställning har varit till intervjuer?
Jag har inte varit så mycket för det där med intervjuer direkt. Vi har ju varit återförenade med Europe i 18 år och för det mesta är det ju Joey som gör intervjuerna för han gillar att göra det. Jag har inget emot att han gör det heller, för jag brukar istället koncentrera mig på att värma upp inför ett gig eller få till ett bra sound. Han behöver inte göra det alls. Han värmer inte ens upp inför ett gig utan han bara går in och kör. Det är oftast frontfiguren som får göra all press och de flesta vill ändå prata med Joey så det är helt ok med mig.
Hur känns det här för dig nu då eftersom det faktiskt är du som får stå i rampljuset nu och får svara på en massa frågor?
Det känns jättebra för nu får jag prata om min egen musik. I Europe så är det Joey som skriver de flesta låtarna så han kan prata om det på ett helt annat sätt. När jag gör en intervju om till exempel Europe så får jag ibland frågor om vad den texten handlar om, men jag har inte en aning för jag har ju inte skrivit låten. Men just till mina soloplattor kan jag prata om låtarna och vad de handlar om, så de blir en helt annan grej.
Om vi ska prata om texterna på skivan, så undrar jag om det finns någon röd tråd rakt igenom eller om alla är fristående från varandra?
Nej, det finns ingen röd tråd direkt så, utan de handlar om allt möjligt. Det är allt från kärlekshistorier, till planeter i rymden och det finns lite vikingar också.
Finns det ämnen som du skulle vilja skriva om men låter bli?
Inte direkt. Jag har fått ut det mesta på varje låt den här gången. Sen är viktigt att det låter bra också naturligtvis och jag är faktiskt väldigt stolt över texterna på den här plattan. I efterhand kanske det finns några rader här och där som man skulle velat ändra på men annars så är jag nöjd överlag. Jag har blivit mer noga med texterna för jag var inte så noga med dem på mina tidigare album. Då var det mer att om det lät bra så var det bra, men nu vill jag att det ska handla om någonting och betyda någonting. Så texterna är en stor skillnad nu jämfört med förr. När jag har tittat tillbaka på texterna som jag skrev på 80-talet så skulle jag inte ens kunna sjunga dem idag för det skulle bli så pinsamt.
Med tanke på att jag bott i Los Angeles så pass länge så ser jag helt annorlunda på det engelska språket idag än vad jag gjorde då.
Skulle du vilja ut och turnera någonting på den här plattan? Finns det några planer?
Så länge det finns tid när jag inte spelar med Europe så skulle jag vilja ut och spela.
Vi ska iväg till Sydamerika nu i december med Europe och sen ska vi spela in en ny platta i maj. Så där emellan under det breaket så skulle jag gärna vilja ut och göra några gig för det var länge sen nu som jag var ute och spelade mina egna låtar. Om vi räknar bort de som jag gjorde tillsammans med Åge, Mic och Mikkey Dee i vårt lilla hobbyband, så har jag inte varit ute och spelat sen 1997 så det är en väldigt lång tid. Jag spelade in en liveplatta i Japan när jag var där 1997 och turnerade. Sen har jag bara spelat sporadiskt lite här och där. Sen gjorde jag en platta med Dokken 2001 och lirade med honom ett år och sen kom återföreningen så det har inte funnits så mycket tid att köra en soloturné.
Men det vore skitkul att få ta upp lite gamla låtar igen och dessutom så har jag nu en katalog med många bra låtar som jag skulle kunna få ihop ett bra set med klassiska bra låt.
Även fast du har en stark katalog med låtar, känner du ändå en press över att spela någon Europe-låt eller två om du skulle ut och spela live?
Jag funderar över det där för jag håller just nu på att sätta ihop en setlista. Jag har pratat med grabbarna som jag lirar med just nu. Jag har inget fast band för tillfället för de grabbarna som jag lirar med just nu har sina egna band som de lirar med. Det är lite roligt att gå tillbaka och titta vilka låtar man skulle kunna lira och jag har även bett dem att kolla vilka låtar de skulle tycka vara roliga att lira.
Det kommer bli intressant att gå tillbaka och titta på de gamla plattorna igen för många av låtarna har jag glömt bort. Men det finns en bunt av godingar att plocka av. Jag tänkte försöka köra 2-3 låtar från varje soloplatta och sen tänkte jag köra ca fem låtar från den här plattan. Jag tycker den är så pass bra, så det vore fel att inte få med ett gäng låtar i setet och sen kanske det smyger sig in någon cover också men vi får se.
Det låter som en riktigt bra setlista tycker jag.
Absolut. Det vore kul att spela in en live-platta också för vi hade så jäkla kul när vi spelade in den i Japan. Face It Live är en av mina absoluta favoritplattor som jag har gjort. Det är sån platta som jag verkligen rakt igenom är väldigt nöjd med. Fantastisk sång från Leif Sundin och ett grymt bra band. Det är en kavalkad av de bästa låtarna som vi hade då.
Du har använt uteslutande Gibson de senaste åren. Framförallt modellerna Les Paul eller Flying V. Men på senare tid har du börjar använda Fender i stället. Finns det någon anledning till det?
Strata har lite mer personlighet och gillar att använda svajet i vissa låtar. Och tycker jag får en bättre ton med single coil-mickar på grund av att ”pickup-fönstret” är smalare än på vanliga humbuckers. Det är ett tydligare sound. Men en Flying V från 1975-80 med original-PAF-mickar funkar också bra.
Avslutningsvis så får du sätta ihop ett allstar-band. Du får ta med vilka musiker du vill, döda som levande. Vilka skulle ingå i det bandet?
Phil Lynott, Cozy Powell, Scott Gorham och Don Airey.
Text Ulf Romedahl
Fotograf: Tallee Savage
