Conny Bloom förknippar de flesta med funkrock institutionen Electric Boys. I dagarna är han istället aktuell med sin andra soloplatta på svenska: ”Game! Set! Bloom!”. Med anledning av det var det hög tid för The Maloiks Peter Johansson att ställa några väl valda frågor. Det blev ett mycket trevligt och avslappnat samtal om solokarriären, Electric Boys och om att hitta rätt i livet!
Electric Boys, The Peace Conspiracy, Woodstock 50 och soloplattor! Du har många järn i elden, hur hinner du med?
Ibland känns det som att man inte hinner med faktiskt, men jag gör ju bara grejer som jag tycker om. Alla de här projekten som du radar upp är jävligt kul och är sådant som jag vill göra. Det idealiska vore att kunna dela upp det i perioder. Sommaren var kaotisk, det var allt på en gång. Jag vill ju bara lira egentligen, men när det blir för mycket logistik är det inte så kul. När man väl är på stället där det är gig är man ju glad att man tog sig igenom det. Om jag inte var musiker skulle jag ha ett stort behov av att åka bort. Det får inte stanna liksom, det måste rulla på.
Trettonde mars släpps din andra soloplatta på svenska ”Game! Set! Bloom!”. ”Rulla på” heter första singeln, berätta lite om den!
Rulla på är lite annorlunda. Det är den enda låten på plattan som jag har skrivit ihop med någon annan, i det här fallet Jimmy Lagnefors. Han kontaktade mig när han höll på med Ted Gärdestad filmen. De behövde någon som kunde spela basist i studion, så jag hoppade in och gjorde en liten cameo-roll. Han hade också idén till Rulla på. Han hade delar av låten men ingen text. Vid det tillfället hade det varit mycket tjafs och stök i skolan. Min som kom hem och berättade grejer, det var mycket mobbing och skit. Då skrev jag en låt om det som jag tillägnar honom, och egentligen alla barn, men jag hade ju honom i åtanke med tanke på vad han berättat. Tyvärr kom den inte med i filmen, Jimmy försökte få med den men den stod ut lite för mycket för det, de ville snarare ha bakgrundsmusik. Däremot tyckte jag den blev så bra att jag behöll den själv.
Jag tycker filmen blev bra så jag kan berätta lite mer. Jag fick träffa en stylist som uppmanade mig att ta med lite egna kläder, så jag gick dit i det jag för tillfället hade på mig. Hon tog fram en massa kläder men tyckte till slut att det jag hade på mig såg så pass bra ut att jag fick jag göra rollen i mina egna kläder. När hela gänget som spelade ABBA stod tillsammans så såg de så sjukt lika originalet ut. Han som spelade Stikkan var ju grym! Janne Schaffer var där just den dagen så jag pratade lite med honom och sade att det måste ju vara bisarrt för dig att se detta som har varit med om allt, för det stod ju en kille där och spelade gitarr och skulle härma honom. En kul grej.
En av de fyndigare låttitlarna på plattan är ”Flyttkarl”. Vad kan du berätta om den?
Flyttkarl är som en biografi om turnélivet. Ordet flyttkarl betyder ju egentligen något annat men det kan ju lika gärna vara någon som flyttar runt tycker jag. Jag skulle nog inte själv bli någon bra flyttkarl.
”Game! Set! Bloom!” blandar stilar och influenser. ”AB Maffiadojjor” är ett exempel på något vi inte hört dig göra förut, varifrån kommer inspirationen till den låten?
Det är en Blaxploitation inspirerad låt. Det är typ deckarfilmer från sjuttiotalet med mycket biljakter. Det är något coolt med de filmerna och låten har jag haft skitlänge. Jag hade ett band som hette Groovies Inc. för längesedan innan jag var med i Hanoi Rocks 2005. Låten var instrumental från början och ett tag hade den en engelsk text, men den har aldrig riktigt kommit till sin rätt. Nu när jag skrev den svenska texten kom jag att tänka på AB Maffiadojjor som jag tror är ett citat från tidningen MAD från början. Det är ju betongskor som man gjöt och sänkte ner någon på havsbotten med. Jag såg det ordet och tyckte att det passade med låtens vibb. Jag gillar den för att den är filmisk. Den kanske inte är solklar att öppna en platta med, jag har tänkt att det är bra att öppna med en riktig pangstänkare, men just den här gången ville jag ta ner det och börja lite coolare och placera ut de ösigare låtarna lite här och där istället.
När jag lyssnar på ”Game! Set! Bloom!” tycker jag att jag hör influenser som Beatles, The Who, Soundtrack Of Our Lives samtidigt som det finns en svensk singer/songwriter tradition i låtar som till exempel ”Knegarjäntan och jag”, ”Skadad” och ”När ska jag få bli kär då?”. Pugh Rogefeldt och Stefan Sundström är två namn som dyker upp i mitt huvud. Känner du igen dig i de influenserna?
Ja, det tror jag. Soundtrack Of Our Lives vet jag inte vad du tänker på men jag kan förstå det eftersom de förmodligen har samma skivsamling och har lyssnat på samma grejer. Det är som Electric Boys i början, vi lyssnade på Beatles, Stones, Zeppelin och en massa olika sjuttiotalsband. Funkgrejen kommer mycket från Undisputed Truth och Sly and The Family Stone. När vi slog ihop allt det så lät det ibland som Aerosmith fast utan Steven Tyler. Sedan läste jag långt senare i någon intervju där de analyserade sitt sound att Tom Hamilton var ett stort Beatlesfan och Tyler hade lyssnat mycket på funk. De har rotat i samma skivbackar och när man blandar allting så blir det ett visst sound. Det är inte förvånande om jag gör något liknande som Ebbot har gjort eftersom vi har samma referenser på något vis.
”Jag tror jag trollat bort mig själv” tycker jag är en spännande låt. Transcendental och lite psykedelisk får jag The Doors vibbar. Den känns både eftertänksam och lite återhållsamt agressiv på samma gång. Berätta lite om inspirationen till den!
Den handlar om det klassiska springa in i väggen syndromet och all stress som är nu och sociala medier som jag själv känner ibland att jag bara spyr på. Det blir för mycket, man vill bara stänga av ibland och låsa in sig i någon sorts bubbla, vilket jag gör med musiken. För att göra en låt som är sådär jammig som den är så måste den göras live. Om jag gör något så måste de andra haka på och vice versa, det är det som styr vart låten tar vägen. Vi hade bestämt vart refrängen skulle komma och vart solot skulle vara. Den är baserad på min el-sitar som börjar låten och det kommer ett gitarrsolo i mitten där vi jammar loss. Mitt i tagningen så fick jag byta, Andreas Dahlbäck stod beredd att hänga på mig gitarren och när vi hade jammat färdigt fick jag tillbaka sitaren. Tack Andreas, bra roddande! Vi fick göra någon liten edit, så i slutet är det både sitar och gitarr, men det är också det enda som inte är live. Den är kul eftersom den är precis så flummig och ”live-ig” som den låter och det är det roligaste med musik tycker jag. Det kan vara kull att strukturera upp saker om man tänker som en producent, men live är det fruktansvärt tråkigt om precis allt är strukturerat. Det måste finnas den här fria känslan. Den musikaliska tillfredsställelsen bygger på att ta chanser, att testa saker, ibland blir det bra och ibland mindre bra. Det är de små ögonblicken som blir bra när man tar en chans som känns kul. Då får man den personliga tillfredsställelsen. Att göra allt ”strictly by the book” ger mig ingenting, då känner jag mig bara tom.
”Dubbelgig” är en av mina favoriter. Den påminner stilmässigt om Electric Boys och känns samtidigt lite som en systerlåt till ”Jag vill ha dig”. De följs också åt på skivan, jag antar att det finns en tanke bakom det?
Nä, inte alls. Jag tycker inte de är lika, så det var intressant. Dubbelgig är ju lite funky. Meningen med sologrejen är ju att det inte ska vara så bredbent och bombastiskt. Jag gillar mycket rockmusik som inte är arenarock, typ Meters och The Band bara för att nämna två. När man hör allting, att man har det nakna uttrycket och inte för mycket pålägg. Beatles gjorde en del sådana grejer och det är jävligt skönt att lyssna på. Det kan man lyssna på skithögt i vilken anläggning som helst, det blir bara bättre ju högre man spelar eftersom det finns så mycket luft och det är dynamiskt. Jag har möjligheten att göra på det sättet med mina sologrejer. Electric Boys är och ska vara fläskigare. Det är skönt att få utlopp för båda uttrycken. På första plattan funderade jag mer på vilka låtar som skulle vara var, nu känner jag på en gång vad som ska vara till Electric Boys och vad som ska vara till soloskivorna.
Kommer du satsa på solospelningar under året eller kommer Electric Boys också vara aktiva?
Under sommaren blir det en del solospelningar och några med Electric Boys också. Fokus för Electric Boys just nu är dock att spela in en ny platta. Tanken är att jobba snabbt, vi känner oss inspirerade i att göra en råare och liveinspelad skiva. Den förra lade vi ner väldigt mycket tid på så nu vore det kul att göra något lite mer basic.
Electric Boys levererar alltid live men jag saknar låtar från er tredje skiva ”Freewheelin’” i setlistan, en skiva som det i mitt tycke finns flera guldkorn på, hur kommer det sig?
Jag håller med, det är mycket som är bra på den skivan men samtidigt är det inte Electric Boys originalsättning som spelar på plattan. Därför är vi bara två killar i bandet som har något intresse av att spela de låtarna. Du är inte den första som frågar så jag ska ta upp den frågan till diskussion.
Vad är det för tankar som flyger genom ditt huvud när du greppar gitarren och går ut på scen inför ett fullpackat ställe?
Att man hör allt och försöker komma ihåg första textraden samtidigt som man kastar sig ut. Det ögonblicket är egentligen inte något man kommer ihåg utan det är mest att försöka orientera sig, vad är det som händer nu och vad blir det av det här? Det är en ganska förvirrad situation. Oftast har man gjort en soundcheck, men saker kan ha ändrats. Det kan vara ett förband innan och är det festival är det snabb change-over.
Om du inte skulle ha blivit musiker, vilket hade då varit ditt drömyrke?
När jag var liten ville jag bli Björn Borg som alla andra. Det är ju inget yrke, men jag spelade tennis när han var som störst samtidigt som jag spelade gitarr. Jag gick i tennisskola och var ganska bra. Spelade jag mot någon så var jag jämbördig men jag vann inte några matcher. Samtidigt stod jag på ungdomsgården och spelade gitarr bakom macken. Det gick några år men jag kom aldrig någonvart med tennisen så det fanns nog mer anledning att fokusera på gitarrspelet. Det enda jag var bra på i skolan var bild och musik. Det har jag tagit med mig, jag har designat Electric Boys loggan och jag är involverad i omslag och merch. Jag tycker sådant är kul men jag har ju inte någon ambition med det, håller inte på och ritar och kan inte photo shop. Jag har ett skitbra samarbete med Charlie Granberg som är sångare i Hellsingland Underground. Han är en grym tecknare och gör fantastiska omslag. Han tänker som jag gör. Jag kan skicka skisser till honom som han färdigställer och det spelar ingen roll vad han gör, det blir skitbra. Han gjorde singelomslagen och båda soloplattorna och jag tror att han dessutom har gjort omslagen till samtliga Electric Boys plattor. Min hjärna funkar på så sätt att jag tänker i bilder. Jag pratade med Janne Åström om att komma ihåg texter vilket jag har svårt för. Han gör mycket musikal och teater och jag har svårt att lära in mycket text. Han sade att jag spelar mycket och att toner och ord är lite samma sak på något vis, men jag tycker det är svårare med texter. Det finns olika sätt att lära sig. Jag ska inte säga att jag har fotografiskt minne men när jag stänger ögonen så ser jag hur texten var nedskriven, så jag har något slags bildtänk. Jag behöver ju ha lite fusklappar på monitorer och sådär. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ha blivit men jag är sjukt tacksam att jag hittade musiken så tidigt. Många hittar ingenting fast det kanske finns en fallenhet. Alla har ju talang för något men det är få förunnat att upptäcka den. Jag tänker på mina barn i skolan, det är lätt att det kan gå fel om man inte hittar ett intresse att fokusera på. Det är skitviktigt! Att få en känsla av att ”det här är jag bra på” är jätteviktigt för självförtroendet och självkänslan när man är ung.
Du är ju en grym gitarrist men finns det något annat instrument som du behärskar, eller skulle vilja behärska lika bra?
Jag skulle vilja lära mig spela piano, men jag är inte tillräckligt intresserad. Jag sitter hellre och försöker lära mig nya grejer på gitarren. När jag gör demos kan jag fuska, sitta och spela och ta om tills man får till något och får fram sin vision. Sedan får någon som kan ta över. På ”Rulla På” spelar jag bas och trummor till exempel, så det kanske det kan bli mer av framöver.
Till sist: Vilka är dina största styrkor som musiker enligt dig själv?
Att jag lyssnar på helheten. Jag blir sjukt irriterad på folk som spelar för högt på scen av den enkla anledningen att man ska leverera en låt som ett helt band tillsammans. Därför är det skitviktigt att alla faktiskt hör vad de ska göra. Jag är i grunden rytm och melodibaserad. När jag spelar gitarr så ska man kunna göra om mina riff och små fills till ett trumfill. Det finns alltid någon sorts rytm. Meloditänket kommer nog från Beatles eftersom jag växte upp med dem. Det måste finnas en melodi. När folk pratar om gitarrhjältar så handlar det oftast om någon som spelar jävligt flashigt och det är väl ballt, men om det inte finns någon melodi och rytm i liret så faller det pladask. Det var därför Jimi Hendrix var så jävla bra. Det är sjukt melodiöst och svängigt och skränigt, det finns allt. Jag tänker som en producent, vad är det som passar låten liksom. Det ska tillföra något till låten och inte visa upp någon skala.
Conny Bloom är aktuell med ”Game! Set! Bloom!” som släpps via Target records 13/3!
