När U.D.O börjar spela ser det ut som att det är oförtjänt lite publik. Det känns som att fler borde sökt sig hit. Men det reder sig efter ett par låtar när det är lite som en zombiefilm där folk vaknar till ur sin dvala och börjar röra sig mot Festival Scenen.
Är det skitbra? Nej. Men är det U.D.O? Ja det är det! Den där rösten är något som delar folk. Låter det egentligen bra? Ja, men det gör det ju för det är ju precis så det ska låta.
Inför Back To Hell pratar han lite och jag hör flera som har svårt att förstå vad han säger. Och ja det är lite klurigt med det tonläget och med tysk brytning men man är väl inte här för pratet? Nej, när låten går igång släpper alla sargen och det blir bra ös i publiken.
Med en inställd intervju fick jag faktiskt stanna kvar hela setet och gissa om det var kul?? Det här var verkligen en klassisk Sweden Rock Festival upplevelse. Folk ler stort, dansar och skrattar ihop. Människor som aldrig träffats förr möts i publiken och håller armarna om varandra och sjunger med. Det är som sagt inte den bästa konserten men det är klassisk och ingen hade förväntat sig mer än det vi fått.
Children of the Sün
Det är liksom doomigt sjuttiotal kombinerat med modern alternativ pop/rock.
Det är otroligt snyggt och bandet är grymt duktiga musiker allihop. Rösten får folk att tystna när hon tar i vilket är riktigt coolt.
När setet är slut skanderar publiken en gång till och klappar. Hela Pistonhead tältet är fullt av jubel.
