Jag var där! En kort mening som ändå beskriver det mesta. Otaliga idrottsögonblick eller episka konsertbesök som sticker ut i historien där just du var på plats. Så var det 2025 när Ron och Nina Dahlgren drog igång Rocknytt Indoor för att fira 15 år med Rocknytt. Ett nytt koncept för Göteborg som stad som visserligen har Way Out West men en endagars inomhus festival med rocktema, mat och öl hade inte prövats förut. Succén var omedelbar med band som Gathering of Kings, Robin Mc Auley, Hardline och Jelusick. Dessutom introducerades Rocknytt Priset med flera olika kategorier. Fullt hus och lapp på luckan gjorde att beslutet att fortsätta var givet och Rocknytt Indoor 2026 utannonserades snabbt.
Tack vare det fina arrangemanget var det heller inga problem att återigen fylla Trägår’n full med rockers när nu dörrarna öppnades till årets festival. Många nöjda från förra året jublade högt när konferencien kom med den obligatoriska ”hur många av er var här förra året?” Årets line up hade också några riktiga starka namn som hjälpt till med biljettförsäljningen. Tyvärr avbokade årets höjdpunkt (iallafall enligt mig) Cats In Space bara tio dagar i förväg vilket var riktigt tråkigt. Men det visade sig inte göra så mycket då övriga band istället fick mer speltid och samtliga levererade fantastiskt.
Albumaktuella Emotional Fire inledde kvällen. Tyvärr hann undertecknad inte riktigt fram i tid pga andra åtaganden. Vilken tur då att vår egna Pauline var på plats och fick rycka in fast hon egentligen var ledig för kvällen. Här kommer en sammanfattning från hennes penna.
Emotional Fire kör en skivrelease på Rocknytt Indoor ikväll den 24 Januari 2026! Och var passar det väl bättre?
Bandet glider på scen och det märks lite att det är första spelningen med nya sättningen men det lilla uns nervositet som märktes gick snabbt över och det blev en stämning som nästan gick att skära med kniv. Sången satt precis där den skulle och den lekfulla kommunikationen i bandet skapade en skön känsla för bandet. Det bjöds på höga noter från sångerskan Therés Enström och en hel del ljuva spel på såväl keytar som på vanlig gura och det är lekfullt och tight.
Den nya plattan, Rising, bjuder på ett gäng bra låtar och det var riktigt kul att höra live! En värdig start på Rocknytt indoor festivalen!
En riktigt bra start på kvällen alltså och publiken var på plats tidigt vilket var väldigt kul då det ibland blir lite tomt på golvet för första bandet ut.
Chez Kane är också på gång med nytt album det tredje i ordningen och förärade Göteborg med ett första besök. Jag kan nog lova redan här och nu att det inte blir det sista besöket för Walesiska Chez. För oj oj oj vad hon gick in och ställde skåp. Chez har tillsammans med sina systrar stått på scenen sedan barnsben men som egen rockgudinna är karriären bara några år gammal. Men ändå tillräcklig för att hon redan nu visar vilken fantastisk artist hon är. Låtarna som specialskrivits av Danny Rexon från Crazy Lixx till Chez växer betydligt live och energin hon levererar tillsammans med sitt eminenta band är nog tillräcklig för att driva hela Liseberg kommande säsong. Visst är låtarna ganska enkla i sitt upplägg iallafall textmässigt men med utstrålning, attityd, jävlaranamma och en röst som få kan matcha adderat med sylvassa gitarrer (och lite förinspelad kör) lyfter taket. En av de allra bästa spelningar skribenten har upplevt i dessa klassiska lokaler och ett givet jag var där som kommer återberättas i många år framöver.
Från rockgudinna till rockkungar kanske inte steget är så långt men gubbarna i Gathering of Kings var verkligen en annorlunda upplevelse direkt efteråt. Om Chez var fart, attityd och utstrålning litar dessa äldre herrar mer på rutin och kraft. Uppställningen har ändrats lite genom åren men det spelar egentligen ingen roll då samtliga är eliten bland svenska rocksångare var för sig. Jag har haft förmånen att följa bandet ända från starten även bakom kulisserna men det här var första gången jag fått sett dem live. Tillsammans levererar de en stabil show vilket kanske inte är så förvånande men konceptet med flera sångare tycker jag ändå fungerar bättre på album än live. Det blir ryckigt och i och med att rösterna ändå skiljer sig åt väntar man mest på just sin favorit istället för att verkligen ge sig hän åt alla. Låtarna i sig håller lika bra live, musikaliskt är det top notch och sång insatserna är av högsta kvalitet så ingen skugga ska falla över någon. Det är nog bara jag som är lite tråkig i det här fallet. Klart godkänt blir det i min bok ändå till slut vilket av jublet från övriga i publiken verkar vara något som de flesta kände efter konserten.
Norska veteranerna Return är näst på tur och börjar starkt med ett häftigt intro följt av hiten ”To The Top”. För mig som diggade dem under tonåren och som lyssnade en hel del på deras femte studioalbum ”V” som femtonåring 1992 väcks gamla minnen till liv. Knut Erik Østgård har visserligen passerat sextio men hans röst håller fortfarande fantastiskt bra. Tyvärr har dock Return alltid förknippats mer med lugna låtar än rivig rock n roll och denna kvällen är inget undantag. De lugna låtarna är visserligen bra men de sänker tempot och ger aldrig Knut Erik riktigt chansen att få visa vad han egentligen kan. Publiken hjälper till och jag gissar att många kommit från hemlandet Norge för att se sina hjältar ännu en gång för det är fullt på golvet och alla kan texterna utan och innan. Men förutom To The Top, Take This Heart, Change The Attitude samt givetvis Bye Bye Johnny så blir det för mig lite för såsigt och tråkigt. Sorry Norge.
Tyvär var jag tvungen att lämna lite tidigare än beräknat men med min gode vän Mathias Westman på plats hade vi inte kunnat hitta en bättre ersättare. Här kommer hans ord från sista numret ut Adrian Vandenberg.
Det finns ju en risk att jag är partisk då Whitesnake är mitt absoluta favoritband. Med detta sagt ska jag också säga att när Vandenberg (my Whitesnake Years) blev klara för Rocknytt Indoors tog jag det slutgiltiga beslutet och köpte en biljett, jag hade dessutom gärna sett Vandenberg spela Vandenberg för det är ett grymt underskattat band i min bok.
Med en lång inledning går vi nu in i giget på Trädgårn. Ridån öppnas och bandet travar in på scen, likt de andra banden under kvällen är det ganska glest och svagt mottagande när bandet går på scen men lokalen kommer succesivt fyllas på under kvällen.
Med förinspelat keyboarintro ifrån Slip of the Tounge sätter bandet igång med Bad Boys som kort glider över till Children of the Night för att i solot gå tillbaka till Bad Boys under solot och avslutas i densamma.
Redan i inledningen konstaterar jag att det nog inte finns någon bättre sångare att sjunga just dessa låtar än Mats Leven. Hans egna ton med den ultimata tolkningen av så mkt grym musik, eller som min vän Johan Nylen uttryckte. ”Mats Levén kanske den största kameleonten som vi har i svensk musikscen, få sångare behärskar ett så brett register som han gör. Han kan Axa allt från Classic Rock till Hårdrock, Doom Metal, Stoner , Sleaze till AOR.” I Slide it in går han han från high pitch Coverdale till de djupa av densamma med respekt och accuratess för orginalet.
Adrian Vandenberg tolkar solon och sätter sin egen prägel på de låtar han inte spelat på från början och spelar följer därför inte exakt såsom orginalen, precis som en livespelning ska vara. Ibland blir det mycket bra ibland mindre bra.
Love is in vain är tredje låt ut och inleds med sång och gitarrduell. Låten är den kanske absolut bästa Vandenberglåten i mitt tycke en låt som påminner lite om tidiga Whitesnake. Här låter den dock lite tam med lite för mycket luft i låten och hade vunnit på att ökat tempot något. Solot får däremot Vandenberg till väldigt naturtroget, men det är ju trots allt han som skrivit solot.
Låten som ursprungligen var skriven för B.B King, Fool for your lovin, tar vid i arr efter Slip of the Tounge skivan men där Leven sjunger mer åt orginalet vilket klart är till sin fördel.
Love ain’t no stranger är en klar publikfavorit och allsången är ett faktum. Det kan ju tyckas lite konstigt att Vandenberg tar sig an låtarna ifrån Slide it In då han var flera år ifrån att gå med i bandet när låten släpptes men de låtar som är valde ifrån albumet var ju faktiskt de låtar som var med i setlisten under de åren Vandenberg spelade i bandet. Personligen hade jag hellre sett låtar ifrån albumet Restless Heart som släpptes 1997 och dessutom turnerades runt, det hade känts mer rätt men troligen hade majoriteten av besökarna inte känt till låtarna.
Två låtar har i Whitesnakes varit ämnade för andra artister, båda har blivit stora hits. Is this love var ämnad för Tina Turner från början men behålls av bandet med rätta, i mitt tycke något uttjatad men Vandenberg spelar låten mycket bra.
Bandet i övrigt för inte så stort väsen av sig utan håller ihop soundet väldigt kompetent och ska ha stor eloge för det även om det inte är extraordinärt så är det klart stabilt.
Give me all you love är en personlig favorit i WS-katalogen som krönts med ett keyboard solo (uppfattar aldrig keyboardistens namn) först ut följt av Adjes solo som avviker från originalet men på ett snyggt sätt förutom outrot som inte höll måttet.
Trumsolo ar ju något som alla väntat på eller? Nä men på riktigt visst kompetent men tråkigt. Solot avslutas dock med introt till Judgement Day som är en snygg övergång. Leven sjunger med en mörk bluesig stämma och låten är den med mest tyngd ikväll också höjdpunkten för undertecknad ihop med avslutningen.
Om showen bär ens namn ska man ju ha en egen slot också, inte mer än rätt, under sina Whitesnake år gjordes ju detta frekvent så all fair även om detta ensamsoloande inte heller är så intressant trots att Adje har skrivit en snyggt arr. Cryin in the Rain ska höras i orginalversion från Saints and Sinners eller inte alls. Men gillar man 87 versionen vilket väldigt många i publiken gör så tycker man nog om kvällens framförande.
Setlistans största jubel och allsång kommer såklart med Here I Go Again och det är ju inte så konstigt då det ändå är en av världens största anthem inom melodisk hårdrock. Solot som är det enskilt första Adrian Vandenberg gjorde för bandet hålls intakt.
Efter avslutad monsterhit går bandet av för att komma in till ett extranummer även om inropandet är väldigt avslaget vilket som så många gånger förr påpekats sluta med den där sktiven bränn av era låtar med full energi från start till mål. Extranummer ska bara framföras när en publik är i total extas. Banden runt om i världen får f*n börja ha lite känsla för sin publik och framträdanden. En kväll där man har bra kontakt kan de gå av och komma tillbaka för en eller två låtar annars bränn bara av låtarna
Som första extranummer ges Sailing Ships ett snyggt extranummer där Adrian Vandenberg och Mats Leven slagit sig ner på trumpodiet och kör låten som en duo klart en höjdpunkt under kvällen.
Burning Heart som är kvällens andra Vandenberglåt (provades ju också med Whitesnake under inspelningarna av Slip of the Tounge men landade som bekant aldrig på någon release) känns ju ändå given när det var Vandenbergs egentligen enda stora hit. Bra framförd med tyngden som orginalinspelningen inte har och pendlar dessutom mellan finstämdhet och kraft i arret.
Kvällens absolut sista låt inleds med att applådera John Sykes något bandet initierar varje kväll bandet framför de klassiska låtarna då Sykes såklart skrivit många av låtarna ihop med David Coverdale och nyligen gick bort. En extra applåd ber Mats Leven att få tillägna Anders Möller (som också gick bort i dagarna) mest känd från Black Ingvars men som efterträdde Leven i Swedish Erotica då båda är ifrån Göteborg och vi ändå är i staden. Med det som sista intro får vi låten som givet avslutar kvällen Still of the Night görs i en mycket bra version även om avslutningen förstörs lite av en klantig ljudtekniker som låter keyboarden ligga för högt å på så vi störa outrot en del.
Så kan då Vandenbergs hyllning till sina år i Whitesnake matcha med orginalet? Nej givetvis inte. Men det är en överlag en mycket bra och värdig inramning!
Betyg 4/5
Slip of the tounge keyboard intro över till
1 Bad Boys/ kort Children of the Night/ Bad Boys key+solo
2 Slide it in
3 Love is in vain (Vandenberg)
- Fool for you lovin
- Love ain’t no stranger
- Is this love
- Give me all you love
- Trumsolo
- Judgement day
- Guitar solo
- Crying in the Rain
- Here I Go Again
- Sailing Ships
- Burning Heart
- Still of the Night
Rocknytt Indoor blev trots att Cats In Space ställde in återigen en rungande succé. Samtliga band levererade på absolut högsta nivå och publiken bjöds på en kväll de kommer bära med sig länge. Arrangemanget var väldigt bra uppstyrt då det även fanns mat att köpa, en stor avdelning med bord och stolar där man kunde äta och även pusta ut lite emellan spelningarna och kunna hålla en konversation i ganska låg ton. Tre bardiskar gjorde att köerna till förfriskningar gick ganska så snabbt. Vi får heller inte glömma vinnarna i Rocknytt Priset som blev som följande.
Årets Studioalbum: Ghost – Skeletá
Årets Låt: Ambush – Maskirovka
Årets Genombrott: Sacred – Fire To Ice
Årets Hederspris : Peter Tägtgren
Wings of AOR Festival arrangeras av Ron och Nina Dahlgren, tillsammans med Alexander Alomar Olsson (A Star Entertainment) och Stefan Englund (Skogsröjet) och line up:en håller absolut högsta kvalitet. In och kika nedan. Kanske ses vi där?
