Erwan Lengline är The Maloiks utsände till Hellfest i Clisson, Frankrike. Erwan har bott i Sverige i flera år, men är uppvuxen i just Clisson, och har sett festivalen växa från insidan från allra första början. Det var där han fann sin kärlek till den hårdare musiken, och idag är han till vardags grafisk desginer och musiker. Årets upplaga är hans tolfte Hellfest, trots flera års paus efter att ha flyttat norrut.
Efter tre dagar av kanonväder var det kanske inte så oväntat att regnet kom under den sista förmiddagen. Och det är ingen liten skur vi pratar om, utan fullkomligt hällregn med ackomanjerande åska. Sedan är det ju lite ironiskt att det är just Thundermother som kliver ut i detta väder. Tyvärr gör vädret att publiken är något glesare än vad den annars hade varit, men det är ändå bra uppslutning för Filippa Nässil och gänget. Att se ett svenskt band, som sakta men säkert har rört sig uppåt på de internationella scenerna spelar på en så stor festival, och dessutom på en så stor scen, Mainstage 2, är såklart något jag har sett fram emot, inte minst då de numera har en fransk trummis, Joan Massing. Tjejerna tycks inte bry sig om regnet, och bjuder på en dundrande show med riktigt catchy låtar. Det är kanske inte den lineup som många i publiken väntade sig, men de tre nya medlemmarna verkar bekväma i sammanhanget och kemin finns redan där. Linnéa Vikström har nog de största skorna att fylla, men hon är trygg bakom micken och får det att verka enkelt att sjunga dessa låtar, vilket jag är ganska säker på att det inte är.
I det blöta vädret blir det ett par timmar under ett paraply i det relativt torra VIP-området, men jag verkar inte ensam om den idén, så här är det lika trångt som framför en scen. Framåt eftermiddagen är det dock dags att krypa fram från under paraplyet och fortsätta på temat ”band vars namn matchar väderprognosen”. Med andra ord har det blivit dags för Halestorm. Lzzy Hale’s entré: sjungandes monsterhiten ”I miss the Misery” a capella är lika oväntad som perfekt, och det är inte slut på överraskningar där. Setlistan är modig, speciellt för att vara en festivalspelning, efter att ha inlett med tidigare nämnda genomslagshit och ”Love Bites (So do I)” går de in på nyare material och håller sig till stor del där, hits som ”Amen” och ”I am the Fire” uteblir. Trots detta känns det inte tomt. Bandet är i högform och Arejay Hale bjuder på sitt vanliga, explosiva trumsolo med tillhörande jättetrumpinnar. Spelningen råkar också infalla på dagen 20 år efter att Joe Hottinger (gitarr) kom med i bandet, vilket ökar feststämningen ytterligare. Idag spelar de under den tidiga eftermiddagen, men Halestorm är garanterat morgondagens headliners.
Dagens tredje band är de amerikanska hardcorelegenderna i Hatebreed: ett band som jag lyssnade mycket på i mina tidiga tonår, men som jag sedan dess bara har följt på avstånd. Sist jag såg dem spelade de tillsammans med Dimmu Borgir, Bloodbath och Kreator på legendariska roundhouse i London, och kanske var det ett bättre sammanhang än en regnig, men ändå ljus sommareftermiddag. De har en hitfylld setlista och inleder starkt med ”To the threshold” och ”Destroy Everything”, men de når aldrig den där ultimata energin som krävs för den här typen av spelning. Längst fram verkar folk vara engagerade, en bit bak, där jag står är det inte samma tungung eller vilja till moshpits. Kanske är det regnet och dagsljuset, eller kanske är det tröttheten som börjar slå till.
Ett snabbt klädbyte och ett par torra strumpor senare har det blivit dags för ett band som däremot är mästare på det här med att engagera en publik. Sveriges egna Amon Amarth. Även om de inte direkt är min personliga kopp te, är det ingen tvekan om att det är en sjukt cool scenshow, och en grupp som vet hur man bemöter en festivalpublik. När jag senast såg dem på Hellfest spelade de i ett tält, men nu står deras vikingaby och jättehjälm på Mainstage 1, och där förtjänar de att stå. Tillsammans med publiken, som Johan Hägg har lindade runt sitt lillfinger, jagar de bort Tor med sin åska och solen gör sin återkomst.
Incubus stod näst på schemat, men istället kliver festivalens pressansvarige Olivier Garnier ut på scenen och meddelar att bandet har behövt ställa in på grund av sjukdom. Trist, men spanska thrashbandet Crisix, som tidigare spelat på campingscenen har fått livets chans. Trots den hårda musiken kan de inte låta bli att le från öra till öra. Leenden som kommer direkt från hjärtat och inte kan gömmas bakom någon image. Det finns knappast en bättre slot än 19-tiden på den största scenen sista dagen, och man kan inte annat än glädjas åt dessa killar. Några nerver skiner däremot inte igenom, och de framför ett kompetent, tight och energiskt set inför en ivrigt moshande publik. Det är knappast ett gäng gröngölingar som har kastats in på en sådan slot, och de kunde fylla både scenen och Incubus tomrum.
Direkt efter kliver ett band som har efterfrågats på Hellfest i ett decennium: Tenacious D. Det var också ett gig jag själv verkligen såg fram emot, då jag bara har sett dem en gång, och då från riktigt långt avstånd, på Sweden Rock. Här finns ingen tvekan om att det är en spelning som sticker ut, och sticker ut gör också Jack Black’s outfit: en rent horribel skapelse av flammor och ”The Pick of Destiny”. Deras backrop ser ut att ha designats av en finnig 14-åring, som laddade ned en piratkopierad version av Photoshop från 2008 för en vecka sedan. Med andra ord: min solbrända nacke brinner, men det är inget mot vad mina ögon gör. De startar starkt med ”Kickapoo” och går vidare från hit till hit därefter. Efter snart fyra dagar av intensiv konsumtion av hård musik är detta precis vad vi behöver. Att se Tenacious D live är som att bevittna en Monthy Python-sketch med musikaliska pauser. Vi får dansande robotar under ”The Metal”, Jack Black som ger en efter en i crewet sparken, ett bråk mellan bandmedlemmar om vem som spelade det bästa solot på sin ”sax-a-boom”, och ett återkommande skämt om den nya pyrokillen, ”Biffy Pyro”, som inte riktigt är i synk med musiken. Men höjdpunkten är ändå ”Video Games”: en renodlad countrysång, med en tre meter hög, uppblåsbar Satan på scenen. ”Isn’t this the best country song at Hellfest?”, säger Jack Black med ett leende, och jag kan inte annat än att hålla med. Ingen utom Jack Black har haft modet nog att spela country här. Cowboyhatten av! Hela kalaset avslutas med ”Spicy Meatball Song” och ”Fuck Her Gently”, och Biffy Pyro får lyckas med pyron… eller nästan i alla fall. Det var en timme som kändes som max en kvart, och det var en välbehövlig frisk fläkt.
Från en ytterlighet till en annan: Panthera. Jag, liksom många andra, var skeptisk: är det här en reunion som grundar sig i en genuin vilja att spela musik tillsammans, eller är det bara ett sätt att få lite extra stålar? Det står klart redan från första ”A New Level” att det handlar om det förstnämnda. Vilket sound de har! Phil Anselmo har alltid varit en stammis på Hellfest, och framför allt i VIP-baren. De år han inte har hittat en ursäkt att spela har han kommit bara för festandet. Alla som har varit på Hellfest har sett Anselmo i olika stadier av vad vi bara kan kalla aspackad, ibland på VIP:en, och, tyvärr lite väl ofta, på scen. Men ikväll är det skärpning som gäller. Ikväll är han nykter, eller i alla fall nära nog. Och barfota, för han är hemma här. Och hans bandkamrater gör ett lika exemplariskt framträdande. Det låter fantastiskt, och det ser fantastiskt ut. Det är en upplevelse att höra deras klassiker live, och hela publiken sjunger med, verkligen hela, även de som köar för att köpa mat när ”Walk” drar igång. Zakk Wylde och Charlie Benante gör låtarna rättvisa och spelar dem till perfektion. De tar inte heller så mycket plats, och respekterar att det här inte är deras band, så vi slipper det sedvanliga 20-minutersolot som brukar komma på köpet med mr Wylde (Halleluja!).
Nu vänder vi oss mot Mainstage 1 för en sista åktur. En stor Slipknot-ridå hänger för scenen, och exakt kl. 23.00 faller den, och avslöjar en otroligt cool scenografi med flertalet plattformar på scenen. Jag tänker på hur mina lärare debatterade om 11-åriga lilla jag fick ha på sig en så våldsam t-shirt som min Iowa-tröja i skolan. Det var innan Hellfest kom till stan. Efter Hellfest var debatten slut, och metal hade vunnit. När jag var som mest besatt av bandet, och lyssnade på ”The Blister Exists” tills mina (och kanske ännu mer mina föräldrars) öron blödde, spelade Slipknot aldrig på Hellfest, och under 2015 lyckades jag bara se slutet. Trots att det är ett av mina första favoritband är det alltså i stort sett första gången jag ser dem, och nu är jag extremt taggad när ”Prelude 3.0” drar igång. Vid det här laget brukar folk ha börjat droppa av, men ikväll är det lika fullpackat framför scenen som de andra kvällarna. Jag förväntade mig inte att höra min gamla favoritlåt, eftersom det är en raritet i setlistan, sedan Joey Jordison lämnade, och ”The Blister Exists” för mig tillbaka till mina första år som metalfan. Jag tycks inte heller vara ensam. Alla verkar känna vibbarna av kvällens gig, utom Clown, förstås. Han är nämligen inte där. Det är lite av en besvikelse, eftersom han hade spelat kvällen innan, men sedan åkt hem igen, för sitt andra avbrott i turnén. Men tack vare att de är så många i bandet är tomrumet mindre uppenbart. Slipknot bjuder på några nyare låtar, men håller sig mest till gamla hits. Corey Taylor har en del röstproblem, men det är inte heller något som stör, speciellt inte då publiken är så högljudd. Man märker inte heller så mycket av det inte är Craig Jones som står på scenen, men min glada överraskning för kvällen är Tortillia Man, som är riktigt creepy och bjuder på galna stunts. Han har en stor näsa att fylla (ja, jag var tvungen), men han gör det väl och sätter sin egen prägel på showen. Dagens nästa, glada överraskning var ”Snuff”, som Corey säger har blivit önskad så mycket att de var tvungna att ta tillbaka i setet. Efter 90 minuter kommer dock höjdpunkten: ”Spit it out”. Vi får höra att de slog rekordet med flest människor nere på marken förra gången, och nu ska rekordet slås igen. Alla lyder order och sätter sig på knä i leran. Även långt bak där jag befinner mig, står vi alla på knä. Och när Corey säger ”jump the fuck up”, så hoppar vi. Allihopa. Det är stunder som dessa som man aldrig tröttnar på. Det blir ett perfekt avslut på festivalen: Slipknots nya fans var nöjda, likaså de gamla, och även de som bara var nyfikna.
Nu återstår bara de traditionella fyrverkerierna, som är lika imponerade som alltid. Det har varit ännu en festival, som bevisar varför Hellfest är den bästa festivalen i världen. Visst är det dyrt och trångt, men det är värt varenda euro, och vi får så mycket mer än bara musik.
Text: Erwan Lengline, Foto: Aidan N. LeFloch
