Allt startar med ett intro med lugn klassisk musik. De startar upp med färggranna lampor och det är fräckt att se dräkterna och maskerna spegla ljuset i den redan från början explosiva showen.
Kaisarion går över fem minuter och folk är lyriska. En otroligt stark start! Det är dramatiskt men inte alls så bombastiskt som jag hade väntat mig. Det är vansinnigt bra, det finns något här som kan locka en väldigt bred publik. Rats är verkligen en perfekt publikfriare med sina sköna melodier. Det är sådana rena och klassiska gitarrsolon att hårdrockarna står och ler. Det har mörker och ondska som lockar subkulturer som trivs med det dramatiska. Men mest av allt är de så begåvade musiker allihop att det finns en respekt för bandet även om det inte är allas stil.
Här tappar jag någon låt för att tre tonårskillar som står intill mig har väldigt roligt innan Spillways lyfter ut över publiken och det skönt åttiotaliga med pianoklinket och de matiga gitarrerna får hockeyfrillorna att krulla sig i nacken på de som står i publiken.
Hunters moon får alla att röra på sig. Och då menar jag alla, det spelar ingen roll hur de ser ut, var de kommer ifrån eller hur gamla. Publiken är helt tagen av vad som händer men det är också väldigt högljutt. Cirice lyfter och försvinner i myllret och man ser hur det diskuteras med glittrande ögon i publiken.
Papa Emeritus IV Pratar om hur helgen varit och det hela känns lättsamt och skoj vilket ändå är en del av Ghosts charm. Det får vara lättsamt även om det ser läskigt ut eller om texterna kan låta riktigt otäcka.
Hunters Moon får publiken att bli ännu mer fokuserade på vad som händer på scenen. Det är så otroligt proffsigt och visuellt tilltalande.
Ritual blir lite av en allsångsstund. Gitarrsolot i mitten är så vasst som det ska vara med den känslan som de byggt upp hitills. Det som ska verka otäckt är ju inte riktigt det, det är snarare avdramatiserat på bästa dramatiska vis.
Watcher in the sky ger verkligen en magisk känsla av åttiotalet på nytt. Det är så jag får Maiden vibbar av detta och det är stort! Det kan ha lite med maskerna att göra också. De minner om gasmasker och skräck som Maiden haft i sina shower och sin estetik. (om nu någon missat det) Ghosts estetik är föränderlig och den nuvarande sättningen är rolig. Den bjuder på snygg visuell show och mycket humor i Papa karaktären.
Year Zero och Miasama är grymma, jag ser barn i tioårsåldern som sjunger med i hela texterna och deras ögon är stora som tefat när de ser detta. Det säger ju en del om hur bra det är.
Det är ett organiserat kaos på festivalen, det är inte alls lika aggressivt i publiken som det var när Mötley Spelade. Det är inte riktigt lika trångt som när Maiden spelade men i de sista låtarna är det ett hav av Ghoulies här. En zombiekör!
Avslutet med Dance Macabre och Square hammer med bomber och granater lämnar publiken i ett lyckorus. Säga vad man vill om Ghost men de ger publiken exakt vad de vill ha och de gör det förbannat bra. Ghost är definitivt här för att stanna och det har de bevisat mer än en gång.
