
Då var det dags för sista dagen att gå igenom. Hittills hade de två första dagarna varit kanon med mycket bra spelningar och väldigt bra ljud. Jag känner att jag prickat ganska rätt med mina val, och då har jag ju knappast sett allt. Jag tycker stämningen har varit god och vädret hyfsat även om några skurar letat sig fram. Det har dock varit skönt att det inte varit riktigt hett utan lite vind och moln.
Även dag 3 var i stort sett en kanondag, skulle det visa sig. Först ut var Orbit Culture från Eksjö. De spelar huvudsakligen melodisk dödsmetall och groove metal. Groove dragen kunde höras tydligt på sina håll och det var bra gung när de partierna kom fram. Jag skulle nästan önskat att gitarrljudet kunde ha framhävts lite mer framför trummorna och basen som ekade på. Annars var Orbit bra på att växla tempo. Det var en uppskattad spelning då det var en hel del folk som var taggade. Helt klart en lyckad spelning. Orbit Culture bjöd även på sin nya singel from the inside. Bandet sade att de endast hade repat den ett par gånger och skulle göra sitt bästa, vilket gick vägen!
Nästa band jag såg var tyska Hiraes som spelar melodiskt dödsmetall. De gjorde en mycket bra spelning med matig dödsmetall som skiftade melodi med mer tyngd och blast beats. Men den klart lysande stjärnan var sångerskan Britta Görtz. Britta var tjusigt klädd och sminkad. Hon bar väst, gula nylonstrumpor som täcktes av svarta läderbyxor som var räfflade i benen så att det gula kom fram i ett snyggt randigt mönster. Hon stod för en helt otrolig och felfri sånginsats med sin growl och tunga stämma. Hon sjöng inte en enda ton fel och tryckte även ut sig några pig screams på sina håll. Hon var glad, rörlig, sprallig och headbangande. Inför sista låten bjöd hon verkligen på sig och var modig. Först hoppade hon ner för scenen och gick fram till staketet och fortsatte sjunga. Publiken var snabba med att försöka ta kort och selfies. Men det stannade inte där utan hon hoppade över staketet och sprang runt i publiken, fortfarande med micken i handen och sjungandes och hon behöll nivån på sången även när hon var ute på sitt lilla äventyr. Älskar man inte sånt! Helt klart en av de bästa sång insatserna under denna festivalen. Jag lyckades strax efter giget se Britta och ropade på henne. Hon var jätteglad och tacksam och jag fick en selfie med henne!
Jag begav mig senare in på gas stage för att se Spiral Skies. De spelar psykedelisk doom metal och rock. Jag tyckte det kunde vara skönt att höra lite av den vara efter två dagar med mycket tyngd. Alla medlemmarna utom sångerskan bar maskeradmasker. Trummisen och basisten bär även kappor. Akustiken fungerade väl och ljuset var bra på denna spelning. Gitarr och basen spelade i samklang där basen hördes väl. Andregittaristen och keyboardisten förlängde ljudbilden så att det blev tjockt och kompakt inne i gasklockan. Sångerskan Frida Eurenius sjöng ganska melodiöst, men jag gillade när hon tog i och det ekade för att bli mer psykedelisk eller teatralisk. En väl utförd spelning.
Nästa band jag såg var också i gas stage. Det var Unmute som spelade mestadels melodisk dödsmetall (Göteborg) och med lite inslag av punk och industri. Jag tyckte att de hade en intressant bakgrund med medlemmar som växte upp på Öland. Medlemmarna var olika klädda med, sångaren hade tex skjorta och jeans på sig. Tyvärr var denna spelning den svagaste jag såg under dagen. Intresset var svalare och jag tror att publiken inte riktigt gick igång på det. Bandet har till dags dato inte släppt en fullängdare heller som möjligen kan förklara att de kan vara rätt så oupptäckta. Annars visade bandet upp en ganska aggressiv sång. Sångaren spelade även gitarrslingor, medan den andre gitarristen skötte mer tyngre och melodiska partier. Jag tyckte bandet ökade farten och tyngre ju längre det gick. Den sista låten som hette Insanity, var ett bra nummer att headbanga till. De har framtiden framför sig helt klart.
Sedan var det dags för mig att se den första headlinern för dagen, Polska Decapitated som är en av de största banden inom teknisk dödsmetall. Jag kan dock fylla i att det band som spelade före på huvudscenen, Massacre, gjorde en grym spelning. Jag hörde och tittade lite på det klassiska amerikanska dödsmetallbandet och gillade det, det var även många som efteråt sade att det var riktigt bra. Hursomhelst var Decapitated riktigt bra också. Sångaren Rafał ”Rasta” Piotrowski var högklassig i sin sång med otrolig stamina, stämma och flertalet tunga breakdowns. Rasta var väldigt bra med publiken och eggade de flera gånger att göra moshpits. Musikaliskt var bandet riktigt bra med tekniskt spelande ifrån gitarristen, han behövde stå still ofta för att klara att spela leadgitarr och solon. Dock var det mycket rythmgitarr som var förinspelad. Inget fel så men det kan reta upplevelsen av ett så stort och bra band som spelar så avancerat. Basen spelade i klang med gitarren. Trummorna var varierande, det slogs brett, dubbelpedal och blast beats. Men summa summarum en riktigt bra spelning och underhållning.
Näst ut var bandet Zeal & Ardor. Ett band jag personligen såg fram emot att se mycket då de verkligen är unika. De klassas som avantgarde eftersom de verkligen kör sin egen grej genom att blanda Soul med Black Metal. Medlemmarna hade schyssta kläder, svarta t-shirts och tröjor. Dessutom hade bandet två bakgrundssångare som stod på varsin sida av huvudsångaren och gitarristen Manuel Gagneux. Det var maxat till fullo, på båda ändarna! Det var mycket publik som var väldigt taggade och aktiva under hela giget. Och hela bandet lyste med energi. Något som slog mig var hur mycket alla på scenen skakade loss i tunga breakdowns, ja även bakgrundssångarna röjde vilket jag aldrig sett innan! Det emellanåt som att kolla i trans när alla på scenen var i eld och lågor. Soulen var riktigt stark och känslosam av Gagneux med riktigt bra stöd av bakgrundssångarna, liksom när han tog i och growlade. Det syntes att han sjöng med enorm känsla ifrån sitt inre då hans ansikte rynkades mycket. Basen matade mest med aktivt spel från de två översta strängarna. Gitarren dånade på med både tungt riff i ren chugg eller moll, men på sina håll lite partier med längre ackord och så groove i vissa refränger. Det var mycket pedaler i trummorna och det slogs på sina håll brett också. Gagneux var kortfattad men cool, han knäckte till exempel en burk framför micken. Gagneux sade även en rolig grej att nu hade bandet kommit till den punkt där de brukar gå av scenen för att komma tillbaka in igen, men att vi nu skippar den bullshiten och kör på! Senare sade han att de hann spela en extra låt tack vare det! Det låter som ett live trick, men det var roligt att höra. Zeal & Ardor stod helt klart för en helt mästerlig spelning och jag tror många kommer minnas detta för en lång tid. En av festivalens absoluta höjdpunkter helt klart.
Klockan tickade och två band stod kvar som skulle stänga festivalen. Först ut var de tyska thrash legendarerna Kreator. Det var mycket publik och väldigt taggad. Kreator hade ett stort scenbygge med omslag från deras senaste skiva Hate Über Alles. De hade sin uppblåsta demon, sedan flera dockor som hängde. Kreator visade vart skåpet skall stå. Hårdhet, snabbhet, massa riff, starka solon på repeat i högsta decibel och hastighet. Sångaren Mille Petrozza sjöng med kraft med en eftersmak av eko. Hatten av helt enkelt. Petrozza visade även vem som var kommendanten för kvällen då han ett par gånger kommenderade publiken att göra ”Wall of death”. Det var brutalt och alla metalheads som lydde order körde ända in i kaklet (jag kan nämna att jag inte var en av dem). I efterdyningarna av Wall of death skapades utrymme för moshpits, och jag bevittnade nog de största moshpiten som denna festival fick till. Petrozza kommenderade även ut en gång att publiken skulle göra ”old school crowdsurfing”. På låten ”Hordes of Chaos” bildades nog den allra största wall of death och efterföljande moshpiten, helt brutalt! Utöver kommenderingar så höll Petrozza bra tal till publiken och tackade hjärtligt för allt stöd. Detta var en högklassig spelning av Kreator!
Som festivalens avslutare stod det klassiska dödsmetallbandet Dismember. En storhet och pionjär inom svensk dödsmetall. Det var mycket publik och väldigt folktätt som ville köra ett sista ryck på denna festival. Dismember stod för en helt otrolig spelning. Det var snabbt, hårt, brutalt – rätt in i ansiktet! Svensk old school death metal på absolut högsta nivå. Dismember är väldigt skickligt musikaliskt. Inte bara för deras hårdhet och snabbhet, men de har många melodier i sig och det bjöds på mycket metal riff i flera mellanpartier, ja ingen mellanmjölk här inte. Publiken älskade det och det var så laddad. Många skrek, slog med händerna, headbangade och det moshades en hel del, ja även lite crowdsurfing. Även Dismember var fullt laddade och sångaren Matti Kärki hade en stark utstrålning. Kärki var väldigt ödmjuk också och talade mycket mellan låtarna, ja även direkt med publiken. Han är nog den sångaren jag sett under festivalen som talat så öppenhjärtligt med publiken och det gillar man. Dismember var helt klart riktigt bra, över förväntan tycker jag nog. Detta var en perfekt avslutning på en lång dag och en fantastisk festival!
Jag säger det igen, Gefle Metal 2023 var i stort sett fantastiskt med mycket bra spelningar och det har varit ett sant nöje att få vara här och bevaka det för The Maloik Rock Blog. Dock har jag haft i bakhuvudet festivalens sköra tråd, nämligen ekonomin. Bakgrunden är ju att den tidigare arrangören TADC gick i konkurs i slutet av förra året. Festivalen hängde sedan på en skör tråd och det var osäkert om det skulle bli av. Till slut kom FKP Scorpio in som arrangör och räddade upp situationen. Men med det sagt så vet man ju inte säkert hur det kommer gå framöver. Kommer festivalen överleva tills nästa år? Vi får hoppas innerligt på det och jag skriver detta för att påminna läsare att när det kommer till festivaler så går ingen säker. Men blir folk mer medvetna om det så vet också flera arrangörer att det finns förväntningar från en kritisk publik som lever för detta.
Tack för mig och rock on!
Med vänlig hälsning Anthony Ceylan