
The Maloik Rock Blog är på plats för att bevaka Gefle Metal Festival 2023. Sveriges största Metalfestival koncentrerat på de hårdaste banden går av stapeln i stadsdelen Brynäs i området gasklockorna. Det ligger även vid havet. Personligen tycker jag att det är en mycket bra plats för festival och konsert. Det har varit lätt att ta sig runt. Och trots att det är mycket folk så är det inte packat utan det går att röra sig omkring.
Jag har gjort egna val utefter spelschemat och kan säga i efterhand att jag varit väldigt nöjd med dem, kändes som att jag träffat i prick.
Festivalens öppnare var det brasilianska thrash- och dödsmetallbandet Nervosa. Det är fortfarande en del moln och småblåsigt och det är kanske inte den tacksammaste uppgiften att få öppna en festival då alla besökare kanske inte riktigt hunnit landa ännu. Ljudnivån är hög och det ekar en del. Jag tycker Nervosa ibland var stela och statiska även om de spelade korrekt. Att banden ändrat en del sin uppsättning under året kan ha sin förklaring. Sångerskan och gitarristen Prika Amaral har även i år fått ta över sången för andra gången i bandet. Jag tycker trots allt att hon har bra kommunikation med publiken mellan låtarna och growlar till en del fraser som ”Thank You!”. En överraskning var att Nervosa bjöd på ett specialnummer då Prika Amaral kallade upp en personlig vän på scenen som är boende i Sverige och spelar i ett band. Han talade så gott han kunde på svenska och var med och sjöng på en låt.
Crystal Viper från Polen är nog festivalens enda renodlade Heavy Metal band. Ledda av den karismatiske och väl prydda sångerskan Marta Gabriel, enligt mig hade hon den finaste klädseln och frisyren av alla frontpersoner idag tyckte jag. Gabriel var även riktigt bra på scenen med sången, energin, rörelser och interaktion med publiken. Ett roligt ögonblick var när hon ville att publiken skulle sjunga acapella. Det gick bra i början med enkla toner, men sedan höjde Gabriel på stämmorna och det blev såklart svårt för publiken att hålla nivån, men det hela blev roligt. Crystal Viper var riktigt bra och stabila och här kände jag personligen att festivalen började komma igång på riktigt.
Misery Oath från Göteborg som spelar melodisk döds- och black metal var även de starka. Ett intryck jag hade var att medlemmarna kändes fria då alla hade lite olika utstyrsel och klädsel vilket jag såg som intressant. Ljudbilden kändes fläskig och sången var i bra fart med stark growl. Helt klart en väl utförd spelning och jag tyckte trummisen var stark med flera blast beats. Frontmannen Robin Olofsson kändes verkligen på hugget också. Kändes också som att akustiken inne på Gas Stage (festivalens enda scen inomhus) kändes helt perfekt för hårdare band, och denna känsla skulle bibehållas under hela dagen då jag kom att se ytterligare tre band där inne.
Eradikated från Skåne spelade även de inne på Gas Stage och bjöd på en riktigt bra show med otroligt hög energi, mycket arbete med höger händerna! De bjuder på en härlig Thrash Metal med tydliga influenser från Bay Area och L.A. Och det kändes helt enkelt som att höra ett klassisk Thrash band från 1980-talet. Bandet bjöd på sig själva med. Trummisen hade bara shorts under hela giget. Leadgitarristen och basisten tog även av sig sina t-shirtar halvvägs in i giget och blottade sina överkroppar. Jag kunde inte låta bli att tänka på om det var såhär det såg ut när till exempel Metallica var nya och unga en gång tiden? De uppmanade även publiken att skapa en moshpit vilket efterlevs. Bandet valde även att bjuda på ett extranummer genom att spela en cover på Slayers Reign in Blood. Det verkade inte uppskattas helt av arrangören som halvvägs in i covern drog ut kontakten och satte på ljuset! Sånt älskar man ju bara när det får lov att retas lite!
Klassiska Thrash metalbandet Dark Angel var även på besök och en av dagens headliners. Jag tyckte Dark Angel växte ju längre giget led och ljudet var högt och ekande. Gitarr och bas gjorde sitt jobb och spelade väldigt snabbt, men det kändes matande och inte extraordinärt. Ekot kan tillskrivas en person, trummisen Gene Hoglan som bokstavligen bankade loss på sina pedaler och trummor! Hoglan var som ett självspelande piano och han kallas ju Atomic Clock eftersom han slår hårt och rätt! Sången från Ron Reinhart var inte klockren och jag tycker det saknades en del stamina i hans röst, då sången svajade en del och en del breakdowns inte alltid var av högsta kaliber. Reinhart var dock en bra underhållare till publiken och en bra frontman betyder verkligen mycket. Låtar från deras klassiska debutalbum Darkness Descends verkade även mest populära.
Gadget är ett grindcore band som är ifrån Gävle och på det viset spelade på sin hemmaplan. Det märktes då det i princip var fullt inne på Gas Stage. Något som överraskade mig och tog mig lite på sängen var att bandet hade en kvinnlig sångerska. Oklart vem då när jag läste på om bandet inte hade den infon alls. Kan hon ha varit gästsångerska? I vilket fall tyckte jag att hon gjorde en riktigt bra insats. Hon såg verkligen inte ut som en sångerska inom extrem metal, utan snarare som en förskollärare eller en bibliotekarie. Men när munnen öppnades så var det en helt annan femma, kan jag lugnt lova. Hon hade en otrolig energi och skriksång, och bandet spelade på alla cylindrar de kunde. Sångerskan nämnde även till publiken att det var så roligt att det kom så mycket folk och det möttes med jubel. Kommer hon bli permanent medlem framöver?
Amon Amarth, dagens kanske största headliner, spelade kl 21:00. De drog störst intresse då det var väldigt stor publik. Själv var jag inte så intresserad av att se dem och passade på att äta och vila lite inför slutklämmen, men jag hörde och såg lite och känslan var att Amon Amarth lyckats återigen. Roligt också när två män gick upp i en svärdduell med varandra på scenen.
Själv laddade jag för danska Defacing God inne i Gas Stage. De spelar huvudsakligen symfonisk black metal med en del goth-inslag. Fronterskan är Sandie The Lillith. Hon ingav en scenpersona med ett diaboliskt intryck då hon talade med en ”ond” röst. Utöver det presterade hon en stark growl och flera breakdowns under giget och i slutet bjöd Lillith på ett nummer då hon drack blod hällande ifrån en bägare. Alla medlemmarna hade även målat sina ansikten vita och de övriga hade på sig långa svarta skjortor, något medeltida eller kanske något sakralt? Lillith hade även dekorerat stativet med grenar och en mask. Denna scenpersona Lillith visar upp tycker jag påminner en hel del om hennes landsman King Diamond, även om de inte har samma sångstil eller musikstil. Musiken var väldigt snabb och hög med mycket chuggande i gitarrspelet och bra atmosfär. Lite melodi kom in i vissa solon och övergångar och var av det enklare slaget, men detta är ett band av det tyngre, snabbare och tjockare slaget helt klart. Goth inslaget tyckte jag märktes mest i en del bakgrundssång och möjligen bandets klädsel. Helt klart gillade publiken bandet och Lillith interagerade väl med den.
Sist ut för dagen var svenska Dark Funeral som är en av våra storheter inom Black Metal. Av alla banden utomhus av de hårda banden så tyckte jag Dark Funeral var bäst. Ljudet var felfritt och bandet spelade riktigt bra. Det var mycket atmosfär, chuggande riff (mycket moll) och intensivt trummande. Sångaren Lord Heljarmadr stod även för en bra sånginsats. Det var mycket eld och gas som sprutades ut som gjorde showen ännu bättre. Bandet påpekade även att de fyllde 30 år som band i år och bjöd på lite gamla nummer. Ett roligt ögonblick var när Lord Ahriman frågade publiken om de frös? Nej, dånade publiken! Då svarade Lord Ahriman med att nu skulle det köras lite gympa. Han utropade ett högt Hail Satan och bandet fullföljde med en riktigt intensiv låt. Dark Funeral var helt klart ett bra outro på en mycket lyckad första dag i Gefle.
Recension av Anthony Ceylan