Cats In Space är högaktuella med ny musik och de har äntligen fått spela för sin svenska publik igen! Vi pratar om det och mycket annat kul i den är intervjun jag fick göra för en vecka sedan!
Pauline:
Hej! Hur är det?
Greg:
Jag mår väldigt bra. Hur är vädret hos er?
Pauline:
Grått idag, tyvärr.
Greg:
Samma här. Det är verkligen kallt.
Pauline:
Har du gjort intervjuer hela dagen?
Greg:
Nej, du är faktiskt den första idag, men du är den första av många. Jag håller på hela kvällen idag och sedan onsdag, torsdag och fredag. Jag gjorde några förra veckan också, men nu drar det verkligen igång. Det är mycket promotion just nu.
Pauline:
Då hoppas jag att du ger mig ditt bästa!
Greg:
Haha! Jag ska göra mitt bästa!
Pauline:
Jag har förstås läst på om dig idag för att ha lite koll, men jag har redan glömt hälften.
Greg:
Det är lugnt. Vi kan fräscha upp varandras minnen!
Pauline:
Cats in Space har ju hållit på sedan 2015. Känner du att ni hittade er väg ganska tidigt, eller tycker du att bandet har vuxit in i vad det är idag?
Greg:
Redan efter det första albumet var Cats in Space egentligen tänkt som ett projekt. Det skulle bara bli ett album. Jag satte ihop bandet tillsammans med Steevi Bacon, den fantastiske trummisen, och Mick Wilson från 10cc, som skrev många av de tidiga låtarna tillsammans med mig.
Vi hade en väldigt tydlig idé om hur vi ville att albumet skulle låta. Det skulle vara väldigt 70-talsretro, med influenser från Electric Light Orchestra, Supertramp, Queen, John Miles och den typen av musik. Vi gjorde egentligen precis det vi hade tänkt från början. Men när bandet väl var på plats, vi började spela live och insåg att det faktiskt fanns en hel show att bygga upp, så började det utvecklas. Det har definitivt blivit ett större och, vågar jag säga, mer pompöst band. Vi har hållit på i tio år och med varje album försöker vi göra det större och mer extravagant än det förra.
På det sättet har vi utvecklats, men själva kärnan är densamma. Det är fortfarande väldigt mycket 70-tal, klassisk rock, stora melodier och stora sånginsatser. Vi har bara fått ett större sound längs vägen.
Pauline:
Jag får verkligen känslan av att 70-talets rock, progressiva rock och glamrock innehöll väldigt mycket musikalitet. Det fanns nästan något av musikalteater i det, och mycket storytelling.
Greg:
Absolut. Vi har aldrig haft som mål att bara skriva låtar om att festa hela natten eller köra snabba bilar. Jag och Mick Wilson gillade framför allt den lite mer udda sidan av textskrivandet. När Steevi började skriva texter blev det likadant med honom. Vi ligger nog närmare Queen på det sättet. Vi har inga problem med att skriva om märkliga karaktärer och vi tycker om storytelling.
Jag försöker se varje album som en bok där varje låt är ett kapitel och varje kapitel berättar en historia. Varje låt ska ta med lyssnaren på en liten resa med en början, en mitt och ett slut. På det sättet tycker vi att låtarna engagerar mer och verkligen fastnar hos lyssnaren, på ett djupare sätt än om det bara hade varit partymusik. Vi försöker vara tankeväckande. Ibland är det väldigt mörkt och ibland väldigt lättsamt, beroende på vad vi skriver om. Ena stunden kan det handla om en tecknad figur och nästa om världens undergång.
Pauline:
Var hittar du inspirationen? Är det helt enkelt vardagen och det som händer runt omkring dig?
Greg:
Min galna hjärna! Om jag ska vara ärlig har jag velat göra den här typen av musik väldigt länge. Jag hade mycket som legat och väntat i huvudet under lång tid. När det började komma ut insåg jag att det fanns historier jag ville berätta om mig själv och mitt liv i musikbranschen. Två låtar är särskilt tydliga exempel. ”I Fell Out of Love with Rock and Roll”, som nästan är vår anthem, är väldigt självbiografisk och handlar om mig under 90-talet. På det nya albumet har vi också ”Mr Showbiz”, som handlar väldigt mycket om mig.
Så vi hämtar inspiration från väldigt många olika saker. Stevie är fantastisk på att se saker från ett annorlunda perspektiv. Han är väldigt bra på att uttrycka saker på ett sätt som känns unikt. Jag följer inte nyheterna särskilt mycket, men man kan inte undgå att påverkas av det som händer. Ibland vill man skriva om saker som är lite politiska, men vi försöker att inte ta någon tydlig politisk ställning. Det handlar mer om att titta på världen och tänka: ”Är det inte helt galet där ute? Är inte alla lite tokiga?” Covid och allt sådant har också gett oss mycket att skriva om. Det har hänt väldigt mycket under de tio år vi har hållit på. Jag skulle kunna prata hela dagen om alla olika ämnen vi har plockat upp.
Pauline:
Vilken del av alla de här albumen är din favorit? Finns det något album där du känner: ”Det här är bland det bästa jag någonsin har gjort”?
Greg:
Jag får faktiskt den frågan ganska ofta. Folk frågar hela tiden vilket som är mitt favoritalbum med Cats in Space. Det är svårt för mig eftersom jag är med från början till slut på varje album. Jag producerar dem och arbetar med dem varje dag. Jag lever med albumen under väldigt lång tid. Ibland måste jag lägga dem åt sidan länge innan jag kan lyssna objektivt på dem.
Men jag har alltid haft en väldigt speciell plats i hjärtat för det första albumet. Då visste vi inte vad vi höll på med eller vart det skulle leda. Det var fantastiskt att se hur det albumet faktiskt satte igång allting. Men jag tycker att Atlantis är ett väldigt starkt album. Där finns ”I Fell Out of Love with Rock and Roll”, som är min favoritlåt med Cats in Space. Så om jag måste välja ett album blir det Atlantis.
Men det finns fantastiska ögonblick på alla våra album. ”Bootleg Bandoleros” och ”Kickstart the Sun” är två låtar som betyder mycket för mig eftersom de tog så lång tid att göra och det var en enorm prestation att få dem färdiga. Jag försöker hela tiden skriva nästa ”Bohemian Rhapsody”. När man då lyckas få ihop något som är åtta minuter långt och faktiskt ganska bra, blir det väldigt värdefullt för en.
Det finns många sådana ögonblick.
Men jag måste säga att det nya albumet – och jag säger inte det bara för att sälja det – har en otrolig magi. Det är något speciellt med den nya sättningen och med hur alla tog sig an albumet. Det var full fart hela vägen och när ni hör det kommer ni att märka hur kraftfullt det är. Just nu känns det faktiskt som den mest spännande perioden i bandets historia.
Pauline:
Definitivt. Ni har ju lagt väldigt mycket tid på det här albumet?
Greg:
Ja. Vi skriver i ungefär ett år innan vi ens går in i studion. Stevie och jag gör demos under ungefär ett års tid, samtidigt som vi förmodligen fortfarande turnerar med det förra albumet. Vi tar oss tid och ser till att varje låt håller över tid innan vi ens går in i den stora studion. När vi väl kommer dit kan det alltså ha gått åtta till tio månader. Sedan börjar vi spela in, lägga alla spår och mixa. Hela processen för Suit of Armour har tagit 18 månader för tio låtar.
Det är förstås inte så att vi arbetar varje dag i 18 månader, men albumet tar upp väldigt mycket av våra tankar eftersom vi lever med det. Folk kanske inte vet det här, men nio gånger av tio har vi redan albumtiteln när vi börjar arbeta med ett nytt album. Vi utgår från albumtiteln och frågar oss: ”Vad ska det här albumet handla om?” Då har vi en mall att arbeta utifrån och det fungerar väldigt bra för oss. Allting granskas tidigt och processen är lång, men det är en bra process. Vi skriver alltså inte 40 låtar och väljer ut tio på slutet. Vi har ett koncept för varje albumkampanj, ända ner till omslaget och hur våra mössor eller hjälmar utvecklas över tid. Det är väldigt genomtänkt.
Pauline:
Det är intressant, för det jag brukar höra är precis det motsatta. Att band skriver kanske 50 låtar och sedan väljer ut tio, eller att de går in i studion och skriver låtarna där. Det här är ett helt annat sätt att arbeta.
Greg:
Jag börjar ofta på piano hemma i min studio eller med en gitarr. Stevie skriver texter, eller om Mick Wilson bidrar så träffas jag och Mick och skriver tillsammans som musiker. Men så gjorde vi inte på Suit of Armour. Jag skrev all musiken och tog den sedan till Damien och Stevie. Vi skriver inte i studion längre på samma sätt. Vi gjorde det med Kickstart the Sun på grund av covid. Jag gick in i studion tillsammans med vår tekniker Ian Capel och började i princip bygga ett dubbelalbum från ingenting. Jag hade bara några små idéer inspelade i mobilen. Det är därför det albumet blev som det blev. Det var en fantastisk process.
Nu gör Stevie och jag demos tillsammans. Så fort jag får en idé träffas vi, gör en demo och lägger den i vår bank. Sedan bygger vi vidare därifrån. När vi kommer till den stora studion är alla de första demoversionerna redan färdiga. Det är som att ha en stor karta framför sig. Det gör allting mycket enklare eftersom vår musik är så komplicerad. Den är väldigt komplex och man måste ha allting genomarbetat i förväg. Det finns inte särskilt mycket utrymme för slump eller att bara improvisera. Allting är väldigt noggrant planerat och det kräver förstås tid och förberedelser.
Pauline:
Du nämnde att ni börjar skriva under turnéer också. När ni är ute på turné, fokuserar du då helt på albumet ni turnerar med, eller börjar du redan tänka på nästa?
Greg:
När vi turnerar har vi förstås en setlist som bygger på albumet vi turnerar med. Men det fungerar ofta så att när vi är klara med ett album och sedan börjar turnera, kanske två eller tre månader efter att det har släppts, har det redan gått ungefär 18 månader sedan jag skrev en låt. Så när turnén börjar har jag redan börjat skriva idéer till nästa album. Jag har ju saker som måste göras! Stevie och jag kanske träffas under ett par dagar och gör en demo av en låt, och sedan åker vi ut på turné. Men det finns alltid saker som bubblar under ytan. När vi väl är ute på vägarna fokuserar vi på turnén.
Det har hänt några gånger att vi har lagt in en ny låt i livesetet bara för att visa publiken att det är något nytt på gång. När vi spelade ”Mad Hatter’s Tea Party” första gången var den inte ens släppt ännu, men vi hade redan börjat spela in den och tänkte att vi lika gärna kunde testa den live. Så ibland smyger vi in en ny låt, men normalt bygger setlistan på det aktuella albumet.
Pauline:
”Mad Hatter’s Tea Party” är faktiskt en av mina favoritlåtar!
Greg:
Den är väldigt socialt medveten. Den handlar om sociala medier och den skada de kan orsaka, och hur påtvingande allt kan bli. Vi använde ”Alice i Underlandet” som en metafor. Det är ett fantastiskt ämne. Jag skulle kunna skriva om internet hela dagarna. Jag tror att folk ibland tycker att vi borde ha gjort ett konceptalbum om internet, men jag tror att det skulle kännas lite uttjatat nu. Samtidigt finns det så otroligt mycket att skriva om. Det är fascinerande. Doomscrolling, falska profiler och allt annat som händer där ute. För en låtskrivare är det nästan som att ha ett outsinligt material att plocka saker från.
Pauline:
Och det är också ett bra sätt att hålla kontakten med fansen.
Greg:
Absolut. Vi är online varje dag. JAG är faktiskt online varje dag, sju dagar i veckan, eftersom man måste vara det nu. Det är så viktigt att arbeta med sin fanbase. Vi har personer som driver fansidor och liknande, och jag samarbetar med dem. Man måste se till att hela plattformen runt bandet är en trygg plats. Om det börjar bli lite obehagligt eller om folk postar saker som kan göra andra upprörda kan man orsaka mycket skada. Jag har sett hemska saker hända bara under de senaste veckorna, där någon har uttryckt väldigt personliga åsikter om något extremt känsligt och gjort väldigt många människor upprörda. Så kan vi inte ha det.
Cats in Space-fangruppen ska vara en trygg plats där människor kan gå in utan att få ångest. Vi håller därför koll hela tiden och ser till att ingen postar olämpliga saker. Det fungerar bra eftersom människor känner sig trygga där.
Pauline:
Det är faktiskt en väldigt viktig del. Jag vet vissa band som inte bryr sig alls. De postar när de släpper ett album och sedan kan folk gå in på deras sidor och fullständigt spåra ur. Till slut tröttnar man och slutar följa dem.
Greg:
Precis. Man börjar bara scrolla förbi eftersom man tröttnar på att se samma sak hela tiden. Min flickvän är faktiskt terapeut och arbetar med människor som har väldigt mycket ångest. Hon ser hur mycket sådant här kan påverka människor när det hela tiden kastas framför dem. Det sista jag vill göra är att bidra till mer ångest. Jag vill att människor ska kunna lyssna på musiken, ha roligt, minnas de gamla goda tiderna, älska det vi gör och kanske köpa en t-shirt. Det är vad vi handlar om.
Pauline:
Saknar du den gamla skolan med musiktidningar, fanzines, mixtapes och allt det där?
Greg:
Definitivt. Jag är väldigt old school. Jag lyssnar på vinyl. Jag spelar vinyl. Om jag kunde vända på telefonen skulle du få se alla mina skivor här. Men ja, jag saknar tidningarna. Vi förlorade en riktigt bra tidning bara den här månaden, Rock Candy, som drevs av min vän Derek Oliver. Han är en legend inom softrockscenen. Problemet är att försäljningen inte finns där längre. Vi saknar också det faktum att vi inte riktigt kan annonsera i musiktidningar längre, eftersom det är så dyrt i förhållande till hur liten responsen blir när så få köper tidningarna. Det är verkligen synd. Jag minns de gamla dagarna när man gick till skivaffären på en lördag, köpte en tidning, kanske en dagstidning och ett fanzine, köpte ett album och sedan berättade för sina kompisar vad man hade hittat.
Det fanns inget annat sätt att få reda på saker. Det var en del av det roliga. Och jag tycker faktiskt att det gav albumen längre livslängd. Det tog längre tid för ett album att nå ut till alla, och därför levde det längre. Nu kan alla få tag på albumet på torsdagen och på fredagen är det nästan redan gammalt. Det går så snabbt nu.
Pauline:
Ja, jag vet! Där jag växte upp hade vi en skivaffär som hette Plattformen. Ägaren hette Hugo. När han kom in genom dörren sa han alltid: ”Jag har hittat något åt dig.” Man fick sätta sig ner och ta på sig hörlurarna medan han spelade något han visste att man skulle gilla. Han hade också alla musiktidningar där. Man kunde bara sitta och bläddra. Han var aldrig den typen som sa att man måste köpa något. Han kunde säga: ”Läs den. Kanske hittar du något du vill köpa.” Jag saknar det också väldigt mycket. Men jag är glad att jag kan skriva här. Det här är ju också en form av musikjournalistik.
Greg:
Absolut. Webbscenen, som man väl kan kalla den, är väldigt stark. Vi har till exempel en sajt i Australien som precis gjort en fantastisk recension av albumet. De har dessutom en egen lista. Jag frågade honom faktiskt: ”Hur många bryr sig egentligen om er lista?” Han sa att de har ungefär 60 000 prenumeranter. Det är enormt. Jag tror att det är fler än Classic Rock har i Storbritannien.
Vi gick direkt in på andraplatsen den här veckan, vilket är fantastiskt. Anthrax låg etta och vi låg tvåa. Haha! Jag fick faktiskt lite av en kick av det. Det kändes nästan som förr, även om det är digitalt och inte på papper. Det fungerar om människorna finns där och det är där de går för att hitta musik och sedan köper skivan. Vi ser också hur vår webbshop plötsligt får en massa aktivitet. Någon har sett oss på en musiksajt och går sedan in och köper gamla album ur vår katalog.
Pauline:
Det känns som att vi behövs.
Greg:
Ja, det gör ni! Sverige är faktiskt vår tredje största marknad nu.
Pauline:
Verkligen?
Greg:
Ja. Det var det inte tidigare. Sedan vi spelade på båten förra året har Sverige verkligen vuxit. Jag tror att Tyskland är tvåa och Sverige trea. Vi älskar det. Jag har alltid sagt att Sverige och Tyskland är två platser där Cats in Space verkligen hör hemma. Så vi behöver verkligen komma tillbaka. Svenskar älskar rock och metal. Det är fantastiskt. När vi kom dit var känslan nästan: ”Här är de riktiga människorna!”
Våra fans i England är fantastiska. De är riktiga, hängivna Cats in Space-fans. Men vi behöver fler av dem, och vi behöver fler fans utomlands. När vi kom till Sverige stod människor redan där med sina vinylskivor och väntade på att få dem signerade. En kille sa: ”Jag har väntat i tio år på att få min skiva signerad.” Det är fantastiskt.
Pauline:
Det måste ha betytt mycket.
Greg:
Ja, verkligen.
Pauline:
Jag tror att det kanske också handlar om att svenskar är ganska avslappnade. Vi försöker kanske att inte vara överdrivet sociala i vardagen, men när vi får chansen att gå ut och njuta av bra musik och fantastiska människor gör vi det till hundra procent.
Greg:
Absolut.
Pauline:
Ni måste komma tillbaka. Vi ska se till att du får en ledig kväll nästa gång och hänga!
Greg:
Definitivt! Vi var faktiskt på gång att bli bokade till Wings of Heaven Festival i april, men av någon anledning blev det aldrig bekräftat. Jag är verkligen besviken eftersom jag trodde att vi skulle spela där. Så vi måste få kontakt med människorna där och få svenskarna att hjälpa oss att komma över.
Pauline:
Jag ska se vad jag kan göra!
Greg:
Gör det, för det är verkligen det enda sättet. Av någon märklig anledning får vi inte de festivalmöjligheter som många andra band får. De säger alltid att det är svårt att placera oss. De tycker inte att vi är prog, men inte heller ren rock eller något annat. Jag säger: ”Vi är Cats in Space!” Vi kan passa in överallt.
Vi har spelat med Deep Purple, Status Quo, Blue Öyster Cult, Bonnie Tyler, Thunder, Europe och Wildhearts. Vi har fungerat fantastiskt bra med alla eftersom vi har ett sådant brett låtmaterial. Så jag förstår inte riktigt problemet.
Pauline:
Nej, det är lite märkligt. Sweden Rock Festival har ju en väldigt bred publik till exempel. Där finns verkligen allt från gammal svensk punkrock till Slipknot. Ni har precis hela spannet.
Greg:
Så ja! Alla du känner som kan hjälpa till – kör!
Pauline:
Albumet släpps ju snart. Hur skulle du beskriva det för fansen?
Greg:
En medeltida rockbankett. Det är uttrycket: en medeltida rockbankett. Det är episkt. Det är enormt. Det är den största produktionen vi har gjort hittills. De människor som har hört det och de recensenter som jag känner som håller på att recensera albumet har fullständigt tappat det. De säger: ”Det här är ert bästa album.” Jag vet att vi säger det varje gång, att varje album är vårt bästa, men det här albumet är verkligen speciellt. Det är konceptuellt, eller åtminstone väldigt starkt konceptuellt, och handlar om människans villkor. Det finns mycket att upptäcka i artworket också. Omslaget berättar en historia, men vi låter alltid lyssnaren försöka tolka vad de tycker att det handlar om. Sedan kan vi säga ja eller nej. Men i grunden handlar det om människans villkor, om att släppa taget, om att vara sig själv och om att inte gå omkring med en rustning hela tiden. Det är det albumet handlar om.
Och det rockar mer. Det är tyngre än tidigare, men framför allt är det otroligt kraftfullt. Vi har Sam Wood på gitarr från Black Star Riders, som nyligen också varit ute med Uriah Heep. Och vi har Chris Childs från Thunder och Tyketto. De har gett bandet en ny twist bara genom sättet de spelar. Trumsoundet är det största du någonsin kommer att höra. Jag har sagt att det låter som Creatures of the Night med Kiss. Det är enormt. Det är kanske det bästa trumsoundet någonsin. Det är underbart.
Så det är utgångspunkten. Sedan måste vi bygga allting annat ovanpå det. Allting var tvunget att bli större. Det är en medeltida rockbankett. Det är kraftfullt, tankeväckande och väldigt känslosamt. På vissa ställen är det extremt emotionellt.
Pauline:
Det låter fantastiskt. Det gör verkligen det. Jag måste ställa en liten dum fråga som har snurrat runt i huvudet på mig. Katterna. Varför katter? Var fick ni idén om Cats in Space ifrån? För cool cats – alla vet ju vad en cool cat är.
Greg:
Precis. Du har hört uttrycket. ”He’s a cool cat.” Det är ett väldigt 70-taligt uttryck för en kille som är cool. Så när vi funderade på bandnamn ville vi faktiskt inte ha ett pompöst namn, ironiskt nog. Det finns så många bandnamn där ute och man riskerar att bara försvinna i mängden. Vi sa att vi åtminstone måste ha ett namn som sticker ut. Men vi kunde inte komma på något. Vi gick igenom en massa olika idéer.
Och min katt hade precis dött. Så jag var ganska nedstämd. Stevies katt dog också ganska snart därefter. Vi satt på puben och försökte komma på bandnamn och hade ett litet möte. Vi blev ganska deppiga där med våra öl. Då sa han: ”Titta på oss. Våra katter sitter där uppe i rymden och tittar ner på oss och tänker: Vilka idioter.” Han sa: ”De här coola katterna är uppe i rymden. Tillsammans med alla andra coola katter, som Jimi Hendrix, Phil Lynott och Freddie Mercury.”
Och sedan sa han: ”Cats in Space.”
Cats in Space.
Jag sa: ”Det där är bandnamnet.”
Folk kommer att hata det, tänkte jag. Men det spelar ingen roll. Det blir ändå bara ett album. Så vi döper albumet till Cats in Space och sedan är vi klara.
När vi gjorde det andra albumet sa vi: ”Du vet väl att vi måste kalla det Cats in Space? Vi måste fortsätta spela som Cats in Space.” Då var vi fast med namnet. Men vid det laget hade vi också fått vår cat pod, som du kan se bakom mig. När vi hade den där cat poden med öronen och rymdvisiret blev hela konceptet med ett rymdskepp fullt av katter som kommer ner till jorden för att observera mänskligheten väldigt lockande. Det blev nästan som War of the Worlds. Och sedan var det klart.
Vi hade ett band. Det är därför Cats in Space blev kvar.
Pauline:
Jag älskar det! Och det är lätt att komma ihåg. Det är roligt.
Greg:
Precis! Du kan älska det eller hata det, men du kommer ihåg det. De flesta kallar oss bara ”the Cats”. De säger: ”We’re going to see the Cats.” I hemlighet tyckte vi faktiskt att det vore fantastiskt om vi bara kallades ”the Cats”. Alla våra fans kallar oss det. Så det har fungerat perfekt.
Förutom vissa människor som verkligen hatar namnet.
Det finns människor som inte kan komma förbi bandnamnet och därför vägrar lyssna på oss. Men det är deras förlust.
Pauline:
Det låter som ett ”they problem”.
Greg:
Det är ett ”they problem”, inte ett ”me problem”.
Pauline:
Nej, jag älskar det! Tack så jättemycket för att du ville prata med mig idag, Greg. Det har varit jätteroligt!
Greg: Det har varit ett rent nöje!
Jag lämnar den coola katten Greg Hart åt hans kommande öde med tusen frågor om den nya plattan och avnjuter vyn i ett höstfärgat Sverige. Nu får vi se till att Cats In Space får spelningar i landet så vi får avnjuta denna Medeltida RockBankett!
//Pauline