Coverart: Rob Nasty, Boom-Nasty Production
En kärleksförklaring till den melodiösa Rocken. Det är precis den känslan jag får när Sha-Booms senaste platta börjar spelas. Många år har gått sedan debutalbumet ”R.O.C.K”. kom 1988. Samma år som Roxette slog igenom och världen hade dubbla OS. Ystra norrmannen Dag Finn charmade tonårstjejerna, och visst minns man den där berömda badrumsbilden i tidningen OKEJ.
Jag föll direkt för de klämkäcka refrängerna, särskilt titelspåret. Första gången jag hörde den helt underbara ”Don’t Steel My Heart Away” fastnade den hos mig och har stannat kvar. Synthintrot och känslan i refrängen. Det trallvänliga som löper likt en röd tråd från början till slut och som får dig att lyriskt se någonting skimrande där uppe bland molnen.
Det finns även andra minnen förknippade till just denna låt. Starka minnen som satt sina spår. Även om mitt musikintresse var oerhört betydelsefullt för mig när jag var ung handlade det mycket om djur, speciellt hästar. Den lokala ridskolan i Arvika var min trygga hamn, min chans att få gömma alla tårar i en mjuk, varm päls. Bruna ögon som inte dömde mig, som inte retade eller mobbade mig. Jag fick utlopp för mina känslor av otrygghet och smärta. Jag kunde älska och jag kände att jag blev älskad tillbaka.
Under alla år jag höll till på ridskolan hade jag flera favorithästar. En av dem hette Mohria. Hon var inte den populära ridskolehästen som alla slogs om. Men det spelade ingen roll. Hon hade den där blicken som varslade om ensamhet och övergivenhet. Jag bestämde mig för att vinna hennes hjärta. Mitt hade hon redan fått. I ur och skur cyklade jag till stallet och lyssnade på ”Don`t Steal My Heart Away” i min gråa Freestyle som för mig var något av det mest värdefullaste jag ägde. Jag lyckades till slut vinna Mohrias förtroende. Vi vann inga tävlingar tillsammans. Men hon var min vän och jag tillbringade mycket tid med henne. Jag ville aldrig lämna stallet och drömde om att få köpa henne. Så blev det inte. När hon efter ett par år dog kändes det som jag förlorade en bit av mig själv. Och än i dag väller minnena upp när jag hör den här låten. Både vemodiga, men också glädjefyllda. Det låter långsökt, men jag tror det är så musik funkar. I alla fall för mig.
Därför blir undertecknad själaglad över detta comeback album som jag menar är den där perfekta bryggan mellan dåtid och nutid. Dag Finn känns fortfarande yster och hans röst är lika charmigt raspig. Nu känns rösten också mer mogen och där finns en smittande entusiasm som borde smälta den mest kallhamrade skurken från valfri actionrulle med Bruce Willis i huvudrollen. Producenten och mixaren Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T.) har lagt till en utsökt touch av AOR. Det är gnistrande fina harmonisånger, en bas som perfekt pumpar på och ljuvliga refränger som får dig att le från öra till öra. Dag Finn och Erik Mårtensson har tillsammans lyckats skriva låtar med ett sound som smälter samman med 70-talets Glamrock, tuff Rock`n Roll med Popig karaktär, vilket låter dig hänga med på en underhållande nostalgitripp. Peo Thyrén, den forne bandmedlemmen, har hjälpt till med vissa spår på plattan. Peo Thyrén är för mig är en riktigt låtskrivarikon, känd från Noice tiden och han bidrar verkligen med sin fingertoppskänsla för glädjefyllda Pop/Rock snören. Med toner som ibland påminner om Qireboys och och Def Leppard och även Boogie Woogie/Glam Rock, likt tex. Mott The Hople och Sweet visar Sha-Boom att deras glansdagar inte är förbi. Peo Thyréns förflutna i Easy Action gör sig också påmint på ett angenämt vis. Det vore väl konstigt annars. För mig är det bandets debutplatta som också hette ”Easy Action”, en pärla när det kommer till svensk Glamrock med attityd.
Men håll i hatten. Ni kör vi och börjar med öppningsspåret: ”Never Stop”. Den drar igång partyt på det där klassiska viset som jag menar är ett signum för det här bandet. Refrängen sätter sig som klister på hjärnan och det är bara att dra igång allsången på högsta volym.
Sedan kommer låtarna jag tycker är skivans bästa spår. Vi har ”Another Nail In The Coffin”. Den är oemotståndlig och flirtar bedårande med 70-tals Rock och AOR. Pianot och basen samverkar på bästa sätt och det är bara att njuta av tonerna.
”Walk (Far Away”. Det är en av mina absoluta favoriter. En storslagen Rockhymn i Glamrockstappning. Den för tankarna till låten ”The Wild Ones” som vi hittar på Sha-Booms andra skiva ”Let´s Party”.
”Let´s Go (88)”. Sena partynätter, hårspray och yvig Rock `n Roll. Det är nostalgi som ropar till din tonårstid.
”One More Drink For The Road” Här möts vi av Linnea Vikström från Thundermother som gästsjunger. Hennes pappa Thomas Vikström (Therion, Talk OF The Town) hör vi på bakgrundsång. Tillsammans med Dag Finn uppstår det en synnerligen bra dynamik. Linneas råa stämma passar alldeles utmärkt till Dags kaxiga röst och det blir en sådan där grym låt om frihet och om att leva i nuet. Riktig kul med sådana här trevliga gästinhopp.
Photo: Westin Promotion
”Farwell, Goodbye”. Dags Finns röst skapar magi och gitarrerna får dina tår att krulla sig av välbehag. Ovanpå detta får du en Glamrockrefräng som knockar dig direkt.
Jag fullkomligt älskar den något lugnare ”The Moon, the Sun, the Stars”. Lite lagom Bluesrock och en låt att plocka fram när du efter festen bara vill njuta lite grann, (drömmen om en veranda lever fortfarande kvar här på vår gård), då allvaret börjat efter semestertiderna. När nätterna börjat mörkna och du slår dig ner bekvämt med en skön pläd omkring dig. På ren norska är det en kjempekoselig låt.
Låtarna: ”Out Of Controll” och ”Back On The Streets” bidrar på olika vis att det här blir ett riktigt lyckopiller till skiva. Någonting jag verkligen behövde efter att fått tillbringa helgen med att åka in med en allvarligt sjuk hund som behövde operation. Allt har gått bra. Men är ändå påfrestande för ens tankar och känslor.
Photo: Westin Promotion
Sha-Boom låter hungrigare än en flock vargar som jagar efter sitt byte. Vrid upp volymen på max, höj glaset och sjung med för full hals.
Dag Finn, den oemotståndlige sångaren har inte tappat sin ungdoms charm. Thomas Broman, klippan bakom trummorna ger plattan dess massiva fundament och tunga beat. Han har tex. varit med i det inte helt okända bandet Electric Boys. Jonas Öijvall spelar med flinka fingrar keyboards och leker fram de tidstypiska, åttiotalets synthslingor som passar så bra in bandets självklara rocksjäl. Lars Chriss spelar gitarr och är känd från bandet Lion Share. Han levererar de knivskarpa, sköna riffen som jag bara älskar av hela mitt hjärta. På bas finner vi Mats Vassfjord (220 Volt) och tillsammans med Broman skapar han en härlig rytmsektion som får det att svänga så hårt att det är omöjligt att sitta still.
Slutsats. Another Nail In The Coffin är en färgsprakande vitamininjektion med låtar som fyller dig med energi och glädje. Det räcker inte riktigt hela vägen fram till toppbetyg. Balladen ”A Million Miles Away” och sista spåret ”Emergency” är något för slätstrukna för min smak. Men en jättestark 4 får detta album av mig. Efter middagen kommer jag att höja ett glas av favoritvinet och spela ”Walk (Far Away)”, drömma mig bort för en stund och skapa nya minnen till en platta jag inte trodde jag skulle få uppleva.
Artist: Sha-Boom
Album: Another Nail In The Coffin
Skivbolag: Silver Lining Music
Releasedatum: 2026-08-28
Betyg: 4/5
Bandet består av:
Dag Finn: Sång
Lars Chriss: Gitarr
Jonas Öijvall: Keyboard
Mats Vassfjord: Bas
Thomas Broman: Trummor
Låtlista:
1. Never Stop
2. Another Nail in the Coffin
3. Walk (Far Away)
4. The Sun, the Moon, the Stars
5. Let’s Go (88)
6. Out of Control
7. Farewell, Goodbye
8. Back on the Streets
9. A Million Miles Away
10. One More Drink for the Road (feat. Linnéa Vikström)
11. Emergency