Det är synnerligen en sällsam platta jag har fått tillfälle att recensera. Dess värre måste jag krypa till korset genom att erkänna att upphovsmannen till soloprojektet Mirror Of My Souls debutplatta ”October Is Rising”, Patrik Andersson Winberg är relativt okänd för mig. Jag har hört ett par låtar med Dun Ringill, där han spelar bas och de tilltalar mina öron för deras underjordiska och djupa toner och jag gillar verkligen valet av mytiskt bandnamn. Vi kan också hitta honom i The Order of Israfel och Doomdogs, kända framför allt för Stoner/Doom Metal fans.
Men nu återvänder vi till ”October Is Rising” och jag som älskar hösten för alla dess färger, lugnet och möjligheten att vända sina tankar inåt sig själv tänker att det är en mycket lockande titel.
På plattan hittar vi musiker som trummisarna Pete Campbell från grupper som Axe Dragger, ex-Pentagram and Tobbe Strandvik, keyboardisten Per Wiberg från Tiamat, ex-Opeth), gitarristen Patric Grammann från Dun Ringill. Det som gör plattan ännu mer spännande är att låtarna gästas av olika vokalister. En som jag vill lyfta och som fick mig att le och vandra minnenas stig är Terry Slesser som sjunger på titellåten, men återkommer till honom.
Första låten ”The One Who Sings The Songs” omfamnar dig, vänligt men bestämt. Den sätter distinkt tonen för vad som ska komma skall. En blandning av Americana, lite Blues och lite Country och som doftar vackert av folkmusikens instrument t.ex. flöjt.
Titellåten ”October Is Rising” är mer stillsam och med en text som får dig med på en melankolisk resa som belyser väntan, saknad. Någonting har varit, någonting kommer att förändras och allt tar man med sig, både ljuset och mörkret. Lite som när årstiderna förändras. Terry Slesser sjöng i 70 -talsbandet Geordie. De gjorde många bra låtar inom Blues/Hårdrock, men jag älskade framför allt låten ”Red Eyed Lady”. Tidigt så slog det an i mig de här sorgsna, bitterljuva känslorna och fast än jag inte ens lärt mig engelska älskade jag att sjunga med i den här låten.
De följande låtarna ”Carry Your Soul” och ”Good Day To Die” följer samma mönster, vackra och med djupa tankar om att stanna upp och fundera på livet och döden, även när ensamheten gör sig påmind.
Efter ett par lyssningar är det framför allt tre spår som sticker ut i mina öron. ”Mina Fotavtryck” är en av dem. Poetisk, trolsk och drömmande. Musikaliskt är den fylld av vackra, vemodiga toner och lyfts av den suggestiva flöjten. Den följs av ”Lost In The Red Wine” där Patrik Andersson Winberg sjunger och det är en låt som växer ju mer man lyssnar på den.
”Grandpa” har snabbt blivit min favorit. Sångerskan Lovisa bryter av fint med sin stämma och tillför någonting unikt, sprött och särdeles vackert. Rösten påminner mig svagt om Sharin Foo från Raveonettes, som jag tycker väldigt mycket om och ibland även Cardigans sångerska Nina Persson. Lovisa har fångat mitt intresse och kommer vara en artist jag kommer att kolla upp efter den här låten. Dess styrka är återigen den här känslan av vemod och saknad som löper likt en röd tråd genom hela den här plattan. Man kan bli vilsen sin identitet, ung eller gammal, när man förlorat den eller de som stärkte den du verkligen var eller strävar efter att bli. Den här låten får mig att känna saknad över det jag haft och förlorat, men också tillförsikt. Det vänder, likt årstidernas skiftningar.
”Dancing Slowly On The Porch” gillar jag också. Både musiken och texten. Vemod för mig är inte något som måste vara mörkt eller förtärande. Du kan uppleva sorgsenhet som kommer tillsammans med bitterljuva känslor av vad som har varit, kanske minnen från din barndom, kanske din första kärlek, kanske en viss plats. Kanske stunder i ditt liv du vill minnas även om de fyller dig med smärta.
Låtarna ”Coyote”, ”Tree On That Hill” ”The Letter” med sångaren Tobias Jansson från Saffire och Gathering Of Kings, ”The Olw” och ”The Painter” fortsätter med att visa Patrik Anderssons Winberg skicklighet i att skriva både texter och komponera musik. Han står bakom samtliga spår och det känns som han medvetet har valt både musiker och vokalister för att det ska bli rätt för varje låt. För att stärka den, inte på något vis ta över låten. Överlag tycker jag att han har lyckats. Men det kan även kännas något spretigt. Som helhet är detta en stark debut och välproducerad. Återigen vill jag lyfta att ”Grandpa” är bland det vackraste jag hört i musikväg, en låt som verkligen fångade mitt hjärta.
Visst hörs influenser av Johnny Cash och Nick Cave, men låtarna på det här albumet har tyngd och musikaliska känslor som står på egna ben. Det är en uttrycksfull skiva, där du som lyssnare kan få tid till eftertanke, ett inre lugn, även om du kan uppleva en viss saknad. Perfekt när höstmörkret sänker sig, när dimmorna slutat dansa på daggvåta sommarängar och man välkomnar en annan tid, en annan energi. Jag är övertygad om att den passar in under andra årstider också, och jag hoppas att fler vill ge den här plattan som släpptes den 12 juni på Majestic Mountain Records, tiden och uppmärksamheten den förtjänar.
Jag ger den en mycket stark 4/5.
Vid tangentbordet: Marie Mathiasson