Cyhra med flera eminenta musiker från kända hårdrocksband fångade mitt intresse när deras debutalbum ”Letters To Myself” släpptes 2017. Deras gitarrist, Jesper Strömblad, grundaren av In Flames, är verkligen en skicklig låtsnickare, vars inflytande och musikaliska uttryck har satt värdefulla spår vår metalscen. Både i Sverige och internationellt. Men att veta att Jake E startade Power Metal gruppen Dreamland, det räckte för att spetsa mina öron. Icke att förglömma, trummisen Alex Landenburg trampar fortfarande järnet i Kamelot och har även spelat i Rhapsody innan det skedde ett visst namnbyte 2006. Två duktiga gitarrister gör bandet komplett. Marcus Sunesson hittar vi även i Crown och Ronnie Atkins Band. Euge Valovirta spelar i bandet Red Wolf med bland annat Samy Elbanna som på den här plattan dyker på ett trevligt och överraskande vis.
Tre fullängdare, en E:P och ett par singlar senare, är Cyhra ett band man lätt kan beskriva som en supergrupp. I början på juni kommer det fjärde albumet i ordningen och bär titeln” Requiem For A Pipe Dream”.
Efter att fått chansen att förhandslyssna på den är det flera låtar som sticker ut. Öppningslåten ”Bleed With Pride” är kraftfull och med den melodiösa, gitarrbaserade inramningen som jag vill påstå är bandets styrka, och den får en på ett strålande humör. Texten tilltalar mig också. Dels för de ärr jag bär med mig, och ibland sår, som fastän det känns som det var eoner jag upplevde mina trauman inte alltid lyckas bli stängda. Att försöka står rakryggad vid det, att inte skämmas över det man gått igenom. Det är betydelsefullt. Om inte annat påvisar det hopp och att våga vara modig i att se sin styrka.
Nästa låt är ”Superman”. Visst, något klatschig, men det ser jag inte som någon nackdel. Det är en låt som växer. På flera plan, med en stark, viktig text. Den får mig att begrunda en av de tuffa bitarna med mitt jobb på fritidshem. Många barn, så många drömmar. Då önskar jag att jag vore en ”Superwoman” och hoppas på att man lyckas ge alla barn en positiv självkänsla och en tro på sitt värde och sin egna förmåga. Verkligheten känns inte alltid så.
”Miss Me When I’m Gone” tar ner tempot en smula, tyngden finns där, som alltid med Cyhras musik, Tyvärr fångar den mig inte helt och hållet.
Nästa låt är ”Ghostbound”. Där är de kvicka trummorna bäst. Jag kan ha svårt för låtar som stannar upp rent energimässigt, men Cyhra lyckas med det konststycket med bravur.
Sedan kommer den…en av mina favoriter. Det finns ett talesätt att hårdrocksband gör de bästa Powerballaderna. Jag håller med. Men det intressanta är att jag aldrig varit ett stort fan av ballader. Alltför ofta får de mitt personliga mörker och melankoli att växa. Nåväl, den fina ”In The Center Of A Miracle” får mig på fall. Låten osar smått en dos åttiotal. Likt singeln ”Forever” är det ett av de bästa spår jag lyssnat på med detta band. Den får hjärtat att smälta, likt den frusna vårisen du ser kämpa mot vinterns kyla. Refrängen är underbar och ger mig gåshud. Jag känner att jag påminns om ”Carrie” med Europe. Inte för att den är lik den, utan för den smäktande sårbara känsla som omfamnar mig. Likt den jag fick när jag lyssnade på ”Carrie”, som fortfarande i mitt tycke än av de vackraste balladerna från åttiotalet.
Låtarna ”Skin From Bones”, ”Mark Of My Sins”, ”Venom In Me” och ”Box With Spirits” har alla det där distinkta Cyhrasoundet. Med det menar jag att det är lågmält och mjukt, men fullt av tyngd. Melodiska gitarriff och personliga texter som berör på rätta stället, själen.
Ytterligare en favorit är ”Ghost I,m Meant To Be”. Där kommer sångarens röst till sin rätt. Det där spruckna, lite lätt raspiga, men också lena. Motsatser. Det är jag väldigt svag för. Den har en rytm som speglar hårdrockens framåtanda. Det där välbehövliga som ger dig energi och samtidigt en känsla av det finns någonting storslaget i vårt universum. Någonting långt borta, men kanske ändå väldigt nära. Och väldigt mänskligt
För att knyta ihop den här välproducerade och starka skivan kommer vi till plattans sista spår ”Hold Your Fire”, feat. Samy Elbana. Den är explosiv och mäktig. Refrängen sätter sig direkt på hjärnan. Gästsångaren sätter sitt avtryck på låten, vilket jag gläds åt. Inte ett dugg förvånande faktiskt. Jag med flera upplever att den här killen gjorde en strålande insats bakom mikrofonen när Children Of Bodom höll två konserter tidigare i år för att hylla den bortgångna Alexi Laiho.
På det hela taget är det här en skiva jag är säker kan bli en brygga mellan de fans som redan fastnat för Cyhra, och nya lyssnare. Speciellt de som inte ser sig som inbitna Metalheads. Cyhras styrka är kombinationen av det hårda och mjuka.Starka refränger som tillsammans med sångarens mycket personliga röst får mig bara att vilja lyssna ännu mer och låtarna växer för varje spelning. Även om jag föredrar riktigt snabba låtar, vilket är vanligt för Power Metal gillar jag detta väldigt mycket. Det här är en skiva som jag är övertygad om kommer att sätta Cyhra på den melodiösa Metal/hårdrocks kartan, som den supergrupp de faktiskt är.
Jag ger den en stark 4/5.
Vid tangentbordet: Marie Mathiasson
