Efter all hype som byggts upp kring Sleep Token och nya albumet Even In Arcadia kan vi äntligen börja lyssna. Sleep Token är ett av mina senaste favoritband, vilket tvingar mig att försöka vara petig och objektiv, och vi snackar troligen om ett av världens största metalband i modern tid. Allt började inför releasen av förra albumet Take Me Back To Eden (som jag recenserade för snart två år sedan) då slingor från några av första singlarna började dyka upp i virala Tiktok-klipp. Även om man kunde förutse att det här bandet skulle bli ganska stort (av anledningarna jag tog upp i förra recensionen) var det nog ingen som kunde föreställa sig att det skulle gå så fort och att Sleep Token skulle bli såhär stora. Plötsligt började man kamma hem tunga priser, bli uppmärksammade av mainstream-media, headlinea stora festivaler som Download och bli signade av RCA Records, som ägs av Sony Music Entertainment och jobbar även med Pink, Justin Timberlake, Foo Fighters, Doja Cat och ASAP Rocky bland många fler. Det finns väldigt mycket att ta upp kring bakgrunden och releasen av Even In Arcadia, så låt oss sätta igång med det direkt och jag varnar för en lång introduktionstext.
Allting den 18 februari, då dök det upp ett officiellt Tiktok-konto vars första inlägg innehöll en länk till en mystisk webbsida vid namn Show Me How To Dance. Redan där kunde man ana att bandet hade nånting på gång. Webbsidan i fråga visade en blommig rosa/grå estetik bland tidig imperium-arkitektur, med till synes slumpmässiga bokstäver utspridda över skärmen som behövde skrivas in i en specifik sekvens. I källkoden för webbplatsen kunde man hitta ett kodlayout som visar ett valv och platskoordinater som ledde till Shepherd’s Monument från 1700-talet på Shugborough Hall området i Staffordshire (England), under en spegelbild av Nicolas Poussins målning av Herdarna av Arcadia. Inskriptionen på monumentet är den olösta Shugborough-inskriptionscyfern som visade sig vara korrekta layouten på webbplatsen. När man väl skrivit in detta korrekt visades en svart flamingo och användarna uppmanades att ange e-postadress. Därefter hälsades alla användare med tacksamhet och det dök upp ett e-postmeddelande med texten Behold, a divide (Se, en uppdelning) där två bildlänkar att klicka på dök upp, House Veridian och Feathered Host. Var och en med egen logotyp och färgschema. Båda länkarna ledde till bandets merchwebbplats. Kort senare skickades ett andra e-postmeddelande som placerade användaren i huset för vilken länk man följde.
Den 25 februari skickades ytterligare ett e-postmeddelande med länkar till två nyskapade Instagram-konton som representerade House Veridian och Feathered Host. Båda kontona la sedan upp bilder av identiska notblad som eventuellt blev virala när fans började publicera tolkningar av notbladen med olika instrument eller program på sociala medier. Det visade sig senare att varianten av notbladen i House Veridian-kontot innehöll latinska orden septuagesimus och secundus (72:a) och varje ord placerades på den tredje och trettonde takten av notbladen. Dessa ledtrådar fick fans att spekulera i att något skulle hända den 72:a dagen på året som i sin tur är 13/3 eller 13 mars. Datumet sammanföll med en månförmörkelse för blodmånen.
7 mars började bandet teasa nytt material via Instagram (egna kontot samt House Veridian och Feathered Host-kontona) och svarta flamingon från tidigare visades på nytt, omgiven av blommor framför gammal, gotisk arkitektur med bildtexten Förbered dig på ett nytt erbjudande och en länk för att förspara en låt på streamingtjänster. Samma dag delade bägge huskonton ett morsekodsnutt, där båda översattes till fler platskoordinater i närheten av varandra vid Griffith Observatory i Los Angeles (Kalifornien). Besökte man platserna kunde det dyka upp QR-koder med logotypen för varje hus på dem. Dessa QR-koder skannades både som orden Blod och Måne där tillgångarna för var och ett visade ett nummer, som efter att ha angetts som kod avslöjade ordet Emergence. 10 mars började musiklokaler/arenor runt om i USA ändra sina profilbilder på sociala medier till antingen House Veridian eller Feathered Host-logotyperna. Samtidigt började skyltar med hemsidans nya estetik dyka upp runt om i USA, med raden Har du väntat länge på mig? och dessa musiklokaler/arenor började därefter lägga upp teaser-rullar med samma linje. Vilket gav fans uppfattade som tecken på en framtida turné.
Mycket riktigt så visade det sig att nånting skulle inträffa den 13 mars. Det var då nyheten om nya albumet Even In Arcadia dök upp och Emergence (ordet som avslöjades efter alla ledtrådar) visade sig vara första singeln som släpptes samtidigt. Emergence blev bandets första singel som hamnade på topplistorna i Storbritannien och USA. Så småningom började singeln i fråga klättra lite mer i listorna och hamnade högre upp än nya låtarna med bland annat Selena Gomez, Billie Eilish, Lady Gaga och Jelly Roll. Väldigt stort för att röra sig om ett metalband.
Efter ytterligare ledtrådar släpptes singlarna Caramel och Damocles i april, värt att ta upp är att den förstnämnda klättrade högre upp på topplistorna än Emergence och slog ut bland annat nya singeln med Ed Sheeran, ett tydligare bevis på Sleep Tokens storhet i dagsläget behövs knappast. Damocles var förresten singeln jag uppskattade mest. Nånting annat värt att uppmärksamma kring Caramel och Damocles är att texterna lämnar mystiken kring bandets ursprungliga koncept och känns väldigt personliga och självreflekterande. Med allt det här sagt, plus succén Take Me Back To Eden (2023) kan man skaffa sig en bild av varför det blev en så stor hype inför Even In Arcadia. Men besvaras hypen i fråga med rättvisa? Var det värt väntan och står vi inför ett nytt musikaliskt mästerverk? Låt oss ta reda på det.
Först ut har vi Look To Windward. Den inleds med ett smått mystiskt intro som kan påminna om 8-bitarsmusik i klassiska arcade-spel. Frontfiguren Vessels sångröst kommer in kort senare och så småningom byggs spänningen upp med hjälp av stråkar och en dynamik som ökar progressivt. Slutligen landar man i vassa gitarrer, aggressivt trumspel och harsh vocals. Därefter börjar melodiska ljudlager växa fram inom det hårdare partierna och plötsligt försvinner allting igen för att gå över till någon typ av trap-beat som senare utvecklas till popmelodier, innan hårdheten och aggressionen kommer in mot slutet. En typisk Sleep Token-låt med alla ingredienser och oförutsägbara ändringar vi borde vara bekanta med vid det här laget. Ett starkt första spår. Näst på tur har vi Emergence, alltså första singeln. Man skulle kunna säga att den är en avskalad version av förra låten, nästan alla ingredienser finns där men strukturen är lite mer förutsägbar och radiovänlig. Saxofonen mot sluten är verkligen en fullträff.
Past Self är albumets tredje låt och här försvinner allt som har att göra med metal och överhuvudtaget riktiga musikinstrument för att bjuda på en typisk modern pop-dänga på en typisk hiphop/trap-grund. Fokus ligger på catchiga melodier och även om det här inte riktigt är den typen av musik jag gärna konsumerar måste jag ändå erkänna att den är välgjord och bryter inte riktigt albumets atmosfär eller ljudlandskap. Därefter kommer Dangerous och bjuder på en dos melankoli redan från början. Trots sin korta längd på lite över fyra minuter är det en rätt händelserik låt och det växlas flitigt mellan hårt/fylligt och melodiskt/minimalistiskt. Det känns som en låt som skulle kunna växa ju mer man lyssnar på den.
På plats fem har vi albumets andra singel Caramel. Där chockas man nästan direkt av ett typisk reggaeton-beat i bakgrunden, vilket i början fick mig att reagera illa då reggaeton är bland det värsta jag vet. Men ser man förbi den detaljen går det faktiskt att uppskatta låten och vi kan inte neka att det är en av albumets hårdaste låtar, om inte den hårdaste. Mycket har att göra med att det dyker upp feta gitarrer, harsh vocals och blastbeats mot slutet. Sedan kastas vi in i titelspåret som rent tekniskt är en melankolisk, avskalad och minimalistisk ballad på sång, piano och stråkar. Den känns väldigt platt och uppfattas mer som ett intro till något. Inte riktigt det man förväntar sig av just ett titelspår och då man går över till andra typer av melodier som bryter mönstret i nästa låt förstår man inte riktigt vad syftet är.
Sist ut har vi Provider, Damocles, Gethsemane och Infinite Baths. Provider är definitivt ett starkt spår värt att uppmärksammas och Damocles växer bara mer och mer ju fler lyssningar jag ger den. Den är självreflekterande, väldigt deppig och hjärtskärande men på ett väldigt fint sätt. Referensen till själva berättelsen om Damokles och genomtänkta raderna gör det hela till ett typexempel på skickligt låtskriveri. Gethsemane uppskattades också ganska mycket och även om inledningen i Infinite Baths kan kännas melodisk och emotionellt laddad så chockas man av aggressiva tonen mot slutet.
Kan erkänna att mitt första intryck inte var särskilt positivt och albumet kunde uppfattas som lite av en underprestation eller fiasko. Men efter att ha lyssnat igenom albumet en andra gång ur ett mer analytiskt perspektiv (för att skriva den här recensionen) så trillade polletten ner till slut och jag har landat i att Even In Arcadia faktiskt är ett rätt klockrent album, i ungefär samma nivå som Sleep Tokens äldre alster. Tänker jag efter så kände jag ungefär samma sak när jag precis upptäckte bandet. Viss musik kräver flera genomlysningar för att uppskattas och när man äntligen fattat grejen blir man helt såld. Det är det här bandet ett typexempel på, åtminstone för min del. Inte riktigt allt i Even In Arcadia är perfektion, titelspåret är den klart svagaste punkten, Past Self blev jag inte helt imponerad av och sista låten är väl kanske inte riktigt den typen av slut hade förväntat mig, men det mesta är riktigt bra. Insatserna på sång, strukturer och instrument är likt förra albumet klockrena och produktionen är i stort sätt felfri.
Att just Sleep Token som inte alls spelar lättillgänglig musik blivit så stora som de är idag må vara ett fenomen jag har svårt att begripa med tanke på vad som vanligtvis dominerar i topplistorna och hur många (om inte majoriteten) konsumerar musik nuförtiden. Men jag är glad över Sleep Tokens framgångar och det borde man som hårdrockare vara då det är ett av de tydligaste tecken på att rock och metal fortfarande är relevant bland yngre generationer. Förstår dock varför elitistiska metalheads gärna ratar Sleep Token då musiken är genreöverskridande, innehåller inslag av pop, r&b, hiphop, trap etc. och man stör sig gärna på band som når ut till stora folkmassorna. Men ärligt talat hade många av oss inte ens upptäckt rock och metal från första början om det inte vore för band med radiovänligt sound som nått ut till en bred publik. Sleep Token, Ghost och andra band som blivit stora senaste tiden är med all sannolikhet inkörsporten för nya generationer hårdrockare. Därför förtjänar de respekt, vad man än tycker om själva musiken.
Jag ser definitivt fram emot fler album med det här bandet och jag hoppas att de snart spelar i Sverige. Då kommer jag göra allt i min makt för att vara på plats. Ifall du som läser inte är särskilt övertygad när du lyssnar igenom Even In Arcadia första gången rekommenderar jag att du ger albumet ytterligare en chans, viss musik kräver som sagt mer än en genomlyssning för att avnjutas och det finns en chans att du får en annan uppfattning direkt efter andra gången.
Band: Sleep Token.
Titel: Even In Arcadia.
Genre: Progressive/alternative metal/djent/r&b.
Skivbolag: RCA Records.
Releasedatum: 9 maj 2025.
Lucas LMZ Zimmermann.