Brittiska Skarlett Riot är äntligen albumaktuella igen. Caelestia är namnet på deras fjärde studioalbum och släpptes faktiskt idag. Skarlett Riot är ett namn som inte borde låta helt obekant här i Sverige då de länge haft kontrakt med Stockholms-baserade Despotz Records. Men här nedanför kommer i alla fall en liten introduktion om bandet.
Skarlett Riot kommer från Scunthorpe (North Lincolnshire, England) och har varit aktiva sedan 2010. Originella bandmedlemmarna träffades första gången i skolan och började spela ihop under namnet Fuzion, men ändrade snabbt bandnamnet till det nuvarande och släppte sin första EP (självbetitlad) i november 2010. Bortsett från denna plus de fyra studioalbumen har bandet släppt 3 EPr till och ett antal singlar. Singlarna Feel från Human räknar med varsin remix skapad av DJ Zardonic.
Första gången jag hörde Skarlett Riot uppfattade jag musiken som en hårdare variant av Paramore, kanske med lite inslag av Halestorm och andra band som ligger halvvägs mellan radiovänlig alternative rock, klassisk hårdrock och modern metal. På senare tid har man även valt att blanda in inslag av metalcore, genom att lägga till harsh vocals-partier i musiken. Dessa partier sköts främst av nuvarande basisten Tim Chambers, men även sångerskan och kompgitarristen Chloe Skarlett Drinkwater har också vågat försöka sig på harsh vocals mellan varven. Även om Caelestia släpptes först nu har singlarna Chemicals och Hold Tight funnits sedan året. Men hur bra är Caelestia? Låt oss ta reda på det.
Chemicals är låten som får äran att öppna eld och bjuder direkt en rejäl käftsmäll i form av vassa riff, aggressiva trummor och harsh vocals. Men går snabbt över till att växla flitigt mellan hårt och melodiskt, med Chloes röst i centrum. Ingen dålig början, strukturen är rätt intressant och det händer saker nästan hela tiden, men slutet känns alldeles för abrupt. Man skulle kunna förstå sig på det om det är meningen att det ska bli en snabb övergång till nästa låt, men när Spiralling drar igång visar den sig ha väldigt lite att göra med Chemicals. Därför blir det väldigt konstigt. Inledningen på Spiralling känns rätt speed/thrash metal-orienterad, men låter går kort senare över till en typisk metalcore-struktur. Låten i sig är inte dålig, men lite mer förutsägbar än förra och känns smått genomsnittlig när den kommer till refrängen.
På plats tre har vi Lullaby som inleder med ett horror-inspirerat elektroniskt intro och innebär en temposänkning jämfört med de två förra låtarna. En rätt mörk och melankolisk låt, vilket är passande med tanke på att texten handlar om känslan som kan uppstå av att sakna en nära anhörig eller vän som inte finns kvar i livet. Visserligen är det här en formell som använts mycket av många andra artister och band, men görs det korrekt fungerar det och så är det i det här fallet. Slutet på Lullaby kan också uppfattas som rätt så abrupt, men i det här fallet förstår man vitsen i det hela då övergången till fjärde låten Run är väldigt snygg. Tempot i Run ökas ett snäpp och även om det är återigen en typisk metalcore-struktur finns det flera spännande moment och om jag hörde rätt så kunde jag höra Chloe göra lite harsh vocals, hon gör det faktiskt väldigt bra.
Näst på tur har vi Hold Tight som återigen sänker tempot och tar tillbaka delar av melankolin i Lullaby. Likt förra låten händer det saker hela tiden och det här skulle kunna vara en av albumets starkaste punkter i min mening. Alla albumets ingredienser flyter ihop och bjuder på en perfekt och välbalanserad kombination. På plats sex har vi Limits som följer ungefär samma mönster som förra låten och känns lite som nånting japanska Coldrain skulle kunna kläcka ur sig. Melodierna i refrängen är visserligen inget annat än återvinning av välkända mönster man hört många gånger, men återigen är det nånting som fungerar om man gör det korrekt.
Albumet avrundas med fyra spår till, nämligen Who Do You Think You Are?, Shatter, Violence och Luminate. Som en sista överraskning bjuds det på en bonusversion av Who Do You Think You Are? med nuvarande Xandria-sångerskan Ambre Vourvahis som gäst. Tyvärr är de två förstnämnda låtarna lite för lika förra låtarna från och med Hold Tight, så det kan lätt kännas enformigt där. Violence är värd att uppmärksammas lite extra då den åtminstone bjuder på nånting annat och Luminate är helt okej men säger mig inte så mycket. Bonusversionen av Who Do You Think You Are? känns rätt så onödig eftersom Ambres insatser känns lite för diskreta.
Efter att ha lyssnat igenom Caelestia kan man lugnt konstatera att Skarlett Riot definitivt fullbordat utvecklingen från ett alternative metal-band med inslag av klassisk hårdrock till ett fullfjädrat metalcore-band. Det finns liksom väldigt lite kvar av soundet i till exempel Tear Me Down (2013) eller Regenerate (2017) och det låter kanske inte så unikt som då längre, men nya ljudlandskapet är ändå rätt så spännande och Caelestia har en del rätt så skarpa stunder. Det mest negativa i Caelestia är (som sagt) klumpiga övergången mellan Chemicals och Spiralling, men främst att albumet känns en aning obalanserat. Man har valt att lägga de ösigaste och snabbaste låtarna i första halvan av skivan och nästan alla långsammare och tyngre låtar mot slutet. Därför kan det kännas enformigt. Produktionen är felfri, så där finns det inte mycket att kommentera.
Du som gillar melodisk metalcore lär definitivt ge Skarlett Riot och Caelestia en chans. Du lär säkert finna några nya guldkorn här och jag själv ser fram emot framtida releaser med bandet. Förhoppningsvis även gig om de skulle ha vägarna förbi Sverige. Caelestia finns, som sagt, redan nu på Spotify, så lyssna gärna om du har tid och lust.
Band: Skarlett Riot.
Titel: Caelestia.
Genre: Metalcore/alternative metal.
Skivbolag: Despotz Records.
Releasedatum: 25 oktober 2024.
Lucas LMZ Zimmermann.