Det vankas ny månad väldigt snart och likt alla andra månader innebär det nya releaser. Ett av banden som släpper nytt precis i början av kommande månad är svenska supergruppen Nighthawk som är aktuella med nya studioalbumet Six Three O, deras fjärde i ordningen.
Nighthawk grundades av gitarristen Robert Majd som annars spelar bas i bland annat Metalite och Captain Black Beard. Med tanke på hur line-upen inför varje release har kunnat se ut kunde det vara svårt att avgöra om Nighthawk är ett band (supergrupp i det här fallet) eller ett studioprojekt, men nu verkar det hela ha utvecklats till ett fullfjädrat band och resten av line-upen består av Björn ”Speed” Strid (Soilwork, The Night Flight Orchestra, At The Movies…) på sång, John Lönnmyr (The Night Flight Orchestra, Act Of Denial…) på keyboard, Rasmus Ehrnborn (Soilwork, The Night Flight Orchestra, Burning Kingdom…) på bas och Magnus Ulfstedt (Black Paisley) på trummor.
Utifrån det jag kunde höra i de äldre alstren så är bandets musik inte så långt ifrån det vi kan höra i The Night Flight Orchestra (som tre av fem medlemmar i Nighthawk är med i), men kanske inte riktigt lika ambitiöst och genreöverskridande. Klassisk melodisk rock med inslag av hårdrock, AOR och kanske progressiv rock mellan varven. Visst, ingenting nyskapande eller överdrivet vågat här inte, men görs den här typen av musik korrekt går det inte att ogilla och kan till och med kännas som en frisk fläkt i en värld där musik blir allt mer överproducerat. Nog med introduktionssnack, låt oss börja prata om det här nya albumet och dess innehåll.
Albumet börjar med Hard Rock Warrior, en rätt genomsnittlig klassisk hårdrocksdänga kan man tycka, men körerna i refrängerna är härliga och solon från både gitarr och keyboard lyfter också det hela en del. En helt okej början, fick nästan lite Deep Purple-vibbar såhär i början, speciellt Burn-plattan (1974). Därefter går vi över till Wrong Side Of Desire som innebär en liten tempoökning men är rent tekniskt samma sak som förra låten, smått bluesig dock. Dessvärre känns den inte riktigt lika minnesvärd och glider lätt av hjärnan.
På plats tre har vi Home Tonight som finns redan nu som singel och bjuder på en annan typ av rytmiskt mönster. Gitarrsolot är väldigt lyckat och likaså intromelodin för den delen, men icke minnesvärda refrängen ställer till det och det får mig som lyssnare att förgäves vänta på ett klimax som aldrig kommer. Näst på tur har vi Angel Of Mine, ännu en singel. Strukturen är väldigt simpel och förutsägbar, men det fungerar. Refrängen är minnesvärd och den sammanfattar alla albumets ingredienser ganska bra, bättre än förra låten.
Plats nummer fem, där har vi Can’t Say Goodbye (ytterligare en singel). Det här känns som nånting som The Night Flight Orchestra hade kunnat få ur sig då låten går åt AOR-hållet och kan kännas en aning funkig här och där. Men bristen på inlevelse och tydliga körer i refrängen får hela grejen på fall. Det förstnämnda är faktiskt nånting som egentligen upprepats från start och det förvånar mig med tanke på hur helhjärtat Strid levererar i vanliga fall. Tack o lov går vi över till I Am The Night som är bland det absolut bästa man får höra i hela albumet. Här gav alla bandmedlemmar allt och fick till en rätt minnesvärd dänga. Hade man haft samma attityd i alla låtar som spelats innan hade det varit en helt annan historia.
Efter denna får man lust att nypa sig i armen några gånger då Losing My Mind är lika bra som förra låten om inte något bättre. Sist ut har vi To Good To You, Cut You Loose, Turn To Me (som också är en singel) och Man On The Silver Moutain. Den första ger känslan av att vara lika klockren som I Am The Night och Losing My Mind, men når inte riktigt samma standard. Cut You Loose är helt okej, men inte mer än så. Turn To Me skulle kunna funka bra som ballad och har några intressanta keyboardslingor (inklusive ett solo), men på det stora hela känns den så genomsnittlig att man tappar intresset nästan direkt. Man On The Silver Mountain känns lagom hård och catchig (skönt riff) och skulle kunna påstå att det är ett ganska värdigt avslut på albumet, bortsett från den rätt platta refrängen.
Kan börja med att säga att produktionen är väldigt korrekt för genren i fråga. Man kan tycka att gitarrerna och trummorna känns en aning svaga, men i just den här typen melodisk 70-talsrock passar det perfekt. Gillar även att man gett keyboarden gått om utrymme och visst finns det några dängor värda att uppmärksamma. Men tyvärr är jag inte helt imponerad och jag förstår inte riktigt vitsen med det här albumet. Det mesta känns tyvärr genomsnittligt, oinspirerat, energilöst och fattigt på inlevelse. Det sistnämnda förvånar mig med tanke på att vi snackar om skickliga musiker som gjort väldigt mycket gott på annat håll.
Ska inte döma ut hela projektet Nighthawk. De tre äldre albumen må vara en avskalad variant av The Night Flight Orchestra, men är ändå bra grejer värda att kolla upp och jag är övertygad om att Six Three O hade kunnat bli bättre om man hade jobbat lite mer på det och inte haft så bråttom med att släppa det, förra albumet Vampire Blues är trots allt knappt ett år gammalt i skrivande stund. I Six Three O har man gåt och blivit en avskalad, oinspirerad och livlös variant av The Night Flight Orchestra. Det hjälper dessutom inte att jag börjat uppfatta bandet som jag redan nämnt två gånger i samma stycke som lite av en one trick pony. Hursomhelst, Six Three O släpps nu på fredag, du som läser får gärna lyssna igenom det och skaffa dig en egen uppfattning. Än så länge har du åtminstone fyra låtar ute på Spotify.
Band: Nighthawk.
Titel: Six Three O
Genre: Melodic hard rock/AOR.
Skivbolag: Mighty Music.
Releasedatum: 1 augusti 2025.
Lucas LMZ Zimmermann.