Mud Grief må vara ett relativt okänt band för de flesta, och det är inte så konstigt egentligen då de bara spelat ihop i ungefär tre år och det vi ska prata om nu är deras självbetitlade debutalbum som släpps nu på fredag. Det här bandet kommer från Göteborg och grundades 2022 av Elliot Högfeldt (gitarr/sång) och Casper Salenfalk (gitarr), kort senare rekryterades basisten Teo Janssen och kvartetten kompletterades slutligen med Nils Hoff på trummor.
Samma år som bandet blev ett faktum släpptes tvåsidiga singeln Worn Out/Vicious Valerie som året därpå inkluderades i femspåriga EPn Noise Pollution. Mud Grief beskrivs av både bandmedlemmarna och skivbolaget som ett alternative rockband, en term som av någon anledning förknippas mest med modern, överproducerad och radiovänlig amerikansk butt rock nuförtiden, men att klumpa ihop Mud Grief med den typen av band är orättvist och rakt av felaktig då det finns tydliga inslag av klassisk grunge, punkrock och noise rock. Det i kombination med den rätt primitiva produktionen gör att musiken känns mycket råare och skitigare.
Nu är Mud Grief som sagt redo att ta nästa steg och släppa första fulländade studioalbum med åtta nya låtar och en spelningstid på knappt 28 minuter (vilket jag kan tycka ligger på gränsen mellan EP och album), hur bra är det? Låt oss besvara frågan genom att lyssna igenom det hela.
Strax efter att man trycker på play knappen kastas man rakt in Third Eye Bullshit. En relativt kort dänga som inleder med ett par punkiga riff och blommar så småningom ut i nånting som kan påminna om första grungebanden som blev till i slutet av 80-talet. Strukturen är väldigt simpel och någon tydlig refräng saknas, men kombinationen av ljudlager och lite ljudeffekter gör att det hela känns mer ambitiöst och komplicerat än vad det är. På plats två har vi Mould som fortsätter i ungefär samma mönster och påminner tyvärr alldeles för mycket om förra låten, bortsett från en annan typ av riff mot slutet.
Strax därefter drar Pavement igång. Denna bjuder åtminstone på andra typer av melodier som kan påminna om tidiga Foo Fighters och som jämfört med de två första låtarna har tydliga verser och refränger. På fjärde plats har vi Deep Fried Mind som går tillbaka till det lite mer punkiga och kaotiska mönstret i de två första låtarna och är dessutom albumets kortaste låt på knappt två och en halv minuter. Det är nog första gången under genomlyssningen jag märker av basen tydligt och det ger låten lite mer tyngd.
I kontrast med förra låten går vi direkt över till Dog Behaviour som med sina 4:48 minuter är albumets längsta låt. Här finns det åtminstone ett försök att göra nånting annorlunda då riffen har ett annat upplägg, men det känns fortfarande farligt likt övriga låtarna och väldigt genomsnittligt. Ytterligare ett försök till variation dyker upp i sjätte låten Damn Lost Cause, Braindead och den här gången lyckas det. Mycket har nog att göra med att vi äntligen stöter på en tydlig tempoväxling (det sänks) och bandet kryddar det hela med inslag av klassisk hårdrock.
Albumets höjdpunkt kommer i sjunde låten Can’t Reach, Wouldn’t Try. Det är här man har lyckats koka ihop alla ingredienser i bandets ursprungliga sound på bästa sätt och gitarrsolona/melodierna som finns utspridda under låtens gång lyfter det hela ytterligare. Åttonde och sista låten Alcoholic övertygar mig inte lika mycket och påminner alldeles för mycket om resten av innehåller eller stora delar av det.
Det är inte ofta man stöter på den här typen av band nuförtiden och även om det här varken är nyskapande eller ambitiöst (väldigt retro) är det sannerligen en frisk fläkt att höra nånting så rått och primitivt. Det kan hända att produktionen kan uppfattas som kaotisk och en aning obalanserad men det ska den vara i den här typen av musik. Min personliga uppfattning av just noise rock och klassisk grunge är att det är två stökiga, kaotiska och skitiga musikstilar, vilket det här albumet lever upp till.
Dessvärre är allt jag sagt här ovanpå inte tillräckligt för att definiera det här som ett nytt musikaliskt mästerverk. Vad som får albumet på fall är enformigheten, bortsett från två undantag finns det nästan ingen tydlig rytmisk eller melodisk skillnad låtarna emellan. Vill dock inte vara alldeles för hård mot Mud Grief då det är trots ett band som inte hållit på så länge och det här är som sagt deras debutalbum.
Mud Grief är fortfarande i tid att utveckla sitt sound det ska bli spännande att se vad som väntar dem i framtiden. Albumet släpps nu på fredag, du som läser får gärna följa bandet på sociala medier och lyssna igenom det hela när det väl är dags. Än så länge har du fyra singlar från albumet ute på Spotify, samt lite äldre material.
Band: Mud Grief.
Titel: Mud Grief.
Genre: Alternative/punk/grunge/noise rock.
Skivbolag: Welfare Sounds & Records.
Releasedatum: 12 september 2025.
Lucas LMZ Zimmermann.