Jag ska erkänna det med en gång: Jag är verkligen inget fan av Gary Moores bluesera. Däremot kommer han för alltid att vara en husgud, främst tack vare ”Black Rose” med Thin Lizzy, men även med fantastiska soloplattor som ”Corridors of Power”, ”Victims of the Future”, ”Run for Cover”, ”Dirty Fingers” och ”Wild Frontier”. Nämnde jag ”After the War”?
Under 80-talet var Gary verkligen i sin prime, och med tanke på ett i vanlig ordning tämligen ointressant hockey-VM i Avicii Arena så kan ingen ta ifrån Gary att han var den första artisten som uppträdde på Globen.
Men sedan fick han den usla idén att börja spela blues. Om jag vill lyssna på blues så åker John Lee Hooker eller B.B. King på skivtallriken. Inte en gammal hårdrockare som vill ”mogna” musikaliskt. Men om man nu prompt vill upptäcka en gammal, vit hårdrockare som för ett tag sjönk ned i bluesen så är Dave Meniketti i Y&T klasser bättre än Gary Moore. Hans ”On the Blue Side” är faktiskt rätt fantastisk och omossig. Men nog med diss av en legend och åter till denna live som spelades in 2008 i Basel i Schweiz.
Han öppnar med Albert Kings ”Oh, Pretty Woman”, och det känns som en standardversion, om än med en rätt bra rivighet. Efterföljande ”Since I Met You Baby” är från hans egen platta ”After Hours”, som vi alla minns…
Chuck Berry-covern ”Thirty Days (to Come Back Home)” är i sanningens namn helt olidlig, medan “I Love You More Than You’ll Ever Know” av Blood, Sweat & Tears bjuder på en nerv och närhet som går att ta på. Är det samma konsert som jag lyssnade på för fem minuter sedan?
Sedan. Blir. Det. Magi. Plattans enda Thin Lizzy-låt är lite överraskande en låt som han själv inte medverkade på: ”Don’t Believe a Word” från ”Johnnny the Fox” 1976 (musikhistoriens bästa skivår). Originalets dryga två minuter dras här ut till en sju minuter lång smekning, och han ger oss såväl studioplattans snabba version som liveversionens långsamma, eftertänksamma, musikaliska vågrörelser. Räcker ”sjukt bra” som betyg?
I sin blott andra egna låt på plattan, ”Still Got the Blues”, hittar han återigen känslan. Jag har aldrig gillat låten, men jag gillar innerligenheten i versionen. Jimmy Rogers-covern ”Walking by Myself” är väl okej, och Little Miltons avslutande “The Blues Is Alright” är av sorten som jag kanske skulle uppskatta efter några öl på en lokal sylta i New Orelans. Men inte här och nu.
På pluskontot finns här en viss råhet som jag gillar, även om ljudet är under all kritik. När det kommer till blues är närheten enligt mig extra viktig, jag vill höra rösten på min axel. Här är det väldigt fjärran. Garys gitarrspel väljer jag däremot att inte ens kommentera. Den som inte har förstått hans storhet som gitarrist kommer ändå inte att läsa den här recensionen.
Det finns dock en person som höjer slutbetyget på denna liveinspelning: Brian Downey. Jag visste inte att Thin Lizzys och världens bäste shuffletrummis var med på denna konsert/platta, men det smeksamma drivet kändes igen från låt ett. Så det är faktiskt inte Gary Moore som lyfter denna skiva från ”bluesträsket”, utan Brian Downey. Där snackar vi kung på riktigt.
Men om ni vill verkligen vill minnas denne legend under hans senare år så är Live at Montreux 2010 fantastisk. Den spelades in bara veckor innan han gick bort, och där samlar han sitt musikaliska bibliotek och ger dig det på en bricka som ett fantastiskt avsked. Så, nej, detta är inte det bästa eftermälet för en av vår tids främsta musiker. Men om någon snackar skit om Gary Moore så ringer jag fan Liam Neeson…
Artist: Gary Moore
Titel: Live from Baloise Session
Genre: Bluesrock
Bästa spår: Don’t Believe a Word
Skivbolag: Mascot Label Group
Releasedatum: 2025-03-23
Av Tony Johansson