De brittiska rockikonerna Skunk Anansie var superkända med låten ”Weak” på 90 talet och jag erkänner glatt att jag köpte skivan Paranoid & Sunburnt när jag hade hört låten på P3. Min egen favorit på skivan var dock Little Baby Swastika och den cirkulerar jag tillbaka till ofta även idag.
“I don’t care that we were big in the Nineties,” säger sångerskan Skin. “Creatively it’s irrelevant because in my rock bible the first commandment states, “If thy rest on them laurels thy shall wither up and die artistically, musically, mentally. And then financially.’”
7 Studioalbum senare landar nu The Painful Truth den 23 maj 2025 via FLG Records.
Det tog ungefär 5 minuter innan jag var fast, det är en så intressant ljudbild redan där att jag klistrades fast i mina hörlurar på jobbet och alla kollegor kände sig nog lovligt ignorerade. Bandet har tagit det bästa av sin tidigare punkiga alternativa stil och kombinerat med andra sidor som alt-rock och synth utan att det skaver mot det som är Skunk Anansie. Texterna är så fulla av hjärta och smärta både inom familjerelationer och med partner att man stundtals känner hjärtesorgen i Skins röst.
Så lets go!
Vi får en förrätt som heter ”An Artist Is An Artist” och det är en lätt chilikryddad rätt. Här hör man det klassiska drivet som de haft sedan starten och man känner direkt att de har lagt ribban för vad det är som komma skall. Det är ösigt och det känns som att Skin har fått ta täten i det här. Hon har i och för sig alltid varit en stark frontfigur men ibland känns det som att de skickat ut henne för att sondera terrängen i den här låten. Man bjuder på lite grisiga trummor här och där och det är som en introduktion till något som ska lyfta oss till nya höjder.
”This Is Not Your Life” kommer igång med en rejäl bas och Skin är med från första tonen. Det är en riktigt snygg låt med känsla av disco och synth kombinerat med de fantastiskt dramatiska melodierna som alltid varit en del av bandets stämpel. Det är en väldigt stilren låt utan några egentliga utstickare men det gör det bara mer behagligt att lyssna på. Inte alls vad jag förväntat mig efter första låten men det är det som också gör att jag fastnar i det här. Jag vill fortsätta och höra vad mer de bjuder på.
”Shame” bygger upp med en bas och keyboard direkt. Tempot är långsamt och ger en känsla av nedstämdhet vilket möts upp av Skins fantastiska röst. Hon förmedlar en känsla av sorg och i refrängen trycker hon fram relationen i en familj där dynamiken är fel. Där man får kärlek från sin mamma, man får smärta från sin pappa och sitt blod från sin bror. Enheten är korrupt. Jag landar väldigt hårt i den här låten. Det är så uttrycksfullt och de jobbar stenhårt med att nyansera varje del. Man lägger upp musikaliska dramatiska pauser där Skin fortsätter att berätta medan man sedan bygger upp en tyngd genom att sakta öka volym och dynamik i musiken i bakgrunden. Fantastiskt snyggt!
”Lost And Found” har nästan ett musikal-intro. Det är sjukt medryckande och när det ändrar attityd blir det mäktigt. Berättandet är väldigt tydligt i de här låtarna. Det finns en röd tråd som bjuder på vemod och det är en väldigt snygg produktion som inte räds att skifta fokus och ge en ljudbild som bjuder på väldigt dynamiska skiftningar där ett piano kan få vara svagt men ändå i framkant.
”Cheers” följer upp med en skön lite punkig känsla. Det är lite spännande att höra ett väldigt tunt synthkomp i bakgrunden. Sådant som kanske hade märkts mer på tiden då man inte hade oändligt med spår vid inspelningen. Tack vare den moderna studiotekniken har man fått ihop en stark bild av vad man kanske hade velat lyfta och skicka ut till oss back in the day men som man av rent tekniska skäl fick låta stå tillbaka för de mer klassiska sounden baserade på gitarren , basen, trummorna och eventuellt en keyboard som stöttade upp frontpersonen.
”Shoulda Been You” flirtar med den klassiska Ska-takten och låter det växa med uppgiften. Skin är perfekt i sin roll här. Det bjuds på klassiska rytmer och här har man fått in ett riktigt snyggt ”rymd-ljud” som får en att tänka på flummiga modevisningar eller vernissager. Samtidigt är det stilrent och påminner lite om 90 talets brittpop. Välbekant på så många vis samtidigt som det är något helt nytt från Skunk Anansie.
”Animal” låter lite som det titeln säger. Det är lite djuriskt och jag kan inte låta bli att tänka lite på Trent Reznor och hans förmåga att få musiken att kännas nästan organisk. Skin använder den där tonen som bara hon kan frambringa, en röst som säger att här är det du vill ha, även om det inte är det du behöver. Jag kan inte låta bli att förundras över hur man använder förstärkning på trummorna här. Det är extremt snygga effekter som ger den där elektroniska känslan som gör att det är tekniskt och organiskt på en gång.
”Fell In Love” känns så väldigt 80 -taligt med en modern touch. Jag skulle kunna tänka mig den här som en duett men Boy George eller någon av de andra episka artisterna från tidseran. Jag har lyssnat sönder den här låten redan men jag tror det räcker att vila öronen en eller två dagar innan jag kan höra den tio gånger till. Basen har den där råa lite vibrerande tonen samtidigt som man använder synthljuden för att skapa en mer luftig känsla. Även om det ibland är en tätare ljudmatta så skadar det inte känslan på något vis eftersom man varierar det och refrängen är så jäkla enkel så den fastnar efter en lyssning.
”My Greatest Moment” börjar med en ganska tunn start, lite glättig nästan innan det rasslar in en riktigt mörk bas slinga som sedan möts upp av en trumma som känns kall och en gitarr som låter som att den vill skrika rakt ut men det gör den inte. Istället kommer Skin in och har att lägre tempo än övriga, nästan släpigt och det är väldigt bra. Det här är så mycket att ta in men eftersom de jobbar så uppstyckat funkar det jäkligt väl! Den där basen känns stundtals ända in i benmärgen.
”Meltdown” avslutar allting med en ballad som nästan får mig att gråta. Den är så enkel och så vacker att håren reste sig på armarna när jag hörde den första gången. Skin kan sjunga vad som helst och få det att låta som att det betyder något. Men det här känns som att det betyder något på riktigt. Det är så tungt och så vackert på en gång. Man vinner inte lycka. Så är det bara.
Om det inte varit tydligt innan så är jag väldigt förälskad i den här musiken. Det är tyngden från att ha blivit föräldrar, förlusten av vänner och sjukdom som satt spår i det här och jag kan känna det i varenda fiber i min kropp när jag lyssnar på det. Varenda ton är genomtänkt, det är skrivet och framfört med en sådan respekt och sådan kärlek till musiken att det är svårt att släppa det även när man stängt av. Om ni vill ha det tidigare lite skrikiga Skunk Anansie kan ni nog bli besvikna men om ni är ute efter det äkta och nakna som de också varit bra på så kommer du att älska det. Oavsett vilket tycker jag ni ska ge plattan en chans när den släpps på fredag!
Band: Skunk Anansie
Album: The Painful Truth
Releasedatum: 2025-05-23
Label: FLG Records
Betyg:
