I morgon släpps Puteraeons femte fullängdare och jag tänkte passa på att kolla in den. Jag är ju, trots allt, ett gammalt fan av Lovecrafts mythos och det känns ju som en lovande början. Kanske borde jag ha anat oråd när det var väldigt svårt att urskilja om det handlade om death- eller black metal, och än värre så när jag läste att det skall vara death. Det känns inte som death metal, det känns inte som black metal heller, det känns mer som en osalig blandning.
Titelspåret inleds med distade gitarrer och ett ganska långsamt och stämningsbyggande parti. Något annat är väl int att vänta sig med tanke på temat. Efter litet över en minut kommer et en del tempo och jag är då fortfarande obeslutsam om vad jag tycker.
Det är tydliga melodier, men den väldigt starka disten är väl det enda som gör att det inte bara går över till att vara episk power metal, rent ut sagt.
I The Land of Cold Eternal Winter har disten skruvats ned en del, vilket är en klar fördel. Growlen känns litet ryckig, men jag gillar verkligen gitarrerna, även om de inte är nog för att bära låten helt.
När tredje låten, Remnants, sätter igång så känns det redan som att jag kan bandets sound. Det är inte kasst direkt, men det är litet trist. Takten i låten består av omp-a, omp-a, vilket verkligen inte gör låten någora tjänster. Tyvärr återkommer bandet till takten om och om igen.
När andra halvan av låten ändrar karaktär så vaknar jag till litet och uppskattar den estetiska disharmonin som dyker upp. Sången låter också bättre än på låten innan, men intresset faller igen när takten återkommer. Nog för att Lovecrafts verk är kända för mycket, men inte direkt ”fett ös” eller ”nu röjer vi”.
Det första två sekunderna av Watchers at the Abyss verkar väldigt lovande, men bryts av riktigt fula trummor. Överlag är det nog det största problemet med skivan, utöver den överdrivna disten i början, trummorna låter helt enkelt inte bra. De passar inte in, och de bryter oftare stämningen än bidrar till den. Gitarrerna lyckas få in en viss skev disharmoni med bra melodier här, men det räcker helt enkelt inte.
I am the Darkness är den sista låten på skivan och också den jag gillar bäst. Stämningen är bättre i den här låten, men den är fortfarande inte i närheten av vad jag hoppats på med temat.
Överlag kan vi alltså fastslå att om Lovecraft vore ös med mycket dist och malplacerade trummor så hade det här varit väldigt tematiskt korrekt. Nu vet jag inte vad det är, ens genremässigt, så jag lämnar det åt andra att fundera över.
Band: Puteraeon
Titel: Mountains of Madness
Genre: Death metal(?)
Skivbolag: EMZ Productions
Releasedatum: 2025 – 05 – 30
Betyg:
