Kvartetten från Lowstoft har gått varma i min skivspelare sedan 13-årsåldern, min allra första tatuering är deras logga, och vi ska inte prata om hur mycket tid och pengar jag har lagt på dem genom åren. Så man kan nog utan att överdriva kalla dem för ett av mina favoritband. Med det sagt har jag ändå haft svårt att svälja deras senaste releaser med hull och hår, på samma sätt som de fyra första. Pinewood Smile (2017), Easter is Cancelled (2019) och Motorheart (2021) har definitivt några riktiga guldklimpar, men är betydligt spretigare än sina föregångare. Så frågan är om de kan toppa klassiska Permission to Land (2003) eller deras, i mitt tycke, starkaste album: ”Last of Our Kind” (2015).
De två första singlarna som släpptes från Dreams on Toast gav mig starka förhoppningar. ”The Longest Kiss” kanske är mer av en poplåt och saknar Dan Hawkins tunga AC/DC-riff, men har desto mer av den härligt brittiska humorn som karakteriserar The Darkness, i kombination med en refräng som sätter sig direkt. ”I Hate Myself”, däremot, är på många sätt en mycket typisk låt signerad bröderna Hawkins, och en av deras starkaste någonsin, tack vare den lilla extra kryddan i form av en blåssektion. Det är också ett ypperligt exempel på Justin Hawkins talang för att skriva becksvarta texter till en sprallig upptempohit.
Albumet som helhet bjuder dock på ett par mer svårsmälta stunder. Den hårfina balansen mellan humor och allvar är svår, och även mästarna kan tappa fotfästet ibland; det är ”Hot on my Tail” ett exempel på. En låt om fisar behövs faktiskt inte. Rent musikaliskt räds grabbarna inte heller för att experimentera, och oftast med ett mycket lyckat resultat, men när Justin rappar i ”The Battle for Gadget Land” går det lite för långt även på den fronten.
Dessa delar är inte tillräckliga för att dra ned albumet som helhet, för här finns det absolut mest gobitar. Ett par riktiga hits, med Permission to Land-känsla, i from av ”Mortal Dread” och ”Walking Through Fire” sitter fint. Den senare av de två är också ett utmärkt exempel på när gruppens humoristiska sida slår helt rätt. Genom självdistans och ironi speglas den mindre glamorösa sidan av livet som musiker, och det är svårt att inte fnissa åt rader som: ”Waste another precious day, shooting yet another shitty video nobody is gonna see – least of all me”. Men, som alltid, är det i balladerna som The Darkness är som allra starkast. Vi bjuds på inte mindre än tre stycken: ”Don’t Need Sunshine” och ”Cold Hearted Woman” med gåshudsinducerande stämsång, och en Beatles-känsla, och albumets episka avslut i form av ”Weekend in Rome”, som inleds nedtonat, men slutar i ett orkestralt parti.
The Darkness har alltid varit en vattendelare, och kommer så att förbli. Det är ett band som knappast saknar kreativitet, utan snarare låter den styra, var det än bär av. Och då är det inte bara riffen som är snabba och falsetten som är hög. Vi kan hamna lite varstans. Det gäller bara att våga hänga med, för här avhandlas allt från gasiga magar till fruktansvärt självhat och det framförs både som klassisk hårdrock, rap och 60-talsballader. Det är som livet själv, helt enkelt: högt och lågt, stort och smått. Kanske är det just därför man inte kan annat än att älska det.
Artist: The Darkness
Albumtitel: Dreams on Toast
Bolag: Cooking Vinyl / Canary Dwarf
Release: 250328
Genre: Classic Rock / Glam Rock
Bästa låtar: ”I Hate Myself”, ”Walking Through Fire”, ”Cold Hearted Woman”
Betyg:
Recension av: Anna Mattsson