Heathen’s Eye är ett nytt svenskt band som spelar melodisk metal med influenser av AOR, melodisk rock och progressiva inslag. Bandets uppsättning består av flera rutinerade musiker. Medlemmarna är: Göran Hamrin (gitarr), Jonas Jönsson (trummor), Mikael Andersson (keyboard), Ola Hellström (bas) och Robb Lindh (sång). Bandet har berättat att flera av deras inspirationskällor kommer från 1980- och 1990-talen, med band som Queensrÿche, Accept och Lynch Mob.
Efter att ha lyssnat igenom albumet är min bedömning att musikerna är skickliga och visar potential, men att det inte riktigt infrias. En återkommande svaghet är att albumet känns osynkat och platt. Vad menar jag med det? Jo, om bandet själva beskriver sin stil och sina influenser, har jag naturligtvis det i åtanke – men efter att ha hört hela albumet tycker jag inte att de lever upp till det. Flertalet låtar innehåller någon del som inte riktigt passar ihop med helheten. Framför allt är det ofta övergångarna mellan vers och refräng som brister. Jag tycker överlag att band från ”den gamla goda tiden” var betydligt skickligare på just detta.
Ett annat problem är att materialet överlag känns för platt. Jag har förståelse för att det progressiva är en viktig del för gruppen, men i mina öron hade många partier i flera låtar kunnat vara tightare och mer upplyftande. Att nämna Queensrÿche som en inspirationskälla men ha svårt att ens närma sig deras känsla för melodier, dramatik, tightness och välgjorda övergångar gör att lyssnarens förväntningar inte infrias. Albumet lyfter helt enkelt inte, oavsett hur många gånger jag lyssnar på det.
Nu är inte allt dåligt, det vill jag understryka. Det finns vissa ljusglimtar. Öppningsspåret One Black Lie är en progressiv och melodisk låt med ett tydligt rockigare anslag. Den har mycket dynamik, särskilt i verserna, och sången varierar i ton på ett intressant sätt. Låten osar retro i sin själ, det progressiva finns där som en underström, och här sitter verkligen samspelet mellan vers och refräng. Därför gjorde det ont att resten av albumet inte höll samma nivå.
Även Still Water Runs Deep är en bra låt, med inslag av både AOR och progressiva element. Den har ett bättre flyt mellan intro, vers, brygga och refräng. Basen är varm, och gitarr och trummor tillför dynamik genom sin återhållsamhet. Här uppstår det flyt och den tightness jag saknar i majoriteten av de andra låtarna.
Ett annat hedersomnämnande är låten Shine. Den känns som en mix av AOR och listpop, med en skön och positiv vibe. Sången för tankarna till äldre svenska popsångare med en touch av soul. Det är en låt som fungerar utmärkt som en avskärare, och att jag väljer att lyfta fram den beror nog mest på att den skiljer sig så tydligt från resten av materialet.
Sammanfattningsvis är detta ett album som tyvärr inte lever upp till förväntningarna. Ett album som aldrig riktigt lyfter. För att lyfta till nästa nivå skulle jag råda bandet att förbättra sig på tajtare arrangemang, mer dynamik och starkare övergångar mellan låtens delar. Och att satsa på att finslipa samspelet och fördjupa det melodiska uttrycket för potentialen finns där. Lyssning av band som Queensrÿche, Evergrey, Seventh Wonder, Threshold, Work of Art och Fates Warning kan vara ett tips.
Genre: Melodisk metal, Progressiv Rock, AOR
Skivbolag: Pride & Joy Music
Betyg: 2/5
Bästa låtar: One Black Lie, Still Water Runs Deep, Shine
Recension av: Anthony Ceylan
