Hej allesammans! LMZ här, hoppas ni haft en underbar jul. Är fullt medveten om att jag inte varit så aktiv de senaste veckorna, men självfallet ska jag sammanfatta år 2025 med bland annat årets 10 bästa studioalbum. Det här året har varit rikt på klockrena releaser och av den anledningen har det varit jättesvårt att sätta ihop en lista och reducera den till 10, men nu har jag lyckats sätta ihop en ärlig lista på mina 10 bästa album år 2025. Låt oss sätta igång direkt (utan någon specifik ordning som vanligt).
- Bleed From Within – Zenith
Vi börjar med lite metalcore/melodisk dödsmetal från Skottland. Bleed From Within publicerade tidigt i år sitt sjunde studioalbum Zenith och vi snackar mycket möjligt om deras starkaste alster senaste tiden om inte det starkaste av alla till och med. Klockren produktion, brutalt sound och nästan alla låtar är höjdpunkter. Diggar skarpt de två eller tre albumen som kom innan, men Zenith är kronan på verket.
- Allegaeon – The Ossuary Lens
Vi går vidare till amerikanska Allegaeon som i början av året släppte sitt sjunde alster The Ossuary Lens. Det här är ett band som jag tror inte har ett enda dåligt studioalbum. Å ena sidan tycker jag det är synd att de inte är mer kända än vad de förtjänar att vara, men samtidigt tror jag att det gynnar bandet att vara i skuggan av större namn. Det här sjätte alstret presenterar en utsökt kombination av melodisk och teknisk dödsmetal. Händelserikt från början till slut, brutalt och oförutsägbart, härliga melodier i bakgrunden och clean vocals som ger det hela en häftig kontrast, och lägger man till att produktionen är perfekt snackar vi om en solklar femma (av fem). The Ossuary Lens borde vara obligatorisk genomlyssning.
- H.E.A.T. – Welcome To The Future
Vi kör en liten kanske oväntad fuling och hoppar från extreme metal till svensk AOR/melodisk hårdrock. Ja, jag gillar H.E.A.T., har följt bandet sedan debutalbumet och det är garanterat inte första gången grabbarna från Upplands Väsby hamnar i min top 10-lista. Har all respekt i världen för Erik Grönwall, men Kenny Leckremo ska vara sångaren i bandet, så är det bara. Welcome To The Future är bandets åttonde studioalbum och även om det inte erbjuder nånting nytt under solen så snackar vi om ett lyckat alster med härliga refränger, väl genomtänkta låtar och en oemotståndlig atmosfär som målar ens dag med glada färger.
- Ghost – Skeletá.
Vi stannar i Sverige lite till och ja, det är fortfarande trendigt att hata Ghost. Vissa stackare går i taket av att man definierar Ghost som ett metaband och de uppfattas som töntiga. Men jag kan faktiskt inte bry mig mindre om hatarna därute. Metal eller ej, Skeletá är ett strålande album som erbjuder 47 minuters njutning. Klockrena idéer till låtar, strålande insatser från alla inblandade och i en värld där AI tar över allt mer och modern musik blir allt mer överproducerad är det faktiskt en frisk fläkt att lyssna på klassisk rock/metal gjord på rätt sätt. Inte konstigt att Ghost blivit allt mer självklara bland musiken jag konsumerar mest nuförtiden.
- Epica – Aspiral.
Vidare nu till symfonisk metal från Nederländerna, förmodligen en av landets tyngsta musikexporter inom hårdrock. Epica var aktuella i april i år med nya studioalbumet Aspiral som är ytterligare ett bevis på deras storhet inom sin subgenre. Högklassig symfonisk metal av bästa sorten och ett album som får dig att glömma bort mindre lyckade releaser med Epicas varumärke. Starka refränger, pampiga orkesterinslag, kreativa låtar, episkt och melankoliskt på samma gång och i övrigt allt som definierar bandet när de är i toppform. Har du som läser tappat intresset för Epica senaste tiden lär det här albumet lär locka dig tillbaka.
- Deftones – Private Music.
Att ett band är kommersiellt och når ut till en relativt bred publik innebär absolut inte att de inte kan kläcka ur sig mästerverk. Ghost visade det och det gjorde även amerikanska Deftones i somras med sitt tionde studioalbum Private Music. Jag har länge fascinerats av sångaren Chino Morenos förmåga att förmedla starka känslor i kombination med hårda riff och ett atmosfäriskt ljudlandskap som slukar dig redan i första minuten. Detta skulle kunna beskriva albumet i fråga, troligen det starkaste alstret Deftones har skapat senaste tiden och ytterligare prov på hur unikt bandet är i sitt sound. Det må finnas band som inspirerats av Deftones och försöker skapa nånting liknande, men Deftones har nånting i sin musik som ingen annan kan emulera hur hårt man än försöker.
- Amorphis – Borderland.
Amorphis från grannlandet Finland var i somras aktuella med sitt femtonde studioalbum Borderland som av någon anledning väckt lite negativ feedback från andra kritiker. Jag kan dock inte rå för att jag inte delar den kritiken. Kritiska röster poängterar att Borderland är bara en repris på tidigare album utan några överraskningar, men vad mer kräver man av ett band ett med väldefinierat sound som Amorphis? Omisskänliga kombinationen av progressiv metal, folk metal och melodisk dödsmetal som gör bandet attraktivt finns där och många låtar i det här albumet är rätt lyckade. Precis den typen av innehåll och kvalité jag alltid väntar mig från Amorphis och därmed är jag mer än nöjd.
- Paradise Lost – Ascension.
Paradise Lost, brittiska legender som varit med och skapat det vi idag känner till som death/doom och gothic metal, var tillbaka i år med Ascension som är bandets sjuttonde studioalbum. Bandets karriär må vara fullt av såväl klockrena alster som rejäla snedsteg, men nu på sistone är man tillbaka i sitt klassiska sound och det här albumet är i allra högsta grad ett mästerverk. Death/doom av högsta kvalité och en viss Nick Holmes som visat sig vara i toppform när han spelade in sången. Tungt, mörkt, melankoliskt och smått aggressivt. Precis som det ska vara och det var längesen de här herrarna satte ihop en pärla till album som detta. Även om jag gillat allt de släppt sedan The Plague Within (2015) blev ett faktum kan jag konstatera att Ascension är det bästa Paradise Lost släppt senaste tiden.
- Testament – Para Bellum.
Från brittiska legender till amerikanska legender, den här gången inom thrash metal. Testament är i min mening en av thrash metal-jättarna med stabilast diskografi, vissa album må vara bättre än andra, men jag kan inte komma på något album med Testament som varit rakt av dåligt. Visste inte vad jag vågade förvänta mig av nya alstret Para Bellum då herrarna börjar bli till åren, men jösses vilken käftsmäll till album! Mörkt, aggressivt, hårt, händelserikt och en produktion som är en fullträff. Hade jag haft någon ordning från bäst till sämst i mina listor hade Para Bellum varit minst top 3. Än är det krut i det här gänget, släng er i väggen Metallica!
- Equilibrium – Equinox.
Vi avslutar den här listan med lite episk folk metal från Tyskland och ett av albumen som kom ut senast på året, nämligen Equinox med Equilibrium. Det här är bandets första alster sedan fiaskot Renegades (2019) blev till och även om gapet mellan Renegades och Equinox är stort har det hunnit hända mycket i bandet. Största nyheten var väl att sångaren Robse lämnade och ersattes av Fabian Getto, och man har trots allt släppt ett antal singlar innan det blev ett nytt album. Vissa av dessa singlar finns med här. Det råder ingen tvekan om att Equilibrium har moderniserat sitt sound och jag förstår att vissa lyssnare kan tycka det är tråkigt att bandet bland annat slutat använda tyska språket i musiken, men jag blev ändå glatt överraskad av Equinox. Här har man lyckats få till en perfekt kombination av klassiska soundet och det mer moderna, genomlyssningen är rakt av underhållande. Visst, Fabi är inte lika bra som Robse, men han gör ändå ett strålande jobb.
Då var den listan klar. Den hade kunnat vara mer än 10 album och det sved faktiskt lite att plocka bort ett och annat. 2025 har som sagt varit rikt på fantastiska alster, men samtidigt har det även släppts ett gäng mediokra till dåliga album. Några av dem är dessutom rejäla besvikelser och jag är fullt medveten om att några val till den här listan är en aning kontroversiella då det finns lyssnare som uppskattar dem, men smaken är som baken och jag måste vara ärlig mot mig själv när jag skriver. Låt oss sätta igång med årets 10 sämsta album i min mening (hade också kunnat bli fler än 10 förresten).
- Eluveitie – Ànv.
Besviken var bara förnamnet. Ànv med Eluveitie var ett album jag verkligen såg fram emot och de tre singlarna lät ganska lovande. Tyvärr levde albumet inte upp till mina höga förväntningar och bortsett från singlarna finns det väldigt lite att rädda från det här albumet. Det mesta känns på tok för genomsnittligt och stelt, och glädjeruset ett album med Eluveitie brukar ge mig kände jag aldrig den här gånen. Nånting i det hela som skär sig eller lyckas inte fungera som tänkt.
- All That Remains – Antifragile.
Första albumet på sju år med amerikanska metalcore-jättarna All That Remains. Något större fan av bandet har jag aldrig varit så detta kan kännas lite som öppet mål för mig, men något album eller någon enstaka låt med All That Remains tycker jag ändå är bra. Har bandet väntat hela sju år på att släppa ett nytt studioalbum förväntar man sig åtminstone ett bra album, men tyvärr lever Antifragile inte alls upp till det. Struntar i övrigt i att låttexterna påminner om sångaren Phil Labontes twitterflöde. Fokuserar vi enbart på det musikaliska känns allting alldeles för generiskt, stelt, ingen tydlig höjdpunkt och bara tråkigt från början till slutet. Labontes sånginsatser är i övrigt bland det svagaste han gjort på länge, utan autotune har mannen säkert ingen framtid som sångare nuförtiden.
- Arch Enemy – Blood Dynasty.
Det var längesen det här bandet kom med nånting som övertygade mig. Vet att bandet precis blivit utan sångerskan Alissa White-Gluz och antagligen har man inte lyckats gå skilda vägar på ett vänskapligt sätt som det ser ut. Har aldrig varit ett fan av Alissa, men jag måste ändå erkänna att hennes sånginsatser blivit bättre och bättre med tiden. Då är det istället musiken som blivit sämre i min mening, det här är inte Arch Enemy. Åtminstone inte enligt den uppfattningen jag hade om Arch Enemy med Liiva och Gossow i spetsen. Vet inte vem som kommer ta över på sång framöver, men tänker bandet fortsätta kräka ur sig den här typen av halvmediokra och radiovänliga smörjan lär de knappast locka tillbaka mig. Med tanke på det Arch Enemy var en gång i tiden har jag svårt att uppskatta det här.
- The Night Flight Orchestra – Give Us The Moon.
Jag diggar The Night Flight Orchestra skarpt, många av deras låtar och skivor är rakt av guld och deras kombination av AOR, disco, funk och klassisk rock är trots allt fräsch och rätt innovativ. Vet inte om jag börjar fatta The Night Flight Orchestra som en one trick pony och har kanske fått lite för mycket av det goda med åren, men Give Us The Moon känns inte alls lika spännande och fästlig som allt annat. Har gett albumet mer än en chans i hopp om att ändra uppfattning, men det vill helt enkelt inte lyckas. Ingen låt kändes som någon vidare höjdpunkt och upplevelsen som lyssnare blir för mig minst sagt frustrerande.
- Sabaton – Legends.
Här snackar vi om rena definitionen av en one trick pony. Ett band som på sistone blivit allt mer förutsägbart, allting går förmodligen på autopilot nuförtiden och på det stora hela känns Legends med falubandet Sabaton som billig återvinning av gamla idéer. Nästan till den grad att man skulle kunna tro att man tagit hjälp av AI för att skriva nya Sabaton-låtar. The Art Of War (2008), Coat Of Arms (2010) och till och med Carolus Rex (2012) förblir i mitt tycke bra album jag har glada minnen av, men det var nog efter det sistnämnda saker och ting började progressivt gå snätt borsett från vissa ljusglimtar lite här och där. Legends skulle mycket möjligt kunna vara det sämsta, tråkigaste och inspirationslösa Sabaton någonsin gjort. Hemskt ledsen.
- President – King Of Terrors.
Men oj! Ett band som snabbt försöker casha in på hypen maskerade band som Ghost och Sleep Token byggt upp, den här gången med politikertema. Visst, King Of Terrors med brittiska President är trots allt bara en EP och jag kan inleda med att säga att första singeln In The Name Of The Father åtminstone var helt okej. Att bandet genererat hype direkt och blivit en del av årets Download Festival långt innan man ens hunnit släppa första låten har en logisk förklaring, mysticismen lockar och bakom maskarna står det säkert etablerade musiker med lång erfarenhet i branschen och har därför alla kontakter som behövs för att marknadsföras snabbt. Det sägs att han som sjunger är Charlie Simpson som även är medlem i punkpop-bandet Busted och har varit frontfigur för post-hardcorebandet Fightstar. Vad är problemet med President? Jo, Sleep Token (som man antagligen försöker härma) må vara en vattendelare, men musiken känns ändå ärlig, genuin och full av starka känslor. I Presidents fall känns allting bara ihåligt, själlöst, artificiellt och rakt av tomt på äkta känslor (AI-varning). Tappade intresset redan efter andra singeln och resten av innehållet är bara generisk smörja. Känner mig inte alls hypad inför ett eventuellt studioalbum.
- Machine Head – Unatoned.
Machine Head, ett sånt där band som alltid funnits där sedan tonåren och har publicerat ganska mycket bra musik, troligen bland det bästa som någonsin gjorts inom groove/nu metal-subgenren. Från och med Catharsis (2018) började saker och ting spåra ur då albumet blev en rejäl flopp. Tack och lov lyckades man rädda situationen någorlunda med albumet därpå Of Kingdom And Crown (2022) som utan att vara ett mästerverk var ett ganska starkt alster. Nya albumet Unatoned förstår jag inte riktigt vad man menade med, det finns några bra låtidéer som hade kunnat bli bra om man jobbat lite mer på dem, men det mesta känns halvfärdigt och ogenomtänkt, och den rätt kassa produktionen gör inte saken bättre precis. Catharsis är fortfarande bandets sämsta album, men Unatoned är också rätt katastrofal.
- Stereophonics – Make ’Em Laugh, Make ’Em Cry, Make ’Em Wait.
Det här är bara sorgligt. Walesiska rockbandet Stereophonics är ett bra band och ledaren Kelly Jones är inte bara en bra sångare, han är även en skicklig låtskrivare vars texter oftast är intressanta och känns bokstavligen som en fullfjädrad berättelse. Förra albumet Oochya! (2022) var väldigt starkt, det har gått tre år sedan det släpptes och då förväntar man sig åtminstone nånting som kommer i närheten av den nivån. Men icke, allt man har att erbjuda i nya albuet Make ’Em Laugh, Make ’Em Cry, Make ’Em Wait är åtta nya låtar som känns halvfärdiga, oinspirerade, tråkiga, generiska och hastigt skapade. Själva titeln på albumet kräver ett bra och underhållande rockalbum. Nej, det här är inte alls bra! Alldeles för dåligt för att komma från ett bra band som frontas av ett geni som Kelly Jones.
- Puddle Of Mudd – Kiss The Machine.
Egentligen förstår jag inte varför de här slutkörda grungerockarna fortsätter släppa musik. Räcker det inte med att ledaren Wes Scantlin börjat spåra ur igen genom att göra bort sig på gig, bli jagad och haffad rätt ofta av polisen och har ställt till det till den grad att ett antal arrangörer inte längre vill ha med honom eller med bandet att göra? Nåväl, det blev till slut ett nytt album med amerikanska Puddle Of Mudd, det förra albumet var rätt uselt och i Kiss The Machine lyckas bandet göra det omöjliga, alltså bli ännu sämre. Tråkiga låtar, kass produktion, och Wes Scantlin känns oinspirerad och trött när han sjunger. Puddle Of Mudd var bra i början av 2000-talet och fick en och annan världshit, men nu är de nog sedda som ett stort skämt. En tragisk parodi på sig själva.
- Dark Angel – Extinction Level Event.
Vi avslutar den här listan med något av det värsta och mest skamliga som någonsin gjorts. Amerikanska Dark Angel är ytterligare ett legendariskt thrash metal-band från 80-talet som spelat i skuggan av Big 4. Vi snackar inte om överdrivet virtuosa musiker, men bandet lyckades ändå producera 4 bra studioalbum som gav subgenren en något mörkare och skräckinjagande ton. Sista studioalbumet Time Does Not Heal släpptes år 1991. Samtidigt som man diggade de äldre alstren fanns det viss längtan efter ett nytt Dark Angel-album, först 2025 annonserades Extinction Level Event och många kände nog att den efterlängtade episka comebacken var snart ett faktum. Jag vet inte vart jag ska börja och jag ber om ursäkt om jag låter överdrivet negativ, men herregud vilken flopp!! Fans har väntat i över 30 år på ny musik och allt man har att komma med är ett album med några av de värsta thrash metal-låtarna som gjorts på länge. Produktionen är usel, låtarna är tråkiga, ingen vidare musikalisk sammanhållning och rätt mediokra insatser på såväl sång som instrument. Det här är både skamligt och respektlöst mot fansen. Publicerar man ny musik över 30 år senare och har tidigare skapat rätt klockrena studioalbum är det minsta man kräver en värdig comeback med nya välarbetade låtar som håller nivån. Ett rejält antiklimax och vad som var på väg att bli en efterlängtad comeback blev istället ett stort fiasko. Helt oacceptabelt.
Okej, det sista blev lite längre än planerat och jag ber om ursäkt om det blev lite för mycket text. Jag kände att jag behövde få ur mig allt det här om nya Dark Angel men en nu är vi färdiga och nu återstår det bara för mig att önska dig som läser ett riktigt gott nytt år! Från och med Januari tar vi nya tag och nya spännande releaser väntar.
Lucas LMZ Zimmermann.