Sveriges stoltheter H.E.A.T är tillbaka med sitt 8:e album Welcome To The Future. Det är det andra albumet med Kenny Leckremo sedan återföreningen och totalt är det fjärde albumet med honom på sång. Jag kommer ihåg 2008 då de släppte sin självbetitlade debut och hur jag sedan dess kommit att dyrka detta band. Jag spelade sönder flertal CD skivor av debuten och jag avgudade dom när de visade var skåpet skulle stå i Melodifestivalen. Efter två skivor gick de skilda vägar med Kenny och in kom en annan husgud – i form av Erik Grönwall. En ny era påbörjades och bandet växte ännu mer till ett av mina favoritband någonsin. Otaliga gånger har jag sett dom live och det var både med glädje samt sorg som jag tog emot nyheten om att Erik klev ur bandet oktober 2020 och att Kenny kom tillbaka. Glädje för att Kenny kom tillbaka och sorg för att Erik lämnade.
2022 recenserade jag deras förra platta Force Majeure. Den första med Kenny sedan Freedom Rock från 2010. Jag sammanfattade den skivan så här: “Det är extremt höga toppar och inte jätte djupa dalar. Det gör att vissa av låtarna inte sticker ut på samma sätt som de som har de högsta topparna. Jämfört med tex Tearing Down The Walls, Address The Nation och H.E.A.T 2, så är den lite ojämn på det sättet. Men att H.E.A.T är här för att stanna, med Kenny i fronten är ingen tvekan. Och att samtliga fortfarande kan skriva rejäla hits, är ingenting att tveka på heller. Jag hade bara velat haft lite mer röd tråd ibland, för skivans helhet. Med det sagt och med tanke på topparna i de bästa låtarna på skivan, hamnar skivan på betyget nedan..”.
Då är frågan, vad kommer jag tycka om denna skiva? Är den mer jämn? Är topparna högre eller lägre? Har de hittat hem mer med Kenny som sångare igen?
Första spåret ut på detta album är Disaster, som också var deras första singel för albumet. Helt ärligt tilltalade inte detta spår mig vid första lyssningen. Men den har verkligen växt på mig. Det är ett väloljat H.E.A.T som visar sig vid öppnings-spåret. Catchy, hög oktanisk melodisk hårdrock. Inga krusiduller utan H.E.A.T visar sig på sin bästa sida. Lite mindre AOR och mer hårdrock, vilket de visat tidigare att de hanterar väl.
Bad Time For Love var den andra singeln som släpptes. Denna tilltalade mig mer vid första lyssningen, troligtvis för att det är något lite mer i linje vad jag är van med H.E.A.T Den tippar mer mot melodiskt doftande hårdrock med 80-tals flörtar. Catchy refräng, somrig och med en given tonartshöjning. Kenny drar iväg rejält i sången på slutet och visar återigen att han är en av världens bästa sångare.
Running To You, den tredje singeln från albumet. Denna osar debutalbumet med en snäppet modernare touch. Väldigt stark hook och en refräng melodi som skulle kunna varit vilken stor hit som helst på 80-talet. Jag drömmer mig iväg till de forna folkparkerna på en varm sommardag. En Nestor och H.E.A.T folkparksturne runt om Sverige skulle jag inte tacka nej till. Skulle kunnat varit en tidig Europe låt, men samtidigt känns det helt egen.
Tre extremt starka låtar i raken följs av Call My Name, som kan ha en av de bästa intron som H.E.A.T har gjort någonsin. Verserna är riktigt läckra och jag tycker verkligen att de har lyckats med att plocka ut det bästa ur 80-tals soundet och modernisera det.
På låten In Disguise är det verserna som dominerar och speciellt Jona’s keyboardspel i kombination med Daves härliga gitarrspel a la Steve Lukather (TOTO). När jag först hörde refrängen tog den mig väldigt off-guard. Refrängen är inte bara väldigt annorlunda H.E.A.T i melodi samt struktur, utan den är också annorlunda generellt inom denna genre. Den känns som en 80-tals version av någon låt som skulle kunna ha varit på Into The Great Unknown. Och då tänker jag speciellt själva refrängen samt solot. Men det är något med låten som gör att den bara växer för varje gång jag hör den. Det kan ha med att göra att jag också verkligen gillar deras album Into The Great Unknown och tycker den får oförtjänt mycket dålig kritik. Sedan uppskattar jag också flörten med Robbie Williams låt Feel också, som sticker in här och där på denna låt. Oavsett om det är medvetet eller icke medvetet av H.E.A.T.
Vidare på låten The End så känns det som att det flörtas starkt med Bon Jovis låt Runaway i kombination med Journey’s Separate Ways. Samt såklart generellt med hur 80-tals syntharna lät förr. Detta är också en låt som växer för varje lyssning. Som inbitet 80-tals fantast är det svårt att inte ryckas med och njuta av den årtiondets atmosfär.
Härnäst kommer Rock Bottom. Inte den starkaste låten de gjort, den är lite stöpt i samma form som Rock Your Body. Jag satt också länge, länge och funderade på vad denna låt påminde om så starkt. Tillslut kom jag på det, tack och jävla lov, sju nätter utan sömn och ständigt funderande på detta kan göra en galen.. Hörde ni det där?! Eller var det bara i MITT huvud? Just det, tillbaka till röda tråden.. Låten påminner mig starkt om Ready For The Taking med gruppen Treat.
Children of the Storm tar tillbaka energin och kännetecknet när H.E.A.T är som bäst. Om de hade gjort en mello comeback nu med Kenny, skulle denna låt ha varit given. Stark hook, pampig och four on the floor. Det behövs inget mer, det är H.E.A.T och det är riktigt, riktigt bra. Garanterat sjukt farlig live, en rejäl publik befriare.
Låtarna som följer sist på albumet i form av Losing Game, Paradise Lost, Tear It Down och We Will Not Forget är inga dåliga spår. Jag gillar framförallt synthen som skriker 80-tal på Paradise Lost och den låten är absolut en av de bästa låtarna på slutet av albumet. Skulle kunna vara hämtad från Force Majeure. Men resten känns lite sparlåga och tyvärr inte hook-starka som resten av låtarna på albumet. Även om Deep Purple skriket på Tear It Down ger en kraftig gåshud. Kenny och samtliga levererar väldigt tekniskt men det sticker inte ut i H.E.A.T diskografin. Det blir lite all fillers no killers, i H.E.A.T´s mått.
Sammanfattning:
I denna skiva tycker jag att H.E.A.T har hittat sitt sound med Kenny ordentligt igen. Förra plattan var långt ifrån dålig och hitsen dominerade. Men det var dock fler låtar i mitt tycke på den plattan som drog ned betyget. Inte för att de var dåliga utan för att de inte kunde mäta sig med de höga topparna. Denna skiva är jämnare och har en tydligare röd tråd. Det är inte lika många låtar som jag tycker går mig förbi och topparna är minst lika starka som förra plattan. De befinner sig i ett behagligt landskap mellan hårdrock och 80-tals flörtar. Just där H.E.AT gör sig som allra bäst. Produktionen också ett stort plus. Det är en kanonplatta med färre dalar än förra albumet. Jag hoppas att nästa fortsätter på spåret de är inne på och på så sätt kan levererar som H.E.A.T 2 gjorde eller Tearing Down The Walls, där man inte skippar en enda låt. Det är nära nu.
Artist: H.E.A.T
Album: Welcome to the Future
Release: 25/04/2025
Skivbolag: Ear Music
Betyg:
