Hösten är min favorittid på året, och även en tid då mitt lyssnande tenderar att skifta alltmer mot metal. För mig är det naturligt. Regn och mörker kräver helt enkelt lite tyngre tongångar. Här följer mina fem bästa höstskivor!
5) Myrkur – Mareridt (2017)
Enmansband är en vanlig företeelse inom black metal. Den danska multiinstrumentalisten och fotomodellen Amalie Bruun släppte 2015 sitt debutalbum “M” under namnet Myrkur. Ända sedan dess har hon varit en omstridd figur i black metal-kretsar, och en vanlig mottagare för näthat och recensionsbombning. Man får anta att detta har andra orsaker än musiken, för den är sannerligen inte särskilt kontroversiell. På “M” kombinerar Myrkur konventionell black metal med inslag av nordisk folkmusik och toppar detta med sin karakteristiska trolska sångstil. Det är en helgjuten kombination som jag personligen alltid har gillat. Musiken fullkomligen andas skandinavisk trollskog och nordisk folktro.
På uppföljaren “Mareridt” blandade Myrkur upp soundet med influenser från goth och tog låtskrivandet till en ny nivå. Några av hennes allra bästa låtar återfinns på skivan – alltifrån black metal-alster som “Elleskudt” och den monumentala “Ulvinde” till den experimentella och kusliga “Funeral” eller mer renodlad folkmusik som på “De Tre Piker”. Den musikaliska och atmosfäriska spännvidden till trots håller det dock ihop förvånansvärt bra och jag håller skivan som Myrkurs finaste stund.
“Mareridt” frammanar bilder av dimhöljda skogar efter att regnet har fallit. När man vandrar fram på stigen med multna och fuktiga höstlov under kängorna passar den helt enkelt perfekt.
4) Tribulation – The Children of the Night (2015)
Det svenska bandet Tribulation från Arvika spelade death metal på sina två första skivor. Jag kom först i kontakt med bandet via den tredje skivan, “The Children of the Night”. Där gjorde Tribulation en u-sväng och kombinerade element från black metal, heavy metal och goth, allting badande i en tung skräckfilmsatmosfär. Bandet kombinerade också detta med en väldigt estetisk visuell framtoning. Sammantaget skapade det en unik särprägel som inte riktigt påminde om något annat band inom metal.
“The Children of the Night” har verkligen ingen avsaknad av hits. Den driviga “Melancholia” har med sina ikoniska leadgitarrer blivit till något av en modern metalklassiker. “Winds” har tydliga progressiva element, men har också en episk refräng som andas Jon Nödtveidt och Dissection. Mellan hitsen har skivan dock även utrymme för stämningsfulla passager, såsom den personliga favoriten “Cauda Pavonis”.
Om man spelar “The Children of the Night” och sluter ögonen kan man med lätthet föreställa sig en kyrkogård om hösten. Tänk er att det är folktomt, skymning och gravlyktorna lyser i det annalkande kvällsmörkret.
3) Celtic Frost – Monotheist (2006)
Det legendariska schweiziska bandet Celtic Frost lade grunden till extremmetal med det odödliga mästerverket “To Mega Therion”. Skivan jag vill uppmärksamma här är dock “Monotheist”, vilket var den första och enda bandet släppte efter att de återförenats 2001. Skivan är svår att placera genremässigt och har element av många olika subgenrer inom metal. Säkert är dock att de två originalmedlemmarna Martin E. Ain (bas och sång) och Tom G. Warrior (sång och gitarr) gjorde en skiva värdig Celtic Frost-namnet. “Monotheist” är nämligen väldigt tung och mörk och fullkomligen dryper av olycksbådande stämning.
“Monotheist” är en skiva som jag älskar rakt igenom, men det är inte omöjligt att välja ut några höjdpunkter. Den blytunga och atmosfäriska “A Dying God Coming Into Human Flesh” är en av mina favoritlåtar inom doom metal överhuvudtaget. “Ain Elohim” är inte långt efter, med en mässande Tom G. Warrior som sjunger över gruvligt feta riff. På “Os Abysmi vel Death” blinkar Celtic Frost tillbaka mot “To Mega Therion” med valthorn och operatisk kvinnosång.
När jag under många år arbetade på annan ort och pendlade till jobbet lyssnade jag ofta på “Monotheist” medan jag satt på bussen just på hösten. Det finns få andra skivor som är bättre att stirra ut i mörkret och rusket till.För den som gillar “Monotheist” rekommenderas för övrigt Tom G. Warriors nuvarande band Triptykon, som har ett snarlikt sound.
2) Tiamat – Prey (2004)
Det svenska bandet Tiamat från Täby har jag lyssnat på regelbundet sedan tonåren. De har tendens att återuppfinna sig själva med ett nytt sound för varje skiva. Genomgående är dock att de gör skivor som är kontinuerliga flöden av musik helt utan uppehåll. Alla låtar går in i varandra, vilket också gör skivorna omöjliga att köra på “shuffle”. Skivorna blir som musikaliska resor man helst lyssnar på från början till slut.
De har blandat och gett genom åren, men deras finaste stund är enligt mig “Prey” från 2003. Skivan är inte helt lätt att beskriva, men man skulle förenklat kunna säga att det låter lite som att korsa The Sisters of Mercy på “Vision Thing” med Pink Floyd.
“Prey” är en fantastisk skiva. Från inledande “Cain” till avslutande “The Pentagram” vill jag inte missa en sekund. Mellan hångelvänliga gothpärlor som “Wings of Heaven” och “Divided” ryms ett hemtrevligt mörker som jag gärna stannar i. Låtskrivandet är ruskigt starkt rakt igenom. “Carry Your Cross and I’ll Carry Mine”, “Cloven Hoof” – jag har nu namedroppat halva låtlistan.
Vill man ha en skiva att dricka te till medan regnet smattrar mot fönsterrutorna finns ingen bättre skiva än Tiamats “Prey”.
1) Paradise Lost – Draconian Times (1995)
Det engelska bandet Paradise Lost från Halifax började som ett doom/death metalband. De gick sedan vidare till ett goth metal-sound, därefter mer och mer mot rock tills de lät mer som Depeche Mode än Depeche Mode, och till sist hela vägen tillbaka till doom/death metal igen. Min favoritperiod är goth metal-eran där gitarristen Gregor Mackintosh med hjälp av wah-wah skapade det ikoniska “gråtande gitarr”-soundet som än idag är en del av Paradise Losts signum. De gråtande gitarrerna tillsammans med sångaren Nick Holmes dystra stämma utgjorde hörnstenarna i bandets storhetstid, och den allra bästa skivan från denna period är “Draconian Times”.
“Draconian Times” är en skiva jag lyssnat på hundratals gånger. Jag kan varenda sekund, varje litet slag eller touch. Det gör den märkligt nog svårare att skriva om då jag känner att jag omöjligt kan göra den rättvisa. Låt mig nöja mig med att säga att det är en av mina absoluta favoritskivor någonsin, oavsett musikgenre. Jag håller den som ett mästerverk, och även om jag inte lyssnar på den lika ofta som när jag var 16-17 år har den fortfarande kapaciteten att ge mig gåshud. Att lyfta fram en enskild låt är ingen enkel utmaning, men med kniven mot strupen får det bli “Shades of God” – en låt där Macktintoshs gitarr dominerar.
Detta är musik för tunga sinnelag, men som samtidigt är märkligt trösterik. Det är den ultimata höstskivan, helt enkelt. År efter år och för alltid.
***
Vilka är era bästa höstskivor?