Det går ett sus genom publiken när Dark Tranquility äntrar scenen. Det är något speciellt med de här orginal Göteborgsbanden. Det är klassiskt och det håller jäkligt bra! Baskaggarna slår genom bröstet på en och man kan nästan känna när Stanne sjunger. Det ringer till i huvudet. Det är något skönt rätt i den här musiken. Det har landat i ett visst läge som alltid kommer att uppskattas. De har vuxit med uppgiften och vet vad de behöver göra för att balansera det nya med det gamla.
I publiken ser man Dark Tranquility t shirts. Metallica, Slipknot, Abba! Det spelar liksom ingen roll åt vilket håll du tittar, det är musik älskare av alla sorter här och alla är lika engagerade i vad som händer på scenen. Det doftar vildsvins kebab och churros och det syns en och annan som kanske behöver ta en extra vatten med sin kebab. Men för bövelen, det är ju festival! På avstånd syns några moln som är något mörkare än vad man kan önska men vi önskar ändå att de susar förbi en kilometer bort härifrån!!
Adrian Vandenberg – My Whitesnake Years är inte oväntat riktigt bra. Det är totalt ös på scenen och det här är inget jobb, det är det här de älskar att göra. Vandenberg lockar inte bara till sig de damer som fortfarande står med klappande hjärta framför scenen. Det finns nya ansikten som vill se den här mannen som gjort så mycket i sin karriär och som på ett nästan omänskligt vis inte blivit sämre med åren. Han blir bara bättre. Helt klart värt att spana in om du får chansen. Det är en skön upplevelse och nostalgitrip!
