Ni vet uttrycket ”tjejkväll”? I min värld är det när jag och en väninna sitter på en buss i sex timmar för att gå och se litet klassisk black metal. Således var det där jag befann mig under långfredagen nu i påskas; i en småregnig huvudstad nere vid en grå hamn. Själv såg jag mest fram mot att få se det grekiska bandet Rotting Christ live för tredje gången, och de andra banden såg jag som grädde på moset.
Spelningen tog plats på Banankompaniet, ett ställe jag tidigare aldrig hade varit på. Insläppet gick smidigt och snabbt och väl inne var det lätt att hitta en plats nära scenen. Det kändes litet som att jag tillhörde undantagen som var där primärt för Rotting Christ.
Jag blev i alla fall inte besviken. Det är alltid en överväldigande upplevelse att se Rotting Christ live. De kan få igång vilken publik som helst och är fantastiskt tighta och proffsiga live. Musiken sitter perfekt och är både storslaget mörk och utmärkt att röja till. Jag tror inte jag vet någon annan black metal som jag blir så genuint upplivad av.
Den enda nackdelen är väl att efter ett sådant framträdande så blir alla andra saker något underväldigande efteråt. Satyricon var inte dåliga, långt därifrån. Det kändes som att de var i god form och de gjorde sin grej väl. Det blev dock extremt trångt i lokalen, och med en bar i samma rum som spelningen var det gott om folk som trängdes i vimlet medan de balanserade överfulla ölglas… Inte särskilt trevligt. Tillsammans med tusen filmande mobiltelefoner är det nog en av de två saker jag gillar minst med livespelningar. Jag drog mig bakåt och gick sedan helt sonika ut till rummet intill. Två par stora dubbeldörrar stod ändå öppna mellan rummen, så då kunde man njuta fullt ut av musiken utan att riskera att bli nedtrampad eller dränkt i främlingars dryck.
När det blev dags för Behemoth var jag rätt slutkörd, men eftersom jag egentligen aldrig lyssnat på dem så tänkte jag ge dem en chans i alla fall. Det var inte min grej. Tekniskt sett antar jag att de är kunniga, men jag fann ingenting att anknyta till, ingenting som gav gensvar hos mig alls. Då de kördes som headliner så förmodar jag att jag är i minoritet bland black metal fans, men det är okej. Alla kan inte gilla allt.
Oavsett hade jag en fantastisk kväll. Man kände sig väl omhändertagen på B-K och banden gjorde – på sina sätt – en riktigt bra spelning. Det var väl värt de ytterligare sex timmarna på bussen hem. Ni kan säkert gissa vad jag gjorde med den tiden? Jag lyssnade på Rotting Christ i lurarna, så klart!
