Hej Shane, hur är läget?
Det är full fart, jag sitter här i turnébussen och vi åker runt i Storbritannien och spelar och signerar i små skivbutiker och får träffa våra fans.
Så ni arbetar dag och natt just nu?
Bokstavligen, vi spelar två gig per dag!
Ni släppte precis ert fjärde album ”God Shaped Hole”, och den ligger etta på albumlistan i Storbritannien vilket är fantastiskt!
Ja, det är helt overkligt, vilken känsla. Vi kommer att promota skiten ur plattan och är så nöjda med att ligga högt upp på topplistorna, så det känns coolt!
Det är verkligen ett fantastiskt rockalbum, och recensionerna har varit fantastiska också.
Vi visste att vi hade gjort en bra platta, och sedan har kritikerna varit positiva så det känns verkligen fantastiskt.
Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte hade hört talas om Those Damn Crows tills för två veckor sedan, men ni har verkligen varit en trevlig överraskning, så jag jobbar mig bakåt på era tre tidigare plattor. Men jag blev besviken över att se att ni gjorde era första spelningar i Sverige för en dryg månad sedan och spelade 500 meter från där jag bor… Men vad är din känsla för den nya skivan?
Åh, nej! Men det är den mest mångsidiga skiva vi har gjort. Om du går tillbaka till den första skivan så var det mer hårdrock, men på förra, tredje skivan ”Inhale/Exhale”, kunde vi visa mer av en balans, visa en mer sårbar sida av bandet. På nya skivan har vi hårdare låtar som ”No Surrender”, ”Dancing with the Enemy” och ”Let’s Go Psycho!”, men samtidigt sårbara låtar som ”Still” och ”The Night Train”. Så du får allt.
Om jag säger ”Dreaming” så rör ni er i den låten mellan Pearl Jam och modern country?
Det är en otroligt bra beskrivning!
Du har sagt att den nya skivan handlar om vad du har istället för att fokusera på vad du inte har? Så jag gissar att det är en väldigt emotionell skiva?
100%. Vi kunde inte ha skrivit den här skivan när vi startade, men nu har vi haft tio år tillsammans som bröder, bokstavligen. Vi har alla förlorat familjemedlemmar, så det hamnar automatiskt och organiskt i våra låtar, med olika perspektiv av liv och död. Så titeln på nya skivan ligger som en emotionell filt över låtarna. Och det är sorgligt hur verkligheten kan drabba dig som människa. Men allt är tillfälligt. Vilka känslor du är känner – dåliga eller bra – så finns det en väg ut.
På tal om känslor, den avslutande “Still” är en så vacker låt, handlar den om din pappa?
”Still” handlar faktiskt om mig. Platsen där videon är inspelad i södra Wales är en väldigt speciell plats för min familj. Jag var där för drygt tio år sedan och trodde inte att jag skulle komma tillbaka, att jag skulle göra något dumt… Så det var det enda stället där jag ville filma videon. Men känslan var tillfällig och nu är jag på en fantastisk plats.
Det är väldigt starkt, så hur fungerar låtskrivarprocessen i bandet?
Musiken kommer alltid först, musiken bestämmer vad texten ska bli. Något som triggar tankar, som ett riff. Som med ”Dreaming”, jag sa ”ge mig fyra riff”, sedan gick jag hem och skrev låten.
Som jag sa så upptäckte jag er nyligen, och det senaste nya band för mig som jag upptäckte var Scarlet Rebels – som också kommer från Wales. Det är väldigt intressant, känner du dem?
Ja, väldigt väl, de bor bara några mil ifrån oss och har varit förband till oss, så vi känner dem, det är bra grabbar!
Ni bildade bandet 2014, men ni har känt varandra betydligt längre än så?
Ja, jag och Ronnie, trummisen, har känt varandra sedan vi var sex-sju år gamla när vi gick i skolan tillsammans. Hans pappa var trummis, min pappa var sångare och gitarrist, så vi träffades när vi var väldigt unga och jammade. Sedan träffade vi vår gitarrist och startade en trio. Efter det hade vi en lucka på tio år och träffades på nytt tio år senare och bildade Those Damn Crows. Det var som telepati. Ibland måste man lämna något speciellt för att förstå vad du har.
Och bandnamnet kom från Ronnies pappa?
Ja, han matade fåglar i trädgården och skrek vid ett tillfälle ”Those damn crows!”, och det fastnade.
Hur ser musikscenen ut i Wales?
Den är fantastisk! Det finns alltid ”jam nights” där vi bor. Som i Swansea och Cardiff. 16-17-åringar som lånar en Les Paul och spelar. Jag minns de kvällarna från när jag var ung.
Bortsett från er och Scarlet Rebels är de enda band från Wales jag har lyssnat på Budgie och Manic Street Preachers, de lyckades också.
Ja ,verkligen. Vi var stora fans av Manic Street Preachers. ”A Design for Life” är helt galet bra.
Jag har alltid sagt att den bästa musiken kommer från arbetarklassen, av den enkla anledningen att de inte har något annat att göra i arbetarstäderna. Håller du med?
Helt och hållet! I Wales är det antingen musik eller sport. Rugby är vår nationalsport, fotboll är nummer två, och jag sysslade med båda i skolan, och jag var rätt okej. Men det var musik jag älskade. Vi sjöng om sport, även i kyrkan.
Ni sjöng om Gareth Bale?
Haha, ja han var en framgångsrik export.
Så vilken typ av musik lyssnar du på själv när du tar ett glas?
Det ändras hela tiden. Jag växte upp med min pappa som var ett country-fan, så Johnny Cash, Waylon Jennings, Willie Nelson… listan är ändlös. Kenny Rogers! Storytellers. Det lyssnar jag på när jag tar en whisky. Och sedan har du Aerosmith, klassisk Aerosmith är bara bäst. Bland hårdare musik har du Slipknot, men en bra låt är en bra låt. Om den får mig att känna något så…
Precis, jag älskar själv allt från Abba och The Four Tops till Judas Priest…
Exakt! De melodierna och harmonierna är helt fantastiska, de som säger att Abba är skit vet inte vad de pratar om, där är jag med dig till 100 procent.
Vilken är den bästa plattan du någonsin har hört?
När jag var liten lyssnade jag på Pearl Jam, Nirvana, Green Day och Counting Crows. Pearl Jams ”Ten” är en av de bästa skivor jag någonsin har hört, och den förändrade allt.
Och vilken låt önskar du att du själv hade skrivit?
Det är ju något väldigt speciellt med John Lennons ”Imagine”.
Ja, ett oerhört vackert val. Själv hade jag kanske valt ”Stargazer” med Rainbow eller ”Black Rose” med Thin Lizzy.
Åh, det är kvalitet!
Så hur ser framtiden ut för Those Damn Crows?
Att spela så många gig vi kan, och vi kommer definitivt tillbaka till Sverige nästa år.
Tack så otroligt mycket för din tid, Shane, ” break a leg” på turnén – men inte som Dave Grohl.
Hahaha, tack Tony, vi ses framöver!
Av Tony Johansson
