Inte ens AI vet när han är född, men att han är född till artist råder det inga som helst tvivel om. Och han är född i en stad som har gett oss några av rockhistoriens absolut bästa band och artister. Vi fick en avspänd pratstund med Danko Jones. Sångare, gitarrist och grundare av bandet… Danko Jones.
Ni släpper i november ert tolfte studioalbum, ”Leo Rising”. Det är väldigt bra, som alltid, men det känns lite råare och hårdare än era senare album? Det påminner mig om ”We Sweat Blood”.
Jag kan inte avgöra det, jag vet inte. Det är svårt att ta ett steg tillbaka, man skriver bara låtarna. Det är först flera år senare som jag kan sätta mig ned och nästan objektivt lyssna på det – så objektiv jag nu kan vara med våra album. Jag menar, vi gjorde en skiva för 10 år sedan som jag lyssnade på och tänkte ”åh, herregud, jag hatar gitarrljudet”, så det var ingen bra idé, och jag tänkte även ”fan, jag hatar min sång på den”. Jag är inte en så hård kritiker av vår egen musik i allmänhet, men det var den här plattan i synnerhet där jag kände att ”fan, jag trodde att det här var bättre än vad det var”. Och det var ”Below the Belt”. Men det är okej, man lever och lär. Och du vet, skivorna ”Fire Music” och ”Wild Cat” har jag också lyssnat på med samma objektivitet, och jag gillar dem verkligen, så fuck yeah! Jag önskar bara att fler människor hade hört dem.
Det finns en låt på nya plattan som heter ”I Love It Louder” som påminner mig om Sex Pistols.
Ja, den är definitivt mer punkrock än hårdrock. Det är hårdrock men genom ett punkfliter. Men låtreferensen kommer från en Kiss-låt, ”I Love It Loud” från ”Creatures of the Night”.
Ni bildade bandet 1996, men du och John ”JC” Calabrese har känt varandra längre än så, tillbaka till universitetstiden?
Ja, och ett par år innan dess också. Mitt gamla band brukade spela med hans gamla band och jag brukade låna hans högtalarlåda. Jag hade aldrig en egen, så jag brukade alltid låna en. Jag hade en bas, men det var ungefär allt.
Och du studerade film, så vad var egentligen dina mål?
Ja, jag studerade filmproduktion och manusförfattande. Men medan jag gick sista året hade jag redan börjat med det här bandet och funderade innan på hur jag skulle lösa det. Min sanna kärlek var musik och inte film, och jag insåg att det i filmvärlden sällan blir som man har tänkt sig. Och det var ju därför jag pluggade film, för att få igenom mina filmidéer, men det är en långdragen process där det filtreras genom så många åsikter och människor att slutresultatet sällan liknar den ursprungliga idén. Så jag tänkte ”fan, jag vill inte ha det så, jag gillar inte den kreativa processen”. Med musik var det mer direkt. Om du vill kan du skriva med fyra låtskrivare och skriva om, men det är mer direkt. Det är därför jag gillar manusskrivande, för med manusskrivande är det första utkastet bara du, men så småningom insåg jag att även den processen filtreras genom producenter och regissörer. Och dessutom var jag mer av ett musikfan ändå, det var där min första kärlek fanns.
Jag har alltid sagt att den bästa musiken kommer från arbetarklassen, helt enkelt för att det inte finns något bättre att göra i dessa städer, och Toronto har gett oss Rush, Triumph, Anvil, Neil Young, Pat Travers, Alannah Myles, Max Webster, Dalbello, The Band, Coney Hatch – och naturligtvis Danko Jones. Hur kommer det sig att alla dessa världsartister kommer från just Toronto?
Jag kan säga samma sak om Sverige, men jag tror inte det är en klassfråga i Sverige, i ert utbildningssystem måste alla lära sig musik, har jag hört. Så det är därför Sverige, med en så liten befolkning, har så många exportartister. Och din lista spänner över typ 50 år, så det kommer så småningom självklart att finnas några personer som lyfts fram. Men jag menar, de är inte nödvändigtvis arbetarklass.
Okej, det är kanske mer synonymt med Storbritannien, där du har Birmingham och Sheffield?
Absolut, hårdare förutsättningar kan vara bördigare mark för otrolig konst. Birmingham är en industristad som gav oss grymma band. Men jag tror inte att det är en regel när det gäller musik, jag tror mycket av tiden, din stad och din yttre miljö påverkar, men även din personliga miljö som ditt hem och din barndom. Jag tror att människor som hamnar på scenen som artister, generellt sett, har något trauma, du vet. Men det betyder inte att alla har ett trauma – då skulle det inte finnas någon i publiken! Men jag tror att det är vanligt hos artister. Och personerna som dras till dessa artister kanske omedvetet identifierar sig eller ser något som… du vet. Det är anledningen till att jag växte upp och älskade heavy metal och punkrock, för jag såg människor som var argare vad än jag var, och det var lugnande på något sätt. Det var inte något jag sprang iväg ifrån, det var något som liksom ignorerade mig för att jag var bekant med det. Jag var bekant med ilskan, men… det tröstade mig på ett konstigt sätt. Så till och med publiken dras till det. Men många artister har något i deras förflutna, helt klart.
Det första albumet du köpte var ”Kiss Alive” när du var sex år gammal, och din pappa knäckte skivan mot sitt knä för att du spelade den hela dagarna?
De ville inte ha någon rockmusik i huset. Hemma i lägenheten med mina föräldrar ansågs det vulgärt och obscent. Under hela mitt liv var det precis så. Det var först när vi började hitta vägar in i mediekanaler som de började reagera, men inte vilka mediekanaler som helst. Vi var på MTV, men det spelade ingen roll. Men om jag fick en artikel i Toronto Star – wow! Om jag är på omslaget till, du vet, Visions eller Close-Up eller Sweden Rock Magazine eller vad de nu heter, så bryr de sig inte. Men om det var i Toronto Stars fredagsutgåva så var det verkligen en big deal. Så de förstod inte… så vad var din fråga, ha!
Att din pappa bröt sönder din första skiva? Hur kom den ens in i lägenheten?
Jag tjatade på min mamma så mycket som sexåring. Hon var så trött på att jag pratade om det här bandet Kiss, och tjatade om att jag ville ha den och den grejen. Så en dag fick hon nog och sa ”du får välja en skiva”, och jag minns var det var, det var ett Woolworth nära mitt hem. Så jag tänkte att ”det här är min enda chans” och minns att det fanns många skivor att välja mellan: ”Rock and Roll Over”, ”Destroyer”, ”Love Gun”… jag minns tankeprocessen. Vad jag ville ha var antingen ”Destroyer” eller ”Love Gun” för de hade ”serietidningsomslag”. ”Kiss Alive” var ett dubbelalbum med ett suddigt bandfoto, men det var ett klistermärke på konvolutet som sa ”häfte inuti”, så därför valde jag den skivan. Men jag ville inte ens ha skivan eftersom jag inte gillade omslaget – och jag gillar det fortfarande inte! Det är nostalgiskt, men när man är sex år gammal vill man ha något som ser ut som Batman eller Spider-Man. Man vill inte ha det där fotot… Men jag fick en chans och jag tog den, och spelade skivan så mycket att de sa ”stäng av den där nu!” Pappa blev till slut så arg för att jag inte lyssnade på honom utan bara lyssnade på skivan, så han bröt sönder den.
Men han köpte också din första gitarr samma år?
Ja, och jag minns till och med min gitarrlärares namn, det var Mr. Deacon. Nej, vänta nu… Mr. English! Det var en akustisk gitarr, och jag ville inte ha den. Jag ville ju ha, du vet, samma som killen med smink på omslaget hade… Men jag har fortfarande kvar den gitarren. Den ligger i vårt förråd, någonstans i Toronto. Men ja, jag fick en gitarr. Men inte en elgitarr förrän jag var 14, i julklapp.
Men från början ville du bli trummis?
Ja, alla barn vill ju spela trummor! Men det fanns inte en chans att jag skulle få spela trummor hemma, absolut inte. Men det fanns en öppning för mig att spela gitarr. De sa typ ”spela gitarr, du får inte spela trummor”, så jag blev tvungen. Men jag älskade Eddie Van Halen, så jag tänkte ”okej, jag ska försöka”. Jag trodde inte riktigt jag kunde göra det, men jag jobbade verkligen hårt för jag ville lära mig, ville komma nära det jag lyssnade på. När du börjar lära dig spela gitarr och riffen börjar låta det lite som ”Jump” eller Mötley Crüe så är det fantastiskt, det är vad som håller dig igång.
På tal om trummisar, Rich Knox har varit med i bandet sedan 2013, men innan dess hade ni sex eller sju olika trummisar. Det ger lite Spinal Tap-känsla, exploderade de också på scenen?
Den genomsnittliga livslängden för ett huvudband är sju år, så tolv år är längre än de flesta, det är bara så. Vi inte är galna, det är inte problemet. Och för övrigt har ingen av trummisarna i vårt band varit i något annat band… förutom Adam Willard, han är i Alkaline Trio nu. De andra trummisarna gick aldrig från vårt band till något annat band efteråt. De gick tillbaka till sina familjer. En hoppade in samtidigt som han spelade med sitt gamla band, för de är kända i Kanada, och sedan hoppade han in i ett annat band som vi hade turnerat med.
Ni har skött bandets management själva genom åren, främst genom JC?
JC har varit vår manager, men nu sköts vi av Bad Taste Records.
Ni ville inte ha någon Ian Faith (Spinal Tap)?
Ha ha, när vi började insåg vi att managementbolag är en jävla bluff. Det handlar om att vara villig att bara ge upp allt och spela tärning med en manager. Managementbolag, av de jag har upplevt, är bara en bluff. De tar 25% av bruttointäkterna från ett band. Det fungerar på ett sätt, men om du ska vara värd den andelen, som är enorm, måste du givetvis ta med saker till bordet för att alla ska kunna leva på vad som är kvar. Så i en mening är det en motiverande sak, men det fungerar bara när du har nått en nivå där det nästan är som att du inte behöver göra någonting, det går av sig själv.
The Stones manager kan ta 25% eftersom alla kommer att komma till showen. Du behöver inte ens marknadsföra någonting vid det här laget, du behöver bara skriva en tweet så kommer alla att vara där. Så det är konstigt, och när vi fick se den där vinkeln var det en ögonöppnare. För det är ganska välkänt nuförtiden hur mycket skivbolag tar och hur mycket de lurar band, det är ett uttjatat ämne som är sant. Du vet, de har genom åren gjort så att så många band har försvunnit på grund av det, så det är något som alla känner till, men som inte alla band har erfarenhet av. Man måste ha ett management som kan… jag vet inte. Men jag förstår också, för managementbolagen vi träffade hade ett ganska bra upplägg för mindre band eller artister, som inte var så välkända.
Men är du nöjd med hur det är nu?
Ja, JC sköter fortfarande mycket av det. Det är galet ibland, men det var nödvändighet att han även blev manager i bandet, för jag är inte skapt för det. När vi började spela hade jag ingen aning om hur det fungerade, vi var bara vänner. Precis som alla band i alla städer. Han var en bra bassist och vi jammade på. Du vet, även om du har höga ambitioner så kunde jag se att det skulle bli bra, att vi skulle komma bra överens. Men jag tänkte inte på honom som en manager, det växte med tiden. Det kom till en punkt där jag frågade varför han ville vara vår manager, och han sa bara att ”jag kan göra ett bättre jobb än du”. Så det blev bra!
Dina influenser är Kiss, AC/DC, Motörhead, The Misfits och Ramones. Vad säger du om jag säger Thin Lizzy?
Thin Lizzy är ett band som är en stor influens för oss, mer än bara musiken. Det var en färgad person som frontade bandet, det stack ut, och han spelade bas, jag spelar gitarr. Så det finns flera gemensamma nämnare där, och jag tror folk förstår det också, oavsett om de inser det eller inte. Men sångstilarna… jag tror inte att jag lät som Phil när vi började. Jag var mest bara förvånad över att jag faktiskt sjöng. Men genom åren har jag märkt att jag faktiskt kan testa det där, och att det passar in i vårt sound. Vi låter inte som Lizzy i den meningen, men den sångstilen kan också användas i vårt band vid vissa tillfällen, utan att vi låter som två olika band eller två olika sorters låtar. Så långsamt kunde jag anpassa mig till det.
Thin Lizzy är mitt största favoritband genom tiderna, och på tal om dem skrattade jag nästan när jag hörde ”You Are My Woman” från ”Wild Cat”. Den hade utan problem kunnat vara tagen från ”Renegade”-plattan.
Oj, det är en komplimang! Och mycket var medvetet, så klart, med hans fraseringar och så vidare. Om du känner till Thin Lizzy och lyssnar på den låten… de som visste visste. Men den skrevs med bara musiken, det fanns ingen text när vi jammade. Okej, vi hade den här idén och vi visste att det lät lite som Lizzy, men de andra killarna visste inte riktigt vad jag var ute efter. Vi gick in i studion, spelade in hela låten, fortfarande utan sång. Men jag glömmer aldrig när jag sa att jag trodde att jag hade texten. Sedan började jag sjunga och vår producent Eric rullade inspelningen och jag sjöng hela låten i stort sett från början till slut. De andra två i bandet var i båset med Eric och de flippade ut: ”Det var alltså det här du hade tänkt dig!?” Så några tagningar senare satt den, ha ha!
Vilken sorts musik lyssnar du själv på när du sitter med en kall öl?
Hemma lyssnar jag bara på soulmusik, R&B och soul, lite rap – inte rock, det måste jag vara på rätt humör för, och då blir det oftast det grundläggande som Motörhead och Thin Lizzy, samma skit hela tiden. Vanligtvis blir det Motörhead, jag vill bara lyssna på musik och orkar inte fundera på vad jag ska lyssna på. Med dagens streamingtjänster kan du lyssna på vad som helst, men jag kan orkar tänka. Så oftast blir det ”Another Perfect Day”.
Med Robbo (Thin Lizzy)!
Exakt, det är anledningen till att jag gillar den skivan, det är min favoritplatta med Motörhead.
Du uppfattas som en väldigt avslappnad person privat, men när du kliver upp på scenen har du den där energin och attityden, The Mango Kid. Trycker du bara på en knapp och blir den karaktären, eller?
Lite så, det är adrenalinet som kickar in när jag går upp på scenen. Så adrenalinet är knappen. Jag blir glad av att vara på scen, så när jag blir exalterad är det så jag är. Det är så jag funkar.
Ni är fantastiska på scen och är faktiskt det band jag har sett live flest gånger av alla band och artister i mitt liv, nio gånger. Ozzy är tvåa med åtta.
Vi slog honom, och han kan inte längre slå oss! Så då har vi rekordet än så länge, såvida inget annat band dyker upp.
Jag tvivlar på att det kommer att ske… Är det sant att skivbolaget föreslog att ni skulle inkorporera hip-hop-element i låtarna på grund av det föränderliga musiklandskapet?
Inte nödvändigtvis på det sättet, men det här går tillbaka till typ 2000, 2001. Okej, jag minns att vi träffade managementbolaget och killen som var huvudansvarig skötte några väldigt stora band. Men vi fick hans sidekick, och han hade hand om R&B-band, inte nödvändigtvis hip-hop men R&B. Han lyckades inte signa oss men vi var fortfarande öppna för idéer. Så vi träffade de här producenterna som var i sitt eget band, det var ett R&B-band, och de var okej, men de hade ett sidoprojekt i Kanada som var ett dansband. De var typ som Daft Punk, där de inte använde riktiga ansikten, de använde tecknade figurer. Hur som helst, jag tänkte ”okej, vi träffar dem”. Du vet, jag skjuter inte ned något direkt. Men jag minns den lunchen för att jag hade min väska med mig och i väskan hade jag en stor skivhög, så jag tog fram skivorna och frågade ”känner du till de här banden?” Jag menar, jag ville veta vem jag arbetade med, och om du inte känner till dessa band så är vi inte på samma sida. Men de kom från dans-/R&B-världen, så de arbetade naturligtvis inte med oss i slutändan.
Så de såg bara ett nytt Aerosmith/Run DMC-samarbete?
Det var förmodligen därifrån de fick idén. Men i Kanada vid den tidpunkten visste de inte vilka vi var. Vi var som den här anomalin för att vi inte försökte vara Triumph, Rush eller Mötley Crüe, vi var bara det här konstiga bandet som de inte förstod sig på eller var vi kom ifrån, vi kom ju från garage- och punkscenen. Det var väldigt avskalat, väldigt rått, estetiken var väldigt enkel, ingen överproduktion. Så de fattade inte vår bakgrund. Genom åren har givetvis produktionen tagit över en del, vi har släppt taget om en del av den musikaliska estetiken från garage- och punkscenen. Det skulle låta som om det var inspelat i garaget på en kassettbandspelare. Det är äkta! Och det var därifrån vi kom. Men jag var tvungen att bli mer okej med att gå till en studio med en producent och få den här gitarren att låta som om den var inspelad ur en 10 Vox-förstärkare. Så det tog några år för mig att vänja mig, för jag var mer ”nej, det ska låta som punkrock!” Så ja, det är där jag kommer ifrån, och ingen förstod det. Trots att jag är en rocker så föddes det här bandet ur den scenen, för jag älskade garage- och punkscenen. Men det finns fortfarande band som klär ut sig, beter sig galet, gör knäppa saker och presenterar sig själva på dessa galna sätt. Det var framträdandet som var viktigt, musiken tog en plats i baksätet. Jag var inte den skickligaste gitarristen, så jag kunde göra det här… men det lät fortfarande som rock. Det var en bekant värld. Men sedan utvecklades vi in i hårdrocksvärlden, och om du vill låta som hårdrock – då måste du produceras. Det måste ha ett sound, det ska vara slick. Men du måste kunna spela ordentligt, du måste kunna spela och din utrustning måste fungera. Du är körd om du försöker med ”jag slog av en sträng!”, du måste vara professionell. Så det var vad vi utvecklades till, och nu har vi så klart aldrig blickat bakåt. Men jag tror att vi fortfarande har lyckats behålla lite av andan från garaget i vårt sound.
Men den musiken självdog efter att vi hade lämnat det spåret, för när vi var mitt i det i slutet av 90-talet var det det enda som gällde, det fanns så många band. Men när The White Stripes och The Hives fick mainstreamuppmärksamhet dog garagescenen. Jag trodde faktiskt att den scenen skulle bli större tack vare The White Stripes och The Hives, men tyvärr inte. Jag trodde att flera av de banden skulle vara kvar idag, men de kanske helt enkelt bara växte upp.
Ja, kanske. Men ljudmässigt tycker jag nog att er debutplatta ”Born a Lion” låter mest slickt producerad av era plattor. Efter det har det blivit hårdare.
Det är svårt för mig att höra det på det sättet. Men det är sant, det var första gången vi var i en studio i mer än en dag. Vi var där i typ två veckor, ”wow, lägger vi bara trummor idag? Och imorgon? Bara trummor?!” Vi var där i ungefär två veckor med en riktig producent. Jag minns inte om Bill (producenten) hade sett oss vid den tidpunkten, men han var inte riktigt bekant med vårt band. Men på något sätt fick vi det att fungera. Och Bill är en bra kille, vi har fortfarande typ kontakt på Instagram idag, och lyckligtvis var Bill inte en idiot som bara sa ”jag vet vad jag gör, killar, ni gör som jag säger”. Han visste vad han gjorde, och det fungerade blev bra. Han spelar gitarr med Alex Lifeson (Rush), så han kan spela gitarr. Och vi använde faktiskt en del av Alex utrustning på ”Born a Lion”.
En lustig sak, jag sökte på fem olika AI-chattbotar på din födelsedag och fick fram fem olika svar: 30 januari 1969, 6 juni 1970, 4 januari 1972, 16 december 1976 och 29 juli 1982. Det är inte bara fem helt olika datum och år, utan även ett spann på 13 år!
Och inget är rätt! Men jag är ”born a lion”, så jag är född i juli.
Men du håller årtalet hemligt?
Självklart, jag vill ju att det här sökandet ska fortsätta!
Om du fick en möjlighet att skriva en låt med en oväntad artist, vem skulle det vara?
Det skulle vara Kylie Minogue, hon är snygg, ha ha! Jag vill nog inte ha någon annan.
Vad skulle den 15-årige Danko Jones tycka om musiken du skriver idag?
Han skulle vara stolt, den är som musiken jag lyssnade på i sjunde klass som jag minns det. När jag skriver en låt tänker jag alltid för mig själv ”är det här tillräckligt bra?”. Jag tror att jag pratar med mitt inre barn och frågar mig själv om jag gillar det här? För det var min ingångspunkt med rockmusik när jag var 11-12 år och bara var förundrad av allt. Jag vill aldrig förlora den delen av mig själv, för du jagar alltid känslan du fick när du hörde de låtarna. Så jag tror jag pratar med mitt inre barn: ”Gillar du det här? Absolut!” Varför skulle jag prata med den andra versionen av mig själv som lyssnar på Neil Young och John Coltrane och all den skiten? Jag vill höra det från ungen som lyssnade på Ratt och Def Leppard, och som hörde Sex Pistols för första gången. Så jag är alltid medveten om det.
Jag tror att det är där folk tappar det och att det är hemligheten till allt. Det är när folk börjar lyssna på någon annans smak, eller du lyssnar på den vuxna versionen av dig och vad du gillar nu, som det blir fel. Jag ska inte uttrycka det som att det är vad barn gillar, ”jag gillar det här nu, och det är vad jag borde skriva om…” Nej, om du verkligen gillar de grejerna så kör. Jag postade foton igår på Instagram på mig och Rudolph Schenker från Sweden Rock Magazine. Jag har lyssnat på Scorpions sedan jag var 11 år, och det är den grabben jag vill spela för, grabben som älskade allt!
Okej, sista frågan: dog Peter Criss i Kiss i en bilolycka 27 maj 1978?
Absolut! Jag kan inte förstå att ingen tror på mig, ha ha! Det var kul, för jag var i Wacken alla fyra dagarna 2012, och jag höll föredraget två dagar i rad. Jag minns att kvällen innan jag skulle föreläsa var Saxon på hotellet, och trummisen Nigel frågade ”ska ni spela?” Och jag svarade att jag skulle köra en spoken word-pryl. Och han frågade ”okej, om vad?” och jag sa ”äh, jag ska bevisa att Peter Criss är död”. Och han blev… förolämpad. Han blev faktiskt förbannad! Vi var i frukostsalen på natten, där folk hängde och drack, på Radisson mitt emot Hamburgs flygplats. Och jag tänkte ”okej, det här är min chans”, för jag har aldrig pratat om det inför andra människor, bara inför vänner. Så det här var min chans, och jag började ge Nigel alla bevispunkter, och han bara lyssnade på mig och sa ”aha…” Så genom att prata med Nigel i Saxon fick jag självförtroendet som krävdes för att gå upp på scenen nästa dag och köra min föreläsning.
Dagen efter läste jag upp det för Mikael Åkerfeldt från Opeth som frågade vad jag gjorde där, och jag svarade bara ”visste du att Kiss lämnade baklängesmeddelanden på sina skivor för den döde Peter Criss?”, och han bara ”eh, va?!” Det här var backstage på Wacken, och jag tog fram min laptop och berättade vad meddelandena var innan jag spelade upp dem, och jag tror att det var ”oh, Pete, we love you, Pete” och han sa ”wow, jag hör det!” Men för att få fram de där baklängesmeddelandena lyssnade jag på alla skivor med Peter baklänges. Jag minns att jag gjorde det här i ett hotellrum, typ några månader innan på en ledig dag, lyssnade på hela Kiss-katalogen baklänges. Jag hade huvudet vilande i mina händer och det var ren tortyr – tills något lät som… som om det var någon som sa ett ord och jag kände att ”jag hittade det!”. ”Creatures of the Night” har två, och det var ju ett naturligt fönster skivmässigt att lyssna på. Det kunde ju inte ha hänt före 1977, så det var ”Creatures of the Night”, ”Unmasked” och ”Dynasty”. Men, ja, det var tortyr men jag hittade dem. Fyra gånger lyfte jag huvudet när meddelandena dök upp, och tänkte att om jag bara säger att ”det här är vad Paul säger” så skulle folk höra det.
Tack för ett väldigt trevligt samtal, och vi ses ikväll på mitt tionde Danko Jones-gig!
Wow, då utökar vi avståndet till Ozzy, great!
Av Tony Johansson