Skip to content
ROCKBLOGGEN

ROCKBLOGGEN

Ready To Rock!

  • Hem
  • Nyheter
  • Recension
  • Intervju
  • Festival
  • Fotogalleri
  • Konsert
  • Toggle search form

Intervju med Johnny Griparic och Peter Stormare

Posted on 2026-11-212026-11-18 By My Hellborg

My: Johnny Griparic, välkommen!

Johnny: Tack!

My: Vi pratade ju lite innan intervjun började, så jag tänker att vi fortsätter på samma ämne. Vad tycker du om att publiken använder telefoner och filmar under konserterna?

Johnny: Jag tycker att det ska vara som för pressen, det är ok under de tre första låtarna, sedan kan man lägga undan telefonen och vara närvarande. Mata bandet, så att de kan ge ännu mer tillbaka, det är lite som en dans fram och tillbaka.

My: Folk kanske inte tänker på det, att det faktiskt påverkar er.

Johnny: Nej, det tror jag inte att de gör.

My: På vilket sätt påverkar det er?

Johnny: När man ger allt man har och så får man inget gehör. Det är klart att det blir skitjobbigt, man sliter och man kämpar och…

My: Och gehöret blir att man får en kamera i ansiktet?

Johnny: Ja, precis. En liten golfklapp, sedan åker telefonen fram igen. Jag tror dessutom att 90 % inte ens kollar på det de filmar, det tror jag faktiskt inte. Så, var närvarande, mata till varandra. Det har jag märkt de sista tjugo åren jättemycket. Det är synd, det roliga är ju att man är tillsammans och bygger något, en upplevelse.  

My: Men att hålla upp telefonen under balladerna är väl ok?

Johnny: Ja, då blir det stämningsfullt, att hålla telefonerna fram och tillbaka. Det är också en känsla man kan ge och ta fram och tillbaka.

My: Vilket är det bästa sättet att få med publiken? Vad ska man tänka på?

Johnny: Ja, det ska ju vara rätt publik till att börja med. Ibland har man ju hamnat på helt fel konsert och då finns det inget man kan göra. Lite som när Prince öppnade för Rolling Stones. Han var ju bra, men publiken hatade det. Men annars, lev, var lite öppen. Jag saknar frontpersoner som pratar och engagerar publiken under konserten, istället för att bara köra låt efter låt efter låt.

My: Vem är bäst på det då? Som du har jobbat med?

Johnny: Shit, det vill jag inte säga. Men det är många som är bra, men det är inte tillräckligt många.  Jag tycker att det har fallit bort lite, du vet den här Springsteengrejen att kommunicera med sin publik.

My: Ja, precis. Du flyttade ju till LA 1990, hade du jobbat som musiker innan dess?

Johnny: Nej, nej, inte alls, det var garageband och lite gig här och där, bara på hobbynivå i Jönköping.

My: Vad var det som fick dig att åka?

Johnny: Det var en basvän som bodde på Visingsö, Hazze Wazeen, han var ett sådant där underbarn, som åkte runt på mässor. Han känner din bror jätteväl. Det var ju Jonas och Hazze som var kungar på alla gitarrmässor.

My: Så du visste vilka båda var?

Johnny: Jag visste vem Jonas var och vem Hazze var i och med att han bodde på Visingsö och jag i Jönköping. Jag såg dem här i Göteborg och så gick jag upp och sade någonting till honom och då sade han att då ska vi ses och så bildade vi en basduo eller, rättare sagt, jag kompade honom. Då hade han varit över i Los Angeles på NAMM-mässan, som arrangeras en gång om året och fått en massa erbjudanden och förslag, bara du kommer till LA, så får du massvis med hjälp.  När han kom tillbaka, föreslog han att vi skulle åka dit. Jag var redo att lämna Jönköping, jag visste bara inte vart eller hur, så jag nappade direkt. Jag köpte biljett och allting, men tyvärr bangade han, han ångrade sig och vågade inte åka.

My: Nej!

Johnny: Jo, så jag åkte själv.

My: Det var modigt!

Johnny: Ja,

My: Du kanske inte hade något val, du hade ju köpt biljett och allting!

Johnny: Precis, jag hade ju köpt biljett och det var som morsan sade, åk, funkar det inte, så kan du komma tillbaka.

My: Vad hände sen?

Johnny: Sedan kom jag inte på Musicians Institute, så helt plötsligt fick jag studielån, så jag hade råd att bo och leva där, så på den vägen är det. Först ett år. Ett år blir tio, blir tjugo, blir trettio.

My: Var det lättare att få stanna i USA på den tiden?

Johnny: Nja, det var ju lite olagligt ett tag.  Men, ja, det var lättare då, tror jag. Det fanns mycket jobb.

My: Det fanns det?

Johnny: Ja, det var precis det man hade hoppats att Los Angeles skulle vara. Du vet, jag som gillar rock’n’roll, det var ju som att kliva in i en Mötley Crüe-video.

My: Musikbranschen är ju rätt liten, eller hur? Är den det där också?

Johnny: Ja, när det gäller genrer så är det så, det finns många genrer och jättemycket musiker, men rockklicken är ju inte jättestor och jazzklicken är ju inte jättestor, men alla börjar känna alla, men det är klart, det är ju större än i Jönköping, det är det ju, haha.

My: Det är klart, haha. Men var det så att det ena ledde till det andra?

Johnny: Ja, och jag tror att så är det överallt, alltså. Men jag tänkte inte stort, jag tänkte att så länge detta året är bättre än det förra, så fortsätter jag, det finns ingen anledning att ge upp.

My: Vad var det som fick dig att flytta hem igen?

Johnny: Hit, till Sverige?

My: Ja, och till Göteborg?

Johnny: Ja, till Göteborg, det var faktiskt att jag kom hit när pandemin hade slagit till. Jag var på turné och alla turnéer ställdes in, min mammas partner hade precis gått bort i februari och sedan började man snacka om den här coronagrejen i mars, vi är inte hundra på att det var relaterat till det, men det är möjligt, han hade jättebra hälsa annars. Då tänkte jag åka hem, vara med mamma, och så när det öppnar upp igen, åka tillbaka. Men så träffade jag en tjej jag hade gått i skolan med, i grundskolan, för hennes mamma bor också kvar där, i Norra Hammar, utanför Jönköping, där jag växte upp. Så bestämde vi att vi skulle träffas och ta en fika, vi hade inte setts sedan skolavslutningen i nian.

My: Oj!

Johnny: Jag hade gjort några shower i Sverige och hon hade skickat några meddelanden på Messenger, men det var inte mer än så. Så, vi hade kontakt, men inte jättemycket. Så sågs vi och en fika blev två fikor blev tre och jag rullade in min resväska här på Masthugget.

My: Och sedan var det kört?

Johnny: Sedan var det kört! Jag hade faktiskt frågat chansen på samma tjej i tvåan, men fått nobben. Skam den som ger sig, haha!

My: Haha, så du gav inte igen, då?

Johnny: Nej, jag gav inte igen, nej för fan. Så det är därför som jag bor i Göteborg.

My: Har du åkt tillbaka till Los Angeles sedan du flyttade hit?

Johnny: Ja, jag åker tillbaka rätt ofta, jag jobbar ju rätt mycket där.

My: Du har permanent uppehållstillstånd där, eller?

Johnny: Jag har dubbelt medborgarskap, så jag är där ofta. Den sista turnén med Slash var ganska lång, så jag var där jättemycket då.

My: Ni spelar fortfarande ihop?

Johnny: Ja, vi gjorde det här bluesprojektet tillsammans nu.

My: Vad var det för något?

Johnny: Det var baserat på mitten av 90-talet, när Guns’n’Roses hade pauser, de hade mycket pauser, då satte Slash ihop bluescovergäng, där vi körde en massa blueslåtar, vår style, lite mer tungt. För två-tre år sedan ringde Slash och sade att han hade en idé, vi ska göra en platta på de låtarna vi spelade på den tiden, med gästsångare på varje låt.

My: Olika på varje låt?

Johnny: Olika på varje låt.

My: Vilka blev det, då?

Johnny: Det blev alla möjliga, det blev Iggy Pop, Brian Johnson från AC/DC, Chris Robertson från The Black Crows, Demi Lovato.

My: Så det var totalt otippat?

Johnny: På skivan, menar du?

My: Alltså, vilka sångare som var med.

Johnny: Ja, Demi Lovato var väl ganska otippad, men det blev skitbra. Alla var ju jättebra. Det var Paul Rodgers, det var Billy Gibbons, det var liksom mina hjältar.

My: Hur var det?

Johnny: Det var skitkul, det var verkligen kul. Plattan blev jättebra, den var producerad av samma producent som hade gjort Appetite for Destruction, så det lät inte riktigt som en bluesplatta och det var ju bra, vi är ju inte ett renodlat bluesband, utan det är ju vår tappning på det.

My: Så en rockigare version?

Johnny: Ja, precis. Och sedan var det turné på den i USA i flera månader. Jag pratade med Slash för några veckor sedan om att vi måste ta den till resten av världen och vi pratar om att göra en andra platta med samma vision.

My: Var ni inte i Sverige på turné förra året?

Johnny: Nej.  

My: Är det någonting som ni kan tänka er?

Johnny: Jo, men det är snack om det, men han har ju så mycket nu, turné med Guns ’n’ Roses resten av året, sedan har han Myles Kennedy-plattan som kom ut och så ska han turnéra på den. Han har alltid grejer planerat i två år i förväg.

My: Turnera i flera månader, hur är det?

Johnny: Nu för tiden är det ju ganska tråkigt. Folk blir ju äldre, vi festar ju inte alls på samma sätt längre. Jag dricker ju inte och drogar inte och det gör inte han heller sedan många, många år tillbaka, så det är ganska lugnt. Som mest går man på restaurang med lite vänner, sedan går man och lägger sig. Det andra sättet, det håller inte.

My: Är det svårt att varva ner efter en konsert?

Johnny: Ja, det är det ju alltid, det tar tid. Du vet, det är liksom inte bara adrenalinet, man snackar med mycket folk och måste landa, men man har blivit ganska bra på det. Att sätta på en film funkar till exempel.

My: Men hur är det efter konserten, dyker folk på er då eller lyckas ni komma undan?

Johnny: Det beror på vilket band det är.

My: Om vi tar Slash som exempel?

Johnny: Ja, det är det ju. Det är ju inte som det var förr, men det är fortfarande mycket, han är ganska populär fortfarande.  

My: Du nämnde det här med att jobba med sina idoler, du behöver inte namnge någon nu, men har du blivit besviken på någon, som du trodde var annorlunda?

Johnny: Ja, absolut, det är ju en del som ger skenet av vara väldigt kärleksfulla, etiska och empatiska och som folk applåderar, åh, vilken fin människa, och så vet man att bakom kulisserna är det riktiga svin, som bara utnyttjar, käkar upp och spottar ut människor.

My: Är det inte konstigt att det inte kommer fram?

Johnny: Ibland gör det ju det. Jag vet ju själv, vissa av dem…man är så glad när man kommer ifrån dem, man orkar liksom inte outa dem på något sätt heller, för då blir de kvar i ens energi och man vill inte det, även om man borde göra det för att de skulle sluta bete sig på det sättet, men jag tror inte att de skulle göra det.

My: Nej, de behöver väl inte göra det.

Johnny: Nej, de behöver inte det, det finns alltid någon som är villig att jobba med dem, det finns alltid någon ung, ny som vill ut på turné och som är villig att göra vad som helst. Det är det de lever på. Tyvärr är det väldigt många sådana.

My: Varför tror du att det är så få tjejer i musikbranschen?

Johnny: Är det det? Jag tycker att det är väldigt mycket tjejer, haha.

My: Men om vi tar rockbanden då?

Johnny: Det börjar bli mycket rocktjejer nu, gör det inte det?

My: Ok, men varför har det inte varit det tidigare?

Johnny: Jag vet inte, fråga dig själv.

My: Ok, om man ser det från mitt perspektiv, så är det vanligaste jag får höra är att ”du är bra för att vara tjej”, men frågar man om man får vara med och jamma eller repa, så blir det ofta kalla handen.

Johnny: Ja, det har man ju hört förut, ”hon är bra för att vara brud”, men så har jag aldrig tänkt, jag har spelat med jättemycket tjejer, som är bra.

My: Ok, inte för att de är tjejer, utan för att de är bra musiker?

Johnny: Ja, precis. Det är jättemycket tjejband som börjar bli populära. Ingen kan lyssna på musik och säga att de hör att det är tjejer, då ljuger de. Jag tycker att det är skitkul, fler tjejer!

My: Jag läste Bruce Dickinsons självbiografi för några år sedan och han har ju gjort allt möjligt och varit överallt och ingenstans och det jag tänkte på när jag läste den, var att han aldrig hade kunnat göra allt det här om han hade varit ansvarig för sina barn på samma sätt som deras mamma var. Det är nog mycket det det handlar om också, han kunde ju vara ute på sina äventyr, mamman var ju hemma och tog hand om kidsen, han kunde ju ha kakan och äta den, liksom.

Johnny: Ja, absolut. Han har för övrigt en tjej på bas i sitt band, Tanya O’Callaghan.

My: Ja, precis.

Johnny: Nej, men så är det ju. Nu är det ju mycket lättare att vara på turné för mammor och pappor i och med FaceTime och sånt. Det är ändå inte lätt, igen, det är ju den här energin, det är som en bootleg, du ser en viss del, men den som är hemma får ju deala med allt. Men det är klart, det är mycket lättare nu, jag kommer ihåg när jag började turnera, man fick hålla på med sådana där payphones, betaltelefoner, de kanske inte var hemma när man ringde, så fick de vänta en vecka till.

My: Collect call?

Johnny: Javisst. Så mammorna oftast då, i de situationerna, de var ju de som drog det tunga lasset. Och sedan så är man kanske lite omogen och som många musiker som turnerar, det är ju lite själviskt och det är jag, jag, jag, och så kommer man hem och så är man fortfarande lite jag, jag, jag.

My: Och så ska man vänja sig vid en familjevardag helt plötsligt.

Johnny: Ja, precis.

My: Och när man har gjort det, är det dags att ge sig ut igen.

Johnny: Ja, och barnen vänjer sig vid att du är hemma och så ska du sticka igen. För de som är på den största nivån, är det lite lättare, eftersom familjen reser oftast med dem. Men som musiker då, så kan man ju liksom inte, när man är åtta, tio, tolv personer på en buss, om folk skulle börja ta med sina fruar och barn, det går ju inte, det finns liksom inte plats. Det skulle ingen uppskatta heller. För jag menar, de här stjärnorna då, de har ju sin egen buss eller så flyger de.

My: Eller så flyger sångaren och tar med sig allihop på flyget.

Johnny: Ja, precis.

My: Vet du varför de lade ner det, varför Maiden inte flyger sitt eget plan längre?

Johnny: Åh, det kan jag inte svara på, ingen aning. Men gör de inte det?

My: Nej, jag tror inte han flyger längre.

Johnny: Han kanske är för gammal.

My: Förmodligen.

Johnny: Det kan vara en sådan där åldersgrej.

My: Och sedan fick han ju cancer också.

Johnny: Jaså, jag visste inte att han hade haft cancer?

My: Jo, tungcancer, men han är helt återställd från den nu.

Johnny: Ja, du ser, jag har ingen koll längre. Jag går bara med hunden nu uppe på Masthugget och dricker kaffe, det är det jag gör.

My: Det låter ju bra!

Johnny: Det är jättebra, precis så som jag vill ha det!

My: Så du behöver inte jaga jobb längre?

Johnny: Nej, jag jobbar tillräckligt. Nu är jag ju ute med Peter Stormare då, och så fort jag är klar med den, så åker jag till Europa och spelar blues med ett amerikanskt gäng. Jag gör grejer jag tycker är kul med vänner jag tycker om. Jag har börjat göra lite föreläsningar och så, många bäckar små.

My: Föreläsningar om?

Johnny: Mitt liv och jag är ju väldigt öppen med mitt missbruk, hur det påverkade mitt liv och hur det vände.

My: Ok, så det är lugnt att jag ställer frågor om det?

Johnny: Ja, absolut.

My: Hade det börjat redan innan du åkte till Los Angeles?

Johnny: Jag hade ju benägenhet för det. Som ung var jag otroligt blyg.

My: Var du blyg?

Johnny: Ja, väldigt, sådär sjukligt blyg och hade ångest jämt, så att så fort jag hittade något som ändrade vem jag var, så tyckte jag om det. Alkoholen direkt och sedan blev det lite droger och så sniffade jag lim och bensin, så jag hade en benägenhet för det.

My: Så en typ av självmedicinering?

Johnny: Ja, något som gjorde att jag blev en annan än den jag var, liksom en paus från den jag var. Jag var öppen för missbruk, men det hade inte blommat ut på något sätt än. Jag åkte till USA och festade som alla andra. Men sen kom det mer och mer, ju större gig jag fick. Det gavs grejer, man fick gratis helt plötsligt.

Sedan är det ju så att om man komma till nästa nivå, så handlar det inte bara hur du spelar, det är det sociala också. Det här var ju på 80-talet och den stylen i rock’n’roll i Los Angeles. Det var ju mycket sex, drugs och rock’n’roll, och så var det fortfarande inne i 90-talet.

My: Var det nåt speciellt, eller var det allt möjligt?

Johnny: Nej, jag var som en soptunna. Om det fanns framme, så tog jag.

My: Var du aldrig rädd?

Johnny: Nej, men det kanske jag skulle ha varit. Drogerna fanns ju liksom överallt och som sagt var, om du ska ha vissa jobb, det, kan du liksom inte svara någon som säger att: ”Vi går dit”. ”Nej, jag följer inte med för jag tycker inte ni ska hålla på med det där”.

My: Nej, okej.

Johnny: Då ser de till att byta ut dig. För mig passade det min personlighet, men jag var ju villig att göra vad som helst. Så, du vet, jag tog verkligen mig an det där alltså. Och sen som alla andra så var jag ego. Jag tänkte att jag nog skulle kunna kontrollera detta. Även att ingen annan kunde det, så skulle jag kunna det. Det blir bara på helgen eller bara vid vissa tillfällen.

Det går sakta och den här djävulen har ett enormt tålamod, innan den vinner över dig eller förstör dig, ruinerar dig. Och så blev det. Så i tjugo-årsåldern var mycket fest, men i trettio-årsåldern fick det konsekvenser och när jag var i fyrtioårsåldern, då var det bara misär.

My: Då var det ett tydligt beroende.

Johnny: Ja. Jag började tacka nej till jobb och turnéer och sådant, allt berodde på hur lätt det var att få tag på droger. Om jag exempelvis visste jag skulle åka till ett land där det var jättejobbigt att få tag i något, då sket jag i det. Då har det ju givetvis gått för långt.

My: Absolut.

Johnny: För då styr ju inte jag drogen längre, då styr den mig.

My: Vad hände sen? Hur vände det?

Johnny: Ja, det hade gått så jäkla långt så att jag, för det första, blev jättestor, gick upp mycket i vikt, trots även att jag knappt aldrig åt, för min lever kunde inte processa så stora mängder alkohol.

My: Så det samlades mycket vätska i kroppen också?

Johnny: Ja, min lever var jättestor, det såg ut som ett barn som hängde vid sidan av mig.

My: Oj!

Johnny: Då började jag bli hemskickad från turnéer. Du vet, jag försökte hålla mig och inte dricka när jag var ute och jobbade, med det gick oftast inte. Jag kunde kanske hålla några dagar, men jag hade så enorma skakningar jämt.

Så jag försökte dricka litegrann, men då fanns det inget stopp. Så jag gick för långt, blev full och hemskickad. Så till slut kunde jag inte få jobb längre. Då tänkte jag att jag dricker mig in i väggen, så är det äntligen över sedan.

My: Och det gjorde du?

Johnny: Ja, jag tänkte att jag skulle dö.

My: Oj.

Johnny: Ja, men det var okej, för det var ganska välkommet, det var skönt. Det var en sådan otrolig misär.

My: Vad hände då?

Johnny: Då hände det att min mamma faktiskt började skriva till alla vänner, eftersom jag isolerade mig helt.

My: Visste din familj hur illa det var?

Johnny: De visste att det var illa, men inte hur illa. Det vet jag inte om någon visste faktiskt. Folk hade tagit avstånd från mig. Det var skitjobbigt, fråga Peter, jobbigt för andra att se på. Men då var det en vän till oss som jag och Peter jobbade mycket med, som är trummis i AC/DC.

Han översatte det här messenger-meddelandet som min mamma hade skrivit till honom.

My: Okej.

Johnny: För hon kan ingen engelska.

My: Oj, okej.

Johnny: Så då åkte han och letade efter mig och hittade mig och började kontakta alla våra vänner om rehab och allt sånt här.

My: Hade du varit på rehab innan?

Johnny: Nej. Och jag ville inte då heller, men på något sätt så visste jag att bara han tjatade lite till så ger jag med mig och det gjorde han faktiskt. Han stannade med mig hela natten han satt på en stol och vakade över mig och när jag kom till så sa han: ”Du, vi har allt fixat. Du behöver bara säga ja.” För det kan ingen annan, du kan ju inte bli tvingad in i rehab.

My: Nej.

Johnny: Och jag sa ja, jag åkte dit och det var nog första natten på många, många år som jag äntligen kunde sova. För nu visste alla. Nu behövde jag inte ljuga, jag behövde inte leva den här lögnen mer.

Så det var fantastiskt! Men sedan började jobbet med skakningarna. Jag fick massa mediciner och kom ut, fem veckor senare. Jag fick bo på stället jag hade bott innan, men de sa: ”Om du dricker igen så får du inte bo kvar”. Så gick det några veckor och egot kom tillbaka. Nu när jag visste vad problemet var.

My: Ja, just det, så kan du hantera det.

Johnny: Så kan jag hantera det. Tre dagar senare bodde jag på gatan.

My: Du blev utslängd?

Johnny: Jag blev utslängd, jag hade en bil, jag blev rånad, jag hade ingen bilnyckel så det var bara att lägga sig på gatan. Så var jag där i några dagar.

My: Vilket år var detta?

Johnny: Det här är tio år sen. För jag har varit nykter i nio plus år.

My: Okej, så du bodde på gatan?

Johnny: Ja, jag hade lite pengar så jag söp igen. Och så kom samma trummis och kände igen min bil och såg mig: ”Vad fan, han ligger ju på gatan”. Så han ringde ambulansen.

My. Ok, så du var helt väck då?

Johnny: Jag var helt väck. Jag kommer inte ihåg någonting av det här.

Men han fixade bogsering av bil, han gjorde allt. När han hämtade mig på sjukhuset, sade han: ”Du får duscha hos mig, men sen, sen är det över. Jag kan inte se på mer.” Då kände jag på något sätt att det här är den sista vännen som har fått nog också. Nu är det slut.

My: Oj.

Johnny: Då sa jag: ”Jag åker på avgiftning igen.”

My: Samma ställe?

Johnny: Ja. Med mössan i handen, du vet. Jag hade varit så jävla cool bara några veckor tidigare. Lite för stor. Du vet. Lite för mycket hybris. Men jag kom tillbaka och då bestämde jag mig för att ändra på allt.

My: Då bestämde du dig på riktigt?

Johnny: Ja, på riktigt, jag var klar. Jag hade ingen kontroll, jag gav upp. Det är det man måste göra. Så jag flyttade in på, jag vet inte vad det heter på svenska, sånt där sober house där det bor massa andra missbrukare och folk som kommer ut från fängelset. Du vet, du blir testad varje dag.

My: Så, nyktra alkoholister typ eller nyktra missbrukare.

Johnny: Ja, du ska vara det, om du dricker blir du utkastad.

My: Okej.

Johnny: Så vi var många som bodde där, med mycket möten.

My: Kändes det skönt att ha någon i samma situation att prata med?

Johnny: Absolut. Och jag hade också slutat skylla på allt och alla, det var skitjobbig situation. Alla som bodde där var inte trevliga. Men alla mina beslut, mitt beteende hade ju, det, det hade ju tagit mig dit. Det var ingen annans fel än mitt.

My: Var det jobbigt att komma fram till den slutsatsen?

Johnny: Nej, faktiskt inte, det var mer en känsla av, vad skönt, äntligen.

My: För då kan man ju börja göra någonting åt det också.

Johnny: Precis. Så jag skaffade en sponsor som det heter i, i AA och NA. Han var inte bra, så då bytte jag. Det passade inte mig. Och det säger jag till alla som testar en sponsor och som säger att det inte funkar: Ja, men det är för att du hade fel sponsor. Det finns lika många sponsorer som det finns människor. Hitta någon som passar dig.

Och jag hittade en som passar mig jättebra, som jag fortfarande har. Jag började lyssna på det han sa, han hade det jag ville ha.

My: Vilket var?

Johnny: Jag kunde se på hans liv. Han hade fru och barn, hade liksom ett fungerande liv. Det var vad jag ville ha, så det var ju bara att lyssna för en gång skull. Jag slutade med musik, för jag tänkte: ”Om jag inte fixar detta så är det ingen som kan anställa mig i alla fall.” Jag kan bara gå ut och göra samma sak igen, så jag måste riva det här huset, bygga om grunden så att jag kan bygga ett nytt hus.

My: Just det.

Johnny: Så med den metaforen, ringde jag en vän som hade ett bolag som byggde hus i Beverly Hills och sa att jag behövde ett jobb. Han frågade vad jag kunde göra och jag svarade att det inte spelade någon roll, om någon behöver någon som sopar, så fixar jag det. Det enda var att jag behövde gå på möten varje morgon klockan sju och jobbet börjar egentligen klockan sju, men han sade att jag fick jobbet om jag inte missade mötena, jag kunde börja klockan åtta istället.

My: Var var jobbet?

Johnny: I Beverly Hills.

My: Vad fick du göra?

Johnny: Ja, det var allt möjligt på en byggsajt.

My: Okej.

Peter Stormare ansluter sig till intervjun. Jag förklarar att jag har en hörselskada och att jag måste fokusera på att lyssna hela tiden. Därför filmar jag intervjun, istället för att anteckna.

Peter: Det är fel på öronen, men jävligt snyggt hår har du.

My: Tack så mycket.

Peter: Man får ta av det ena och ge av det andra vet du.

My: Ja, precis. Hur mår du i dag?

Peter: Hyfsat, lite krasslig i kistan, men jag har fått lite äggröra nu med rostat bröd, så det har gått bra. Chia pudding från 7-Eleven var väl kanske inte det bästa. Jag brukar leva på den.

Johnny: Jaså.

My: Avslagen cola ska vara bra.

Peter: Ja, nej, men det går över. I annat fall får man ta in det på scenen.

Johnny: Ja, men då blir det en del av charmen.

Peter: Ja, sitta på en hink.

My: Är det okej om vi bara avslutar Johnnys historia? Du fick jobb, du började gå på mötena.

Johnny: Ja, precis.

My: Och sedan dess har du inte druckit.

Johnny: Sedan dess har jag inte druckit.

My: Är det en dag i taget som gäller fortfarande?

Johnny: Det är det absolut. Jag har ju bara idag. I morgon är det nya tag. Det jag gjorde i går, det kan jag inte leva på.

My: Nej. Du sa något väldigt viktigt. Du sa att du insåg att du själv hade ansvar för ditt liv. Och det tycker jag är kärnfrågan i det hela. Att väldigt många människor inte lever fullt ut, men att de inte tycker att det är deras fel, utan det är alla andras fel. Men deras frihet försvinner ju också när de inte tar något ansvar.

Johnny: Peter vet väl hur mycket ursäkter jag hade innan jag kom till den insikten.

Peter: Men en del, det är en del av…

Johnny: Det är en del av sjukdomen.

Peter: Ja, sjukdomen och del av uppfostran och stöd man får av nära vänner och så. Jag har ju varit med Johnny hela tiden. Jag har haft andra vänner som har varit som Johnny, som jag liksom har skjutit bort, de har fått ta hand om sig själva. Men med Johnny har det alltid känts nära till ett ansvar för honom.

My: Varför tror du att det är så?

Peter: Ja, det vet jag inte. Det är någonting som hände för tusen år sen.

My: Men ni har en så pass stark relation?

Peter: Ja, och jag vet inte varför heller. Med vissa människor har man det. Men vad gäller den här sjukdomen… det är lätt att säga det är upp till dig själv. Men det är jävligt svårt att inse det som privatperson. När man väl kommer på det. är det så jävla enkelt att man tänker: ”Varför har man inte gjort så tidigare?”. Det är ungefär som om du är på en scen och spelar en roll och du spelar den hundra gånger. Den sista föreställningen när du spelar en roll, när du går av scenen, så kommer du på: ”Fan, jag har gjort fel hundra gånger. Jag skulle ha gjort det så här, men du får aldrig chansen nå mer. ”

Och så pratar många som är addicts. Vad säger man på svenska? Missbrukare. Att de skulle ha gjort det annorlunda. Ibland behövs det faktiskt för människor att, de kör en bil som vattenplaning. Den går av vägen, kör mot ett träd och de överlever mirakulöst. Läkaren säger: ”Kalla det för änglavakt. Du skulle vart död.” Jag har två sådana människor i mitt liv som har ändrat sitt liv totalt. En som har blivit totalt renlevnadsmänniska. En annan som lever annorlunda, men ändå lite som förr. Men de har ändrat sina liv för de har fått en second chance, och den vill de inte slarva bort.

Det blir någonting som man får som man måste hålla i. Och man ska leva ett liv. Vi är här för att leva våra liv. Och det ska man inte kasta bort. Det är en gåva man har fått, så om man kastar bort det på vilket skit som helst. Det kan vara allt från godis till kokain eller.

My: Eller andra människor.

Peter: Eller andra människor eller vad som helst liksom.

Foto: Fredric Hellborg

My: Du har en väldigt stark gudstro har jag förstått.

Peter: Ja, gudstro, en tro i alla fall. Jag föddes med en tro.

My: Det finns ju väldigt många människor som har en stark tro, som har en tendens att lämna över ansvaret på den de tror på istället för att ta det själva. Men det är ingenting som du känner igen dig i?

Peter: Nej, men vissa människor behöver gruppkänslan för att få styrka. Det behöver inte jag. Jag tycker om att vara ensam. Nej, men man behöver gå till kyrkan. Man behöver ha människor runt omkring sig.

My: För stöd kanske?

Peter: Stöd, ja. Och på så sätt är ju en kyrka eller AA eller organisationer kan vara väldigt bra.

Johnny: Det kan ju också bli ett missbruk. Jag vet ju många i AA, det i sig blir ett nytt missbruk. De går på tio möten om dagen. Det är jättevanligt. Igen, att inte äga sin egen grej, för då kan de skylla på att ett möte var inställt, därför börjar de supa igen.

My: Ja. Sedan har vi ju alla de kriminella gängen, dit ungdomar söker sig för att de behöver någon form av stöd. Familj, någon som bryr sig om dem, för att de inte upplever att de får det hemma.

Peter: Att tro, man kan slå folk i huvudet med en bibel eller Koranen eller Torah. Dit vill jag inte sälla mig, där vill jag inte vara, att jag vill övertyga dig om något. Det enda jag kan säga, och det kommer jag säga i kväll också, det är jävligt mycket roligare att tro än att inte tro. Och då tror jag på min egen styrka, jag tror på mina drömmar kommer att bli sanna, jag tror på att det kommer hända ett mirakel i dag, jag tror på att det finns andra planeter som är befolkade, jag tror på att det finns en gudomlig kraft i universum som har gjort att jag får vara här just nu.

My: Jag tycker det låter som kvantumteorin.

Peter: Jag vet inte vad det är. Jag föddes med det. Jag har aldrig lyckats dissekera det.

My: Den går ut på att allting består av energi.

Peter: Ja.

My: Och att det du sänder ut får du tillbaka.

Peter: Ja, vissa påstår att universum skapades av en liten planet som exploderade, att det fortfarande expanderar och en dag så kommer det att stoppa och åka tillbaka för att starta om igen. Och så har det gjort miljoner gånger tidigare och det är väl häftigt, det tror jag också på. Jag tycker det är bara spännande och jag säger ibland, men från scenen, det är min tro och så har en röst sagt till mig att jag är här på jorden.

Det är någonting som hände för sexton generationer sedan. Jag vet inte varför, varför just sexton, men så har en röst sagt till mig: ”Jag är här”, på grund av en sak som hände för sexton generationer sen. Det är långt tillbaka det. Och jag är här för att gå min bana till slut för att någonting väldigt positivt ska hända sexton generationer från i dag. Det är trettiotvå generationer. Det är en lång bana och det gör mig ganska glad. Det gör mig inte bestört eller ledsen, utan jag tycker det är häftigt. Jag ska gå och löpa mitt löp. Och don’t fuck it up.

My: Ja, precis. Du har ju bland annat jobbat med Peter Tägtgren.

Peter: Ja.

My: Hur kom det sig? Hur började det samarbetet?

Peter: Han har jobbat med Sabaton och det gjorde jag också för många, många år sedan.

My: Okej.

Peter: Så vi har alltid korsat och e-mailat och gjort några videos tillsammans. Vi har pratat i tolv år om att göra ett Beatles-album tillsammans. Det har inte hänt än, jag vet inte om det kommer.

My: Men båda är väl väldigt upptagna?

Peter: Ja, vi är ju det.  Han har dragit ner också väldigt mycket på just alkohol som ibland blev för mycket.

My: Jag tycker alkohol är ganska överskattat faktiskt. Men det beror på vilken personlighet man har kanske.

Jonny: En del kan fixa och sköta det.

Peter: Men det känns så tonårsaktigt. Det känns lite som när man är 21, 22 år, då är det kul att gå ut. När jag flyttade ner till Stockholm när jag var 19 och inte hade råd att gå ut på krogen, men att gå ut någon gång och träffa folk var kul. Så att dricka och ibland blev det för mycket, ibland för lite.

My: Där är det bra att vara tjej, man blev bjuden.

Peter: Ja, haha. Men det är på något sätt, man lägger av efter något år. Det är ju inte kul när man är fyrtiofem att bli jätteberusad och ragla omkring och rasa och vakna upp ute på gräsmattan och inte komma ihåg vad man har gjort. Det är inte det roligaste man kan göra i livet. Det finns andra saker som ger det större glädje.

My: Jag tror inte kroppen skulle gilla det heller.

Johnny: Jag kan lova dig att den inte gör det. Jag har levt det.

Peter: Många går i graven för tidigt. Men ska man förbjuda alkohol? Jag vet inte hur det skulle fungera. Vi har ju det i vårt samhälle och det har alltid funnits.

Johnny: Alkoholister hittar allting.

Peter: Om människan kunde vara måttlig i allting. Från grädde till metamfetamin, en gång per månad eller nåt, att man kunde hålla nån medelväg, så tror jag att människan skulle må mycket bättre. Men vi hemfaller gärna till att äta för mycket, dricka för mycket eller göra saker för mycket.

My: Men tror du att det är ett beroende eller tror du att det är självmedicinering det oftast handlar om?

Johnny: De säger ju att det är liksom 50/50. Det är hälften medfött och hälften omgivningen, och det kanske ligger något i det. För jag menar, min syster hade ju samma gener som jag. Hon gjorde inget av det jag gjorde.

Peter: Jag vet inte heller om det är mer vanligt i modern tid. Jag vet inte hur det var för 100 år sedan. Jag tror inte det var mycket. Missbruket var inte på samma sätt för 100 eller 200 år sedan.

My: Nej, tror ni att ångesten var lika stor på den tiden?

Peter: Nej, jag tror ångesten och oron var större för 150 år sedan eller 100 år sedan, men folk levde så nära döden också. Kvinnor fick tio barn och sex av dem dog i tidig ålder.

Johnny: Det var nästan förståeligt att det var så på den tiden. Nu har man liksom ingen ursäkt att bete sig på det sättet.

Peter: Jag vet inte om det blir mindre. Det sägs att det dricks mindre i USA, att det går ner väldigt mycket.

Johnny: Det sägs att barerna har det jättesvårt, för den nya generationen dricker inte som vi gjorde.

My, till sonen Fredric, som fotar och filmar intervjun: Du är ju 28 år, vad tycker du?

Fredric: Ja, alltså, det är väl inte lika många som dricker, men drogerna finns där.

Johnny: Ja, det brukar ju bytas ut.

Peter: Det brukar ju bytas ut mot annat.

Fredric: Exakt. Röken är en mer vanlig grej nu, hade jag sagt. Det är typ överallt.

My: Och snus. Alla snusar helt plötsligt.

Peter: Alla tjejer snusar helt plötsligt. Det är väldigt sexigt. Not.

My: Nej. Nästa fråga. Du, Peter, är jättekänd. Du, Johnny, jobbar jättemycket, men är inte jättekänd. Vilket är bäst?

Peter: Att arbeta. Att få göra det man drömde om.

My: Jag tycker det verkar jobbigt att vara känd. Hade du valt idag om du hade vetat hur det skulle vara?

Peter: Ja, jag har inget val. Det är inte valt.

My: Om du hade fått välja att jobba lika mycket, men inte var känd?

Peter: Det är omöjligt att svara på, för jag kan inte välja. Det är en makt som har gjort det. Det är det kosmiska universum. Jag vet också att jag inte skulle ha gått tillbaka till jorden. Men jag blev ålagd att göra en sista resa. Jag ville inte komma tillbaka. Jag ville inte bli född. Mamma gick många veckor över. De skulle förlösa mig med kejsarsnitt, då hoppade jag ut på två minuter. Don’t you fucking cut my mother up, you motherfucker. Det är sant. Min mamma led väldigt mycket för att hon gick över. Enligt mamma var det fem veckor, jag vet inte om det är sant. Det låter väldigt mycket. Och hon vägrade göra kejsarsnitt. Men till slut så kom jag.

My: Jävla tur. Det finns faktiskt gravida kvinnor som har fossiler i magen.

Peter: Ja, jag vet inte varför, men jag gör en sista resa som jag är ålagd att göra. Någon har sagt till mig att jag ska in och spela och om jag gnäller om att jag har lite ont i ryggen får jag höra att jag ska göra mitt bästa.

My: Du har ju jobbat i både film- och musikbranschen.

Peter: Ja, musikbranschen kan jag inte kalla det direkt. Men det är en slags hobby, jämfört med Johnny som lever på det, han har skådespeleri som en hobby, haha.

Johnny: Knappt. Bara när Peter behöver någon som ser ut som en skurk.

My: Men är det samma typ av människor i båda branscherna?

Johnny: Oj, det är folk som jobbar hårt. Det kommer ju inte gratis, liksom.

My: Nej, jag vet, men jag menar, är det samma typ av humor, till exempel?

Peter: Ja, det tror jag. Folk som blir målare, konstnärer eller modeskapare. Vissa tycker om att bli kända. Vissa tycker om att vara på scen för att få någon bekräftelse. Men jag tror att 9 90 procent av oss tycker om att vara på scen eftersom vi får skapa någonting gemensamt med andra. Jag gör det inte för mig själv. Jag tycker det är så kul att göra någonting i en grupp. Det är nog det största. Jag har haft tur att få göra 6-10 olika saker per år. Och så är man med en cirkus och sen så säger man hej då, tar e-mail och telefonnummer, vi rings. Sen gör man aldrig det. Så kommer nästa cirkus, och så är man där ett tag. Och så åker man till nästa cirkus och träffar nya människor och lär sig nya saker.

My: Min mamma var skådespelerska. Hon jobbade på Folkteatern Göteborg på 1960-talet och var med i Hem till byn.

Peter: Ja, Hem till byn var kanon. Den var ju älskad på landet, speciellt.

My: Ja, precis.

Peter: Oj, vad häftigt.

My: Hon berättade att när hon hade gjort en föreställning många gånger, så fick hon en känsla av att det var samma publik som kom hela tiden. Och hon tänkte: Gud, har de jävlarna inget hem? Vad gör de här? Känner du igen det? Tycker du det är lättare att filma än att vara på scen och spela samma sak om och om och om igen?

Peter: Ja, det är det. Det är inget snack om saken. Det är mycket lättare att filma än att stå på scen varje kväll. Men det beror på vad du gör. Är du på scen, låt säga om det är 90 minuter max, en pjäs eller någonting som är över på 90 minuter, så okej. Men om det är 3-4 timmar, då ska du göra två på onsdag och två på söndag. Det blir tungt. Man gör inget annat än det, man tittar inte ens på nyheter eller läser en tidning. Det finns ingen tid.

My: Jag är amatörskådis och vi har satt upp Flotten, Hemmet och Sandlådan på Folkteaterns lilla scen. Jag upplevde att det var mycket, mycket roligare att repa. Och sedan när vi skulle sätta upp föreställningen så var jag klar, jag tyckte inte det var lika roligt.

Peter: Nej, men det finns en gammal liknelse. Sven Hedin var en upptäcktsresande. Jag vet inte vem som sa det här till mig, men när jag började med teater, att repetera, det är som att åka på en upptäcktsresa. Du är klädd i kakhiställ och du har upptäckarhatten på dig och du får kartlägga vita fält. Men sen när du ska börja spela när det blir premiär, då får du dra på det blåställ och ställa dig vid ett löpande band och göra samma sak om och om igen. Repetition är alltid det roligaste, repetitionerna är underbara. Om teatern hade bara varit repetitioner, då skulle jag ha fortsatt mycket mer med det. Men det är som att gå in i studion och skapa en låt tillsammans, även om den aldrig når ut till publik eller om den aldrig ges ut på skiva. Men om jag och Johnny skulle tillbringa morgondagen att gå in tillsammans med en trummis och försöka göra någonting, en låt tillsammans. Så efter 6-8 timmar så kanske vi hade någonting tillsammans. Då skulle vi känna oss väldigt glada. Vi skulle känna oss upplyfta.

My: Är det inte lite så nu? Gör du samma sak varje kväll?

Peter: Nej, det bygger mycket på publiken. Jag inbjuder publiken redan från början att vara med. Beroende på vad publiken säger, så ändrar vi saker. Ibland ändrar vi låtar. Vi får publiken ibland att sjunga med. Ibland har det kommit folk och sjungit med oss på scenen. Ibland är föreställningen fyra timmar, ibland är det 2,5. Det beror väldigt mycket på publiken. Nu när vi var i Falun, som är lite Mickes hemtrakter, Dalarna, Mora, där var ju massor med släktingar till honom, publiken stod ju upp i andra avdelningen och applåderade varje gång Micke tog i gitarren. Det var en enorm upplevelse, att ha stående ovationer hela tiden.

My: Du då, Johnny, vad tycker du om att spela samma sak varje kväll, även om ni inte gör det i den här föreställningen.

Johnny: Jag hittar alltid någonting. Även popgigs, som måste vara exakt samma, så hittar jag någonting som jag kan slipa på, som gör att det blir intressant. Och det tror jag man kan alltid göra. Man kan till och med bli bättre på att göra samma sak.

My: Ja, precis.

Johnny: Så det är helt olika mindset.

Peter: Det är nog där också att efter han gjort en turné så kommer han på att fan, det var så jag skulle spela låten. För fan, ja visst ja.

Johnny: Absolut! Till exempel längden på en ton, kan jag jobba på. Ska det vara kort eller ska det vara så lång som möjligt, liksom?

My: Man kanske måste få ett perspektiv innan man ser det. Och då är det för sent.

Peter: Då är det oftast för sent. Men det är nog som Picasso sa: Måla som fan till de adepter han hade. Måla. Det är en talang att lämna en tavla och gå till nästa. Vad fan säger man? Till nästa. För han sa: Annars kommer du att tillbringa hela ditt liv i samma tavla, du kommer aldrig bli nöjd.

My: Är det farligt att misslyckas, då? Är det viktigt att misslyckas?

Peter: Ja, för du går till nästa. Om jag kallar oss själv, oss för artister, så håller vi på med en artistform, art form. Det är ju konstnärlig form, och då misslyckas man ju varje kväll. Det är alltid något man kan förbättra. Då säger man, jag ska inte göra om det imorgon. Det är någonting som alltid går fel. Där var Picassos grej, om du går till Picassomuseet i Barcelona, som började med hans teckningar i skolan när han är 7-8 år. Och sen när han var 13 år, när han målade det enorma porträttet av sin morfar som är död, som ser ut som ett foto. Det är enormt, det är väl 3 gånger två meter, fyra gånger två meter, den fyller en hel jävla vägg. Den målar han innan han fyllde 15 år. Så man kan förstå att han skapade ett fuck up reality. Att han ville liksom bryta och vända för han kunde göra ett fotografi vid 15 års ålder. Perfekt. Och han sade just det, att du alltid kommer att misslyckas. Du kommer aldrig att bli nöjd.

Så sade Bergman också. Han kan inte se en film som han har gjort. Han har gjort 47 filmer. Han kunde inte se en film. Han såg bara det dåliga. Han såg bara misstagen, misstagen, misstagen, och då blir man bara förbannad och mår dåligt. Folk säger: Vilken jävla bra film. Han såg bara klippfel. Han såg bara fel. Sådana är vi.

My: Men beror det på att man bryr sig så mycket om vad andra tycker hela tiden?

Peter: Nej, jag tror att det är en mänsklig, positiv sak med allt med alkoholism och droger och allt skit. Vi har en positiv sak, att vi människor tycker inte om att höra oss själva. Vi tycker inte om att se oss själva på bild eller film. Jag tror inte att du eller du eller Johnny går hem och tittar på sig själv och säger: Fy fan, vad snygg jag är., fan, vad häftiga öron jag har, gud, vilken snygg näsa. Det är något bra med mänskligheten att vi inte tycker det. Jag har inte träffat en aktör eller aktörer som tycker det.

Johnny – 16:43

Jag fick en podd skickad till mig där de sa: Lyssna på det här. Jag kom inte 15 sekunder in, så fort jag öppnade  och hörde min röst, stängde jag av.

Peter: Nej, det går inte. Det är en positiv sak.

Johnny: Jag tror det är jätteviktigt, som jag har gjort de sista åren. Det är att våga vara kass, det är inte så farligt. Folk kommer gå till jobbet nästa dag, solen kommer upp och det går inte under, hur kass du än är. Vi är inte så jäkla viktiga som individer, det har gjort att det är mycket roligare, för då kan man sträva efter nåt.

My: Jag har en snabb fråga innan vi avslutar. Swedish Dicks. Ingmar, är han lik dig?

Peter: Nej, det är han väl inte direkt. Det var en sån där dröm om att göra att jag skulle bli lite olik Johan Glans. Vi är ju två stycken.

My: Johan Glans, ja, hur kom han med i det här?

Peter: Eftersom han är så jävla bra.

My: Ja, han är skitbra, men han känns så otippad bara.

Peter: Han pratar imacculate engelska, hans engelska är perfekt, hans grammatik och allting. Han är väldigt intelligent, men gör sig alltid lite dum i TV-rutan, men han är grymt smart. Jag kände honom lite, så jag sa: Han är kanon. Så Ingmar var en kontrast till honom, Ingmar är ju lite mer sävlig, säger inte så mycket, går och funderar för sig själv. Och plötsligt kommer han på någonting som de redan har sagt. Så han är lite mer som Kalle Anka. Det var att bli Helan och Halvan, så vi är inte samma person, jag och Johan. En är här och en är där.

My: Var det inte lite farligt att kalla det Swedish Dicks, med tanke på den amerikanska censuren?

Peter: Det var därför jag kom på namnet.

My: Ah, så ni kom undan där, alltså.

Peter: Ja, ja, de tycker att det är kanon!

My: Härligt! Tack för att ni ville ställa upp på den här intervjun och lycka till ikväll!

Johnny och Peter: Tack själv!

Intervju, Nyheter

Inläggsnavigering

Previous Post: Recension av Girish And The Chronicles skiva: ”Disintegrate”
Lyssna på vår playlist: Best Of 2024!
Lyssna på allra senaste avsnittet av Pauline Pousàrs intervjupod Headbangers Call!

Copyright © 2026 ROCKBLOGGEN.

Powered by PressBook Dark WordPress theme

Home>Intervju>Intervju med Johnny Griparic och Peter Stormare
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
Scroll Up