Skip to content
ROCKBLOGGEN

ROCKBLOGGEN

Ready To Rock!

  • Hem
  • Nyheter
  • Recension
  • Intervju
  • Festival
  • Fotogalleri
  • Konsert
  • Toggle search form

Niklas Stålvind -Wolfs självutnämnda musik-diktator.

Posted on 2026-11-162026-11-16 By Ulf Romedahl

På fredag släpper Wolf sitt tionde studioalbum Hour of the Wolf. Ett album där bandet har fortsatt att utveckla sitt sound utan att glömma vilken grund man står på.

Vi ringde upp bandets motor och enda kvarvarande orginalmedlem Niklas Stålvind där han bland annat fick berätta om svårigheterna att hålla ihop ett band.

Tjena Niklas! Hur är läget?

Bara bra tack!

Tänkte att vi ger oss på nya plattan direkt. Många säger i samband vid släpp av en ny skiva att detta är det bästa som de har släppt. Hur känner du för Hour of the Wolf?

Jag känner exakt så faktiskt. Ser man till plattan som helhet, så tycker jag absolut att detta är bland det bästa som vi har gjort. På förra plattan finns det några låtar som är skitbra och som jag verkligen gillade. Denna tycker jag verkligen är en helgjuten platta som man kan lyssna på rakt igenom. Vi fick till det riktigt bra helt enkelt.

När jag lyssnade igenom plattan så tycker jag den innehåller en hel del progressiva inslag. Håller du med?

Ja, det gör den nog faktiskt. Det var absolut inte förutbestämt när vi skrev låtarna utan de bara tagit den formen. Jag försöker inte stå i vägen för låtarna. Det är mer så som jag jobbar numera när jag skriver musik. Jag försöker bara hämta hem låtarna och inte stå i vägen när min hjärna tar ut svängarna. The music of Erich Zann är väldigt bra exempel på det. Den storyn gjorde att musiken blev som den blev.

Hur går du tillväga när du skriver musik? Jag tänker framförallt hur dina idéer kommer till dig. Är det ett riff, en känsla, melodi eller något som händer i din omgivning som gör att du får dina idéer?

Oftast börjar det med ett riff som kan dyka upp i min skalle och då spelar jag snabbt in det på min telefon och tänker att det här ska vi nog kunna göra någonting med. Sen sitter jag med min gitarr och jobbar vidare med själva riffet. Men ibland händer det att man sitter på kvällen och gnolar på något, eller bara sitter och lirar gitarr och så hör man något coolt som man snabbt spelar in. Sen brukar jag samla allt i byrålådan och när det väl är dags att jobba på en ny skiva, så rotar jag fram de idéer som jag känner att dessa inspirerar mig mest. För 90 procent av idéerna är antingen inte tillräckligt bra eller så har jag gjort dem 100 gånger förut.  Vissa idéer kan ha legat i ett par år och jag gillar att ha det så, för då får jag lite perspektiv på det hela.

Sen till denna skiva har jag även fått idéer från vår bassist Pontus Egberg. I början skickade han hela låtar som jag kunde lägga sång på och så tog vi vidare det därifrån.  I till exempel Dirty little secrets, så hade han skickat en massa bas riff. Jag ett av dom och funderade på vad man skulle kunna göra av det här. Sen gick jag ut och mockade stallet och då kom det idéer till mig som jag direkt spelade in på telefonen och sen var det bara raka vägen in i studion.

Oftast behöver jag någon form av en musikalisk grund som triggar igång mig. Sen kommer jag någon gång till den punkten att ”nu måste du fan börja sjunga gubbjävel” brukar jag säga till mig själv. Så då får jag helt enkelt tvinga mig själv att börja sjunga. Det är så jobbigt att byta stolar plus att det är skittråkigt att sjunga i studion, för det känns så onaturligt att inte ha någon att sjunga för. Men när jag väl tvingar mig själv att göra det, så brukar det hända något med både texten och musiken. Den vill liksom någonting och då brukar jag fortsätta skriva för då vet jag att jag har någonting på gång.

Du får väl sjunga för hästarna?

Ja precis. Jag tror den enda låten som börjat med sång för min del är låten Voodoo från Ravenous-plattan.

Foto: Pressbild

Jag tänkte prata lite med dig om ert sound för det utvecklas hela tiden tycker jag. I början lät ni ungefär som gamla Iron Maiden men idag låter ni helt annorlunda. Har det varit en strävan från din sida att hela tiden utveckla ert sound och inte fastna i samma fack som till exempel Motörhead. Dom lät ju stort på sätt samma från skiva 1 till skiva 20 typ.

Nä, men det har varit mer en strävan att hitta sin egen identitet. I början ville vi spela Maiden-musik för ingen annan gjorde det. Inte ens Maiden själva gjorde det, för de var inne i en dipp just då och jag tyckte just då att de inte var speciellt bra. Jag minns när jag var 14 och sprang och köpte de första Maiden-skivorna som var helt fantastiska. Sen hittade jag en person som kände precis lika dant och vi ville tillsammans skriva de låtar som Maiden hade glömt bort att skriva. Sen sket vi fullständigt i att folk tyckte att vi lät som Maiden för vi tyckte det var bra låtar. Sen kom det in lite Accept här och Judas Priest där och även Mercyful Fate. Sen tyckte jag själv att på The Black Flame som var vårt fjärde studioalbum (kom 2006) så hade vi hittat ett eget sound till 100 procent. Dock bygger grunden i all den musik som vi gör på klassisk heavy metal.

Trots att vi bygger på den grunden så känner vi att, klassisk heavy metal också kan utvecklas och spreta åt olika håll. På den här skivan att jag inte har känt mig bunden på något sätt hur det ska låta även om vi är ett traditionellt metalband. Det skiter jag faktiskt fullständigt för jag skriver ju bara låtar liksom.

Bästa Maiden-plattan om du måste välja?

Det är så jävla svårt för de 7 första ligger mig väldigt varmt om hjärtat men måste jag välja så blir det Piece of mind. Det är bland annat tack vare den skivan som jag än idag bara köper Heinz ketchup för att det står en flaska på bordet som bandet sitter runt om på mittuppslaget. Den skivan är verkligen en ledstjärna för den är så musikalisk intressant. Det är snygga gitarrgrejer och låtarna är så jävla bra helt enkelt.

På tal om snygga gitarrgrejer så tycker jag att Pontus får ta väldigt mycket plats på nya skivan. Man hör väldigt många snygga basslingor på låtarna.

Det är kul att du säger det. Jag tror att han skiner mest på mina låtar. När en bassist skriver en låt så skriver han den på bas och då spelar han mest riffet och det är exakt samma med Steve Harris gör. Han spelar absolut roligast grejer när han spelar på andras låtar för då fyller basen i hela tiden.

När jag skriver de låtar som jag skriver så har jag skrivit på hans basgrejer. Det är bara det att han spelar dom 1 miljard gånger bättre och sen lägger han till egna grejer också men han fattar ändå min låtidé. Sen är ju basen ett väldigt viktigt instrument i Wolfs musik. Vi vill inte ha bara gitarrer och att basen enbart ska vara en SUB frekvens, för det går inte vi igång på för fem öre.

Plus att när man har en bassist av Pontus kaliber, så finns det knappt några begränsningar på vad man kan göra för att få gitarren och basen att lira ihop. I början var det väldigt mycket gitarr. Det var bara att tokspela med 1000 gitarrfills och grejer överallt men nu har basen tagit över mer och mer. Gitarren spelar mer enklare riff medans basen broderar ut allt och det helheten får en extra dimension.

När vi ändå är inne på musiker med en hög kaliber så måste även er trummis Johan Kullberg nämnas. Vad har han gjort för bandet?

Första gången vi repade tillsammans så spelade han så jävla exakt, så det tog ett tag innan min höger hand hade vant sig att lira i takt med honom. Vid andra repet så kände jag att ”shit, Wolf har aldrig låtit så här bra”. Johan har lyft bandet till en helt ny musikalisk nivå. Pontus är kanske den bästa musikern i bandet, men trummorna är så jäkla viktiga för ett band. En bra trummis och en bra sångare så kan resten av bandet vara dåliga men ändå låta bra.

Med den här sättningen som vi har nu så hör jag Pontus, Simon och Johan i mitt huvud när jag skriver musik. Jag vet ju hur dom spelar och vad dom kan och det finns typ inget som jag kan hitta på som inte dom kan spela hur bra som helst.

När jag kollade igenom er diskografi så lade jag märke till att detta är er kortaste skiva rent låtmässigt och tidsmässigt sen Black wings som kom 2002. Den här skivan har 9 låtar och dom andra har antingen 10 eller 11 spår.

Är den kortare än våran debutskiva?

Har inte kunnat kolla upp det eftersom den inte finns på Spotify

Nä. Det har och göra med en massa rättigheter och skit. Vi ska ge ut den någon gång men det är så mycket meck med advokater och skit så det har vi lagt på is. Det var faktiskt en målsättning att göra den så kort så att den skulle få plats på ena sidan av ett 90-band. Vi tyckte att både Shadowland och de två skivorna som kom innan blev lite för långa. Jag ville ha en skiva som man kan lyssna igenom hela albumet, utan att man får en dipp och börjat tröttna när man kommit tre fjärdedelar in på skivan.

Sen hade vi i vårt kontrakt med Century media att vi skulle ha 10 låtar på skivorna av någon konstig anledning. Det är så idiotiskt men så var det i alla fall. Då skrev man 10 låtar och så skulle det vara två bonuslåtar också och så gjorde man det om man inte spelade in en cover.

Sen kanske man tyckte att någon av bonuslåtarna borde vara med på som ett ordinarie spår på skivan och så blev det 11 låtar tillslut ändå. Sen kunde det blir så när man lyssnade igenom skivan i efterhand, så tyckte man att den blev lite för mastig. Jag gillar mer skivor där man lyssnar igenom från första till sista låten och tycka att ”jäklar, detta är en riktigt bra skiva”. Det ska inte bara vara en samling med en massa låtar utan ett album.

Foto: Pressbild

Ni har i skrivande stund släppt 3 musikvideos från albumet. Hur har responsen varit hittills?

Vi släppte ju Dead satellite först och den gick ju som tåget. Tror aldrig att vi har släppt en gått så jäkla bra. Vi hade 6000 visningar per dag på Youtube fram tills att den nådde 130 000 innan den stagnerade lite.

Kollade upp den precis innan jag ringde dig. Dead satellite hade 138 000 visningar. Waltz post-mortem hade runt 31 000 och er senaste Walpurgis night har runt 18 000 i skrivande stund.

Det var samma sak när vi släppte Shadowland. Det kanske var för att folk var sugna och det var lite nytt. Eller så kanske det är algoritmerna som stryps om man inte betalar mer pengar till Youtube. Men annars har responsen varit jättebra och jag tycker samtligs tre videos har varit superbra.

Både Death Satellite och Walpurgis night har vi spelat in med en tjej som inte bara är videoregissör utan även artist själv. Hon hade allting klart i huvudet hur videon skulle se ut. Hon har gjort allt vårt smink och hon hade en hel vision hur allt skulle se ut. Så det var bara att gå in och tuta och köra och det var intensivt som fan. Vi spelade in i tre dagar. Jag gick ner 1 kg höll på att svimma flera gånger och spydde nästan på kuppen.

Videon till Waltz post-mortem har vi spelat in med en kille som heter Daniel Wahlström som gjort samtliga videos som vi släppte på de 2 senaste skivorna. Den spelade vi in det så kallade spökhuset som ligger mitt ute i skogen där jag bor. Den videon har jag skrivit manus till och den är verkligen helt annorlunda, för det är en video med en story. Man skulle kunna likna den med en film.

Dom flesta låtarna på den här skivan har kommit till av att jag liksom har sett en film i mitt huvud och det har styrt både musiken och texterna. Så det var kul att göra en video med en riktig story plus att samtliga 3 videos som vi har släppt blev väldigt olika. Det är betydligt roligare att göra så än att istället göra tre likadana videos där vi bara står i ett garage och headbangar.

När jag kollade igenom låttitlarna så fastnade jag framför allt för Doppelgänger som jag tyckte var en kul och udda titel på en låt. Vad fick du den idén ifrån?

Det är det tyska ordet för dubbelgångare. Det roliga är att jag alltid har älskat det ordet och sen tycker jag att det är kul att de har lånat in det ordet i det engelska språket och de stavar det med ä som de gör i Tyskland.

Det långa introt är en gammal cool idé som jag haft liggade i byrålådan ett tag. Men eftersom jag inte kom inte vidare med låten så jag lade det i byrålådan. Men när vi skulle skriva färdigt skivan så tog jag upp låten igen och kom på att detta är ju ett intro och sen bestämde jag mig för att den ska heta Doppelgänger. Sen sa jag till grabbarna när vi var på turné att jag hade en låt på gång som hette Doppelgänger och just då behövde vi några låtar till för att fylla ut skivan. Så när jag kom hem så skrev jag klart låten.

Foto: Snovonne Drake

När jag skulle intervjua Johan inför släppet av Shadowlands så sa han inför intervjun att ställ inga frågor om texterna för de har jag noll koll på. Sa då på skämt att där rök typ 90 procent av mina frågor men sen svävade den intervjun åt alla möjliga håll. Nu har jag försökt lyssna igenom texterna på den här skivan men har väldigt svårt att hitta någon röd tråd. Har letat efter någon form av budskap, personliga saker eller annat. Så nu undrar jag vad handlar en typisk låttext från Niklas Stålvind om eftersom det är du som är textförfattaren?

Det där har ändrats sig lite genom de senaste 20 åren. Jag har skrivit om mitt liv och bearbetat saker som har hänt. Jag har skrivit av mig i texterna istället för att gå till en psykolog och prata om hur det står till med min hjärna.

Death satellite har en ganska klar mening om nutida saker som sker med AI, algoritmer osv.

I Walpurgis night sjunger jag om det stadiet man befinner sig i strax innan man vaknar men man drömmer fortfarande eller precis innan man ska somna.

Jag får upp bilder och visioner i skallen och sen skriver jag bara. Jag försöker ibland bara stänga av hjärna så jag vet faktiskt inte själv ibland vad texterna handlar om. Sen vill jag att folk ska ha sina egna bilder om texterna. När folk frågar vad den här texten betyder och hur tänkte du med den här. Men jag är mer intresserad av vad texten betyder för dom. Jag älskar att höra på vad andra har att berätta hur de uppfattar texterna och låtarna. Jag vill inte skriva folk på näsan utan jag vill att man ska ha sin egna tolkning.

De flesta texterna är drömska eller vad man nu ska säga. Jag får en feeling, ser bilder och försöker sen inte ställa mig så mycket i vägen. Jag sitter inte och skriver ner en text på ett papper för att det ska rimma på varannan rad och så där. Både såna låtar och texter blir lätt platta och ointressanta och inte speciellt roliga att sjunga in. Speciellt inte om det kommer från någon som inte är en riktig textförfattare eller en sångare som har skrivit det. Det flyter inte och då blir det omöjligt att sjunga in det för orden bara stockar sig.

En intressant och rolig låt är The music of Erich Zann som är baserad på en novell med samma namn som är skriven av en amerikansk författare som heter H.P Lovecraft. Låten är hela den storyn i komprimerat format. Jag har försökt att berätta historien i musikalisk form men man måste läsa boken för att verkligen förstå sammanhanget.

När du skriver texter om saker som hänt i ditt liv. Använder du mycket i metaforer?

Ja, hela tiden. Har alltid skrivit så för jag tycker dels att det blir mycket intressantare att lyssna på och det funkar ju. Sen använder jag ganska mycket klyschor och vedertagna uttryck. Ibland på helt olämpliga ställen och sånt älskar jag. Det blir så mycket mer intressant och konstiga motsägelser. Ibland utmanas språket lite grand och sen har jag aldrig varit rädd för att ta i lite grand och våga vara lite lökig. Dvs jag skriver med ganska mycket humor och med glimten i ögat. 

Ett exempel på en metafor är Shark attack från plattan Devil seed. Den handlar inte om en hajattack utan om katolska kyrkan. Den är ju så metaforisk så ingen skulle förstå vad den egentligen handlar om. Efteråt har jag tänkt tanken om jag skulle varit lite tydligare men samtidigt så låter shark attack kul. Det är coolt och låter lite 80-tals thrash och det lite humor i det också.

Man behöver inte ta allting så jävla allvarligt. Jag tänker till hjärnan går av för jag är intresserad av filosofi, religion och allt möjligt. Jag vill inte att det ska vara för intellektuella texter heller. Texterna ska även fungera för någon som står på en festival med en öl i handen och vill bara sjunga med, så texterna är i regel dubbelbottnade. Det finns en metalklyscha över dom men det finns alltid en djupare mening i texterna.

Sen finns det naturligtvis allvarliga saker som jag skriver om. Till exempel hur världen kommer se när mina barn växer upp. Det har ju ballat ur totalt med tonen på sociala medier till exempel. Feeding the machine handlar mycket det. Jag upptäckte att det är ju inte jag som använder Facebook utan det är Facebook som använder mig. Jag bara sitter och matar in i den där maskinen och så kom den låten till. Man matad på sociala medier med åsikter och det gäller både om man är höger eller vänster. Det enda som det leder till att folk blir mer extrema och hamnar i två läger och ska börja bråka med varandra och bli fiender. Så här ser det ut i stort sätt hela västvärlden idag och det är tack vare att sociala medier blev som det har blivit i den tid vi lever nu. Jag ser musik som något som enar folk medans politiken och sociala medier som de ser ut idag splittrar hela samhällen vilket är faktiskt ganska skrämmande.

Finns det andra ämnen som du vill skriva om men låter bli?

För mig kan en låt handla om ett samhällskritiskt ämne som berör politik, religion eller den tidsandan vi lever i. Men jag vill inte att mina politiska eller religiösa åsikter ska sabba för lyssnaren. Du kan vara allt från vänsterpartist till sverigedemokrat, buddist eller kristen eller va fan som helst och ändå hitta din mening med låten.

När bestämmer du dig för att en låt är klar? Är du den där perfektionisten som gärna går in och pillar i de små detaljerna i varje låt?

Det är jag men jag har lärt mig med tiden att en demo aldrig får bli helt färdig. Alla element och arrangemang ska finnas där och det är oftast väldigt mycket detaljer, men på något vis finns ändå 10 procents utrymme att ändra på något när man väl börjar spela in.

Sen som sagt är jag en jävla perfektionist och jag strävar efter det. Samtidigt så vet jag att jag bara är en människa och jag är absolut ingen supermusiker så jag kommer aldrig till den där perfektionen. Det är lite jobbigt samtidigt så är det oftast de grejerna som blir bra.

Jag kom till exempel ihåg när jag spelade in Ravenous med Roy Z som bland annat producerat Halford och Bruce Dickinson. Jag var helt slut och rösten sprack på ett ställe och tänkte bara ”fan, nu måste jag göra om det”. Men Roy visade sig vara en väldigt duktig röstproducent och han sa ”Nej, nej” och sen använde han det partiet i låten och det blev skitbra. Vid ett annat tillfälle sjöng jag fel text eftersom jag även då var väldigt trött. Roy sa även då att det blev helt perfekt. Han kunde verkligen höra de där små detaljerna som en låt behövde ha. Det har gjort att jag har blivit bättre på att inte pilla för mycket. Dock strävar jag alltid efter att göra mitt allra bästa, både när jag sjunger och spelar gitarr. Det ska alltid vara klass på det men samtidigt när jag hör någon som spelar gitarr och det låter som en jävla dator så tappar jag helt intresset.

Jag lyssnar hellre på någon där man hör att, gitarristen i fråga verkligen kämpar och verkligen försöker. Det gäller även om han till och med spelar över sin förmåga. Den känslan känner man av som lyssnare i musiken. När allting blir för bra som till exempel när man autotunar sången till exempel. Det blir totalt helt jävla dött och vi sysslar inte med sånt i Wolf. Däremot så försöker vi vara i bra form och sen när jag väl levererar sången som ska vara med på skivan blir det kanske max fyra till fem tagningar och sen väljer jag ut dom bästa tagningarna. Dock så sitter jag inte pillar med allt in i minsta detalj så det blir helt perfekt. Det kanske blir något ord som blir snett här och där men pillar man för mycket så blir allt bara dött tillslut.

Foto: Snovonne Drake

Med tanke på att du ändå är en perfektionist.  Har det varit svårt att släppa in någon annan (i det här fallet Pontus) i skapande processen när du tagit fram nya låtar?

Pontus engagerar så såpas mycket med att komma med nya idéer och det har han gjort ända sen han gick med i bandet och många av hans idéer har jag jobbat vidare med. Men får jag ingen feeling för en idé så droppar jag den. Det kan absolut vara en bra låt men känner jag att det inte är en Wolf-låt så går jag inte vidare med idén. Men känner jag att en idé är bra så jobbar jag absolut vidare med den.

Både Pontus och Simon skriver ju musik. Nu har inte Simon skrivit någon musik till just den här skivan men båda två skickar ju färdiga instrumentella idéer till färdiga låtar som jag sen lägger min hand på.

Sen vet alla att jag är Wolfs självutnämnda musik-diktator. Jag måste lägga min hand på all musik som vi släpper för annars blir det inte Wolf. Får jag ingen feeling så kan jag inte sjunga det heller. Det går liksom inte.

Men däremot så älskar jag att jobba med andras idéer. Till exempel när Johannes ”Axeman” Losbeck var med i bandet. Han var ingen låtskrivare men han gjorde riff och det var samma sak med bassisten Mikael som jag startade bandet med. Han var absolut inte lika duktig musiker som Pontus är, men han hade en sådan jävla talang att skapa skitcoola riff. Troligtvis har det med att göra att han inte var den där skolade musikern.

Jag älskar verkligen att få en halv låt av en bassist eller gitarrist. Ibland räcker det till och med ett riff eller två för att jag ska gå igång på det och då gör jag en låt av det hela.

På de sista låtarna som vi gjorde hade Pontus en enkel idé med enbart bas och trummor som han skickade till mig som jag kände att detta ville jag absolut jobba vidare med. När sången började komma fram och man kände att låten fick en riktning och ville någonstans så var han med i skapandeprocessen. Sen har vi arrat om och har haft ett jättebra samarbete i skapandet.

Jag har säkert kört över folk förr i tiden men numera försöker jag jobba tills vi båda är nöjda men i slutändan är det ändå jag som har det sista ordet för annars funkar det inte.

Däremot är jag med i ett annat rockband som heter Trading Aces som är en blandning mellan punkrock och metal. Där är ju sångaren som är den drivande låtskrivaren. Jag skickar bara över lite riff till honom som förslag. Det kan vara ett intro eller ett riff som han får ta ställning till om han vill jobba med eller inte och så tar vi det därifrån. Sen beror det helt och hållet på vad det är för konstillation som man är med i.

I The Doomsday Kingdom fick jag ju färdiga låtar men jag sjöng dom 100 procent på mitt sätt. Jag fick totalt fria händer med sången och var det något som Leif Edling inte tyckte kändes bra så gjorde vi bara om det tills båda vad nöjda.

Jag gillar att skriva låtar själv. Om jag känner att jag får en idé och att den idén vill någonting, så är det inte det första jag gör att släppa in alla och så ska vi rösta om idén ska vara med eller inte.  Det funkar inte så när det gäller konst. Det kan inte vara en demokrati utan en måste vara Steve Harris på något vis. Sen kan det dyka upp att någon har en idé som den personen brinner starkt för och då försöker jag inte klampa in och försöka ändra på en massa saker. Ibland jobbar jag runt det istället som när Simon kommer med idéer. Oftast är dom väldigt gitarrbaserade och ofta väldigt meckiga och svåra att lägga sång på. Men då får jag tänka några varv extra för att få allt till en helhet så att, det blir en låt av det hela som gör att vanligt folk kan lyssna på den. Det kan vara svårt när man inte är en growl-sångare, för då kan man bara ösa på med gitarrmelodier och skitkonstiga riff som låter skitcoolt men det går inte att sjunga en melodi över det.

Ni har bytt lite medlemmar under åren som har gått. Likt vissa band som W.A.S.P, Accept och Whitesnake så är du enda kvarvarande originalmedlem i bandet. Del vill säga att du är ensam kvarvarande kapten på skutan. Har du känt någon gång när folk har lämnat bandet att du velat börja om från början med något nytt?

Det har absolut varit stunder när man har känt att nu skiter jag i det här och lägger ner. Självklart är det tungt när en medlem lämnar men samtidigt lite skönt också. Jag startade bandet tillsammans med originalbassisten Mikael Goding och när vår orginaltrummis Daniel Bergkvist gick med, så blev vi verkligen Wolf.

När de slutade så ville jag inte hålla dom kvar. Jag kände hela tiden att dom började känna sig klara med det här och då får man vara glad för den tiden som vi hade tillsammans. När en ny medlem kommer in så får man sådan ny inspiration, som när Anders Modd kom in som ny bassist så var det så jävla kul igen för han var en otroligt duktig musiker.

Men sen tröttnade han också tillslut och hoppade av mitt under en skivinspelning och det var inte roligt. Men trots den situationen som uppstod så kunde bara jag och Simon önska honom lycka till fast vi stod där utan band och en skiva som stort sätt var klar. Vi hade ju inga medlemmar så vi kunde inte varken komma ut och spela eller släppa skivan. Men han kände väl att hans resa tog slut där. Han kanske hade tröttnat på bandet eller mig eller så ville han spela någonting annat. Han har ju börjat lira lite mer bluesrock efter att han lämnade. Det är ju bättre att en sådan medlem lämnar och prövar någonting annat som han känner sig inspirerad av, men det är fan inte lätt att hålla ihop ett band ska du veta.

Sen när vi fick tag på Johan och Pontus så var det som himlen öppnade sig över oss. Ingen skugga ska falla över det tidigare medlemmarna för utan dom hade Wolf aldrig varit Wolf. Men ser vi på det hela rent musikaliskt så har vi aldrig varit bättre. Det är som natt och dag och för första gången någonsin så känner jag att allting går ganska enkelt numera. Till exempel att spela in skivor och allting runt omkring. Alla medlemmar är väldigt enkla att ha och göra med på det personliga planet.

Den knäppaste personen numera i bandet är jag vilket känns skönt för de andra är helt normala och det blir så jävla mer lättjobbat. Speciellt eftersom alla är så duktiga musiker så det blir så mycket lättare att komma från punkt A till en färdig produkt. Innan har jag stort sätt bränt ut mig på varje skiva som vi har släppt fram tills vi släppte Shadowland. Det var första skivan som jag kände att ”är det så här lätt att spela in en skiva”

På tal om W.A.S.P så har deras eminenta gitarrist Dough Blair hoppat in som vikarie i Wolf.

Det stämmer och han är en kul kille. Första gången som jag träffade honom var när vi turnerade W.A.S.P i Finland. Han var så jävla annorlunda jämfört med de andra grabbarna i bandet.  Han var som ett litet barn som hade gjort sin första spelning någonsin och detta hände varje kväll.  Han får ta mycket plats på scen och göra långa solorundor och det tar liksom aldrig slut på toner när han lirar.

Han är väldigt jordnära men samtidigt väldigt amerikansk på ett kul sätt. Sen är han är en kul och en väldigt social kille. Går han in ensam i ett rum så har han 10 nya kompisar när han går ut därifrån. Han fick vicka för Simon när vi skulle spela på Mallorca av alla ställen och det var så jäkla kul att hänga med honom.

Jag minns att jag såg er live första gången på Hultsfredsfestivalen 1998. Vad minns du av den?

Jag minns den väldigt väl för det var första gången som vi spelade för en publik där vi inte behövde blanda in en massa covers med våra egna låtar, för vi hade släppt vår första skiva då. När vi klev ut på scenen så var det så jäkla mycket folk och alla var så glada och sjöng med i alla våra låtar. Det var första gången som jag upplevde det så den spelningen var ett minne för livet.

Innan dess hade man bara nött i replokalen och spelat på krogen i stort sätt. Men den tiden var kul också för vi spelade massor av gamla hårdrocks klassiker. På den tiden var metal ganska dött men så fort folket hade fått i sig några öl att det var plötsligt bra igen.

Det var dock spelningen på Hultsfred som vi kände att nu är det på riktigt. Nu är vi ett riktigt band på allvar. Folk hade köpt eller lyssnat på skivan och kunde låtarna så det var fantastiskt.

Sen har jag hört från säkra källor att du är riktigt duktig på att måla. Berätta mer om det.

Ja det stämmer men det var länge sen nu. När jag var liten så var det typ det enda jag gjorde var att teckna och lira trummor. Jag ville bli serietecknare så jag lärde mig att teckna med tusch. Dock hände en massa konstiga saker i mitt liv just då som jag inte kan gå in på för det är för personligt. Har skrivit en hel skiva om det som hände för jag behövde skriva av mig.

Sen när jag började hitta tillbaka till mitt gamla jag igen, så började ta upp tecknandet igen som sen ledde till målande. När jag var arbetslös under en period så målade jag ganska mycket och på den tiden så var folk glada på sociala medier så det var många som ville köpa mina tavlor. På så vis fick jag in pengar så jag kunde ge mat till mina barn. Det var kul att komma tillbaka till den där unga Niklas som satt och ritade och lyssnade på hårdrock på sitt rum.  Har rotat fram gamla teckningar som jag gjorde när jag var 16 och insett vilken idiot jag var som slutade för det kunde kanske ha blivit något. Nu är det skitsvårt att utveckla målandet för att det ska bli riktigt bra.

Men det var i den vevan som jag började spela gitarr vilket jag inte var så bra på egentligen, men tillslut blev det tillräckligt bra så att jag kunde spela in skivor som folk faktiskt ville lyssna på. Hade jag fortsatt med bildkonsten så hade jag garanterat blivit bra på det också, men nu blev det musik i stället men jag tecknar fortfarande någon gång ibland.

Foto: Patrik Svärd

Om du ska sätta ihop ett allstar-band. Du får välja vilka du vill dvs döda som levande. Vilka skulle ingå i det bandet?

Det är ju skitsvårt för det skulle bli totalt kaos i det bandet. När jag var liten så tänkte jag att det perfekta bandet skulle vara Iron Maiden fast med Yngwie Malmsteen i stället för Adrian Smith. Jag gillade Dave Murray bättre då för han hade längre hår på den tiden. Sen sa min kompis att Yngwie aldrig skulle kunna vara med i Maiden för det hade bara bli Kalle Anka av det hela.

Men Bob Daisley är ju gjuten på bas. Clive Burr på trummor. Sen får jag väl säga Rob Halford på sång eftersom han är nog min största favorit.

Sen gillar jag ju mest band med två gitarrister så en måste bli Ardian Smith för han har betytt väldigt mycket för mig. Min yngsta son som är noll musikintresserad har Adrian som mellannamn så han är döpt efter honom. Hans melodisinne är bara helt fantastiskt.

Sen skulle jag nog vilja med Jimmie Hendrix som min andra gitarrist. Man skulle verkligen vilja åka tillbaka i tiden och se honom live. Det hade varit så jävla coolt.

På tal om allstar-band så ska ni vara förband till Lex Legion på deras första spelning någonsin. Hur fick ni den äran att värma upp för Mikkey Dee & co?

Tror att det var Pontus som frågade ena gitarristen Andy La Rocque och han tyckte det var en skitbra idé. Tillslut så gick allt i lås och som sagt så är det deras första spelning någonsin, så det ska bli skitkul.

Jag gick i högstadiet så hamnade jag i samma klass som Daniel Bergkvist som sedermera blev vår orginaltrummis i Wolf. Han hade en enorm skivsamling och han lånade ut alla sina King Diamond plattor till mig, som jag sen spelade in på ett 90-band och sen den tiden har jag varit ett King Diamond-freak. Andys gitarrspel och Mikkey Dees trumspel var verkligen top notch så det är riktigt kul att de där gubbarna och bildat ett eget band.

Ni ska ju dels spela med Lex Legion och sen antagligen ut och spela sen också. Har ni tänkt något angående setlistan för ni börjar ju få ihop en hel del låtar vid det här laget.

Eftersom vi släppt 10 skivor så har vi väl över 100 låtar vid det här laget så vi måste verkligen välja. På spelningen med Lex Legion kommer vi köra de 3 nya låtarna och sen var det faktiskt Pontus idé att bara ta det populäraste låtarna på Spotify. Han satte ihop en setlista med gamla klassiker som vi bara måste köra som Speed on, Voodoo och Shark Attack. Sen får det bli en mix av gammal och nytt. Beror också på hur lång speltid som vi får.

Har ni några fler spelningar på gång?

Det har varit väldigt trögt på bokingsfronten faktiskt. Vi har bytt bokningsbolag ett antal gånger nu vid det här laget. Men vi har en liten miniturné inbokat och sen har vi lite annat på gång också. Sen får vi ta det därifrån helt enkelt. Vi har tyvärr inte några Sverigespelningar bokade just nu, för det har varit så jäkla mycket med produktionen så vi har inte engagerat oss så mycket faktiskt men vi hoppas på att bokarna får in lite roliga grejer.

Sweden rock borde passa er alldeles utmärkt till exempel?

Vi har varit på dom men kvoten av traditionell heavy metal var tydligen full enligt arrangörerna så vi får hoppas på nästa år där.

Text: Ulf Romedahl.

Intervju Tags:intervju, Johan kullberg, Niklas Stålvind, Pontus Egberg, Wolf

Inläggsnavigering

Previous Post: Skivrecension: Scarlet Rebels – Flawed by Design
Lyssna på vår playlist: Best Of 2024!
Lyssna på allra senaste avsnittet av Pauline Pousàrs intervjupod Headbangers Call!

Copyright © 2026 ROCKBLOGGEN.

Powered by PressBook Dark WordPress theme

Home>Intervju>Niklas Stålvind -Wolfs självutnämnda musik-diktator.
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
  • <
Scroll Up