Skribent: Tim Englund
Det har blivit dags för Los Angeles-duon Satchvai att albumdebutera med skivan The Sea of Emotion. Satchvai är ett projekt bestående av herrarna Joe Satriani och Steve Vai, som båda har arbetat med ett stort antal giganter i branschen.
Enligt dem själva har Joe och Steve varit vänner i mer än fem decennier. Båda spelar elgitarr, vilket gör att hela albumet i stort sett är helt gitarrbaserat. En kul detalj gällande deras långa vänskap är att när Steve var 13 år gammal började han ta gitarrlektioner för den då 17-årige Joe.”Vi har planerat det här sedan 1973″, säger Vai med ett skratt. ”Fast omedvetet.”
Men nu till musiken på skivan. När jag tog på mig uppdraget att recensera plattan tänkte jag för mig själv: Nej, vad har jag gett mig in på? Det beror på att skivan nästan helt saknar vokala inslag. Jag personligen brukar ha ganska svårt för instrumental musik om den inte är extremt bra.
Och med glädje kan jag konstatera att The Sea of Emotion faktiskt är riktigt bra rakt igenom. Låtarna låter som två vänner som jammar ihop något storslaget, och spåren är både snygga och varierar väl från varandra.
Skivan inleds med låten ”Mayhem”, och ja – det är långt ifrån norska Mayhem vi snackar om här, haha! Gitarrspelet herrarna emellan är på topp; man får lite sommarkänsla och får nästan lust att dansa runt till tonerna.
Det efterföljande spåret, ”Bronco Freight Train”, går i lite tyngre toner men är precis lika väloljat som det första. På det tredje spåret, ”Dancing”, får jag lite South Park-vibbar – och det säger jag som något enbart positivt!Min personliga favorit på plattan är nog spåret ”Zoot Suit Riot”.
När vi kommer fram till skivans sjunde spår dyker plattans enda låt med sång upp: ”I Wanna Play My Guitar”. Den handlar helt och hållet om att de bara vill spela sin gitarr, haha. Mannen som står för sången är ingen mindre än Glenn Hughes. Tyvärr måste jag erkänna att låten är lite småtråkig. Hughes sjunger förvisso väldigt bra – det är ju trots allt Glenn Hughes vi snackar om – men hela texten känns lite tjatig och väl simpel. Trots att jag gnäller lite på just det spåret är det ändå en helt okej låt, och det är skönt med ett lite varierat avbrott med sång på skivan.
Albumet avslutas med titelspåret ”The Sea of Emotion”, som är uppdelat i tre delar. Skulle man slå ihop alla tre delarna landar det på över 16 minuter.
Satchvai – The Sea of Emotion klockar in på 10 spår och 49 minuter. Jag njuter av skivan och tycker att den lyfter rejält i många stunder. Det enda större minuset enligt mig är att skivan nästan helt saknar sång, vilket gör att den ibland känns lite mer som ett extremt bra soundtrack.
Jag rekommenderar skivan till alla som älskar riktigt bra gitarrmusik i en härlig blandning av rock och blues.
Betyg: 4 av 5
