Det finns band som nöjer sig med att följa den väl upptrampade hårdrocksstigen, och så finns det band som hellre plockar fram macheten och hugger sig en egen väg genom musikdjungeln. Svenska Tungsten tillhör definitivt den senare kategorin.
Tungsten består av väldigt skickliga och erfarna musiker som vet precis vad de håller på med. Men framför allt är de tillräckligt trygga i sitt musicerande för att våga ta ut svängarna ordentligt. Här finns en musikalisk lekfullhet som gör att man aldrig riktigt vet vad som väntar bakom nästa hörn. Det är tungt, melodiskt, ibland smått galet och framför allt väldigt underhållande.
För två år sedan fick bandets album The Grand Inferno ett mycket varmt mottagande av Magnus här på Rockbloggen. Förväntningarna på uppföljaren Ashes är därför ganska högt ställda. Frågan är om Tungsten lyckas hålla samma höga nivå, eller om det är dags att plocka fram den där besvikna recensentminen?
Det är bara att trycka på play och ta reda på saken!
1. Joker
Jäklar vilken öppning! Joker sätter sig direkt och visar att Tungsten inte tänker smyga igång den här skivan. Här är det full fart från första stund, med tunga trummor, ett härligt driv och en refräng som nästan kräver att man sjunger med.
Det här är en sådan låt som gör sig alldeles utmärkt i bilen, gärna på en lång landsväg med stereon uppskruvad till en nivå som grannarna förmodligen skulle ha synpunkter på. Det är medryckande, kraftfullt och väldigt svårt att sitta still.
Jag får dessutom lite Roger Pontare-vibbar av det hela. Tänk er en hårdrocksversion av Pontare, komplett med den där pampiga, nordiska känslan, men med betydligt mer distade gitarrer och trummor som får kaffekoppen att hoppa på bordet.
En fantastisk öppningslåt som omedelbart höjer förväntningarna på resten av albumet.
2. Bite My Tongue
Och det fortsätter på samma höga nivå! Bite My Tongue är ännu en riktigt vass låt som visar att Tungsten har betydligt fler idéer än att bara rada upp tunga gitarriff efter varandra.
Det som framför allt gör låten intressant är de små musikaliska infallen och oväntade sticken som dyker upp här och där. Precis när man tror sig ha listat ut vart låten är på väg händer något som får en att haja till. Det är sådana detaljer som skiljer ett riktigt bra band från ett som bara spelar efter den vanliga hårdrocksmallen.
Samtidigt tappar låten aldrig sitt driv. Det är fortfarande rejält med energi, men med en lekfullhet som gör att man gärna lyssnar en gång till för att upptäcka fler detaljer.
Tungsten verkar helt enkelt ha väldigt roligt när de spelar, och den spelglädjen smittar av sig.
3. Fuego Del Sol
Fuego Del Sol inleder betydligt försiktigare än de två föregående spåren. För ett ögonblick undrar man om bandet tänker dra ned på tempot och låta oss hämta andan. Men nej då, det dröjer inte länge innan låten växer i både styrka och intensitet.
Det är en snygg uppbyggnad där kontrasten mellan den lugnare inledningen och det som följer gör att låten får extra kraft.
Och så har vi refrängen! Den flyttar in i huvudet nästan omedelbart, packar upp sina väskor och verkar inte ha några som helst planer på att flytta ut. Det är den sortens refräng man kommer på sig själv med att nynna långt efter att musiken har tystnat.
Här visar Tungsten återigen att de behärskar konsten att kombinera tyngd med riktigt starka melodier. Det låter kanske enkelt på papperet, men det är betydligt svårare att lyckas med i praktiken.
4. Supernova
Nu händer något oväntat igen. Supernova inleds nämligen med vad som låter som duvor! Ja, ni läste rätt. Duvor. Det är kanske inte det första ljud man förknippar med hårdrock, men det är just sådana här små galenskaper som gör Tungsten så underhållande.
När låten väl kommer igång märker man också att den skiljer sig lite från de tidigare spåren. Här är det mindre growl och ett något annorlunda uttryck, vilket ger musiken en annan karaktär.
Det är skönt att bandet inte känner något behov av att trycka in samma ingredienser i varje låt. Variationen gör att albumet hela tiden känns levande, och Supernova bidrar definitivt till den känslan.
Dessutom måste man ju uppskatta ett hårdrocksband som vågar släppa in lite fågelliv i produktionen.
5. Happy
Om någon tyckte att de tidigare låtarna hade ett högt tempo är det dags att hålla i hatten. Happy är nämligen albumets hittills snabbaste låt. Och då menar jag verkligen SNABB!
Här är det som om någon har tryckt ned gaspedalen genom golvet och sedan bestämt sig för att det fortfarande går lite för långsamt. Energin är närmast vansinnig och låten rusar fram med en intensitet som gör att man knappt hinner blinka.
Det imponerande är att Tungsten trots det höga tempot lyckas hålla ihop allting. Det är inte bara snabbt för snabbhetens skull, utan det finns fortfarande musikalisk kontroll bakom urladdningen.
Titeln Happy känns dessutom ganska passande. För trots det hårda och intensiva uttrycket är det svårt att inte bli på gott humör av den här musikaliska adrenalinkicken.
6. Ted The Exorcist
Redan titeln Ted The Exorcist antyder att det här kanske inte blir någon helt vanlig hårdrockslåt. Och mycket riktigt levererar Tungsten ännu ett stycke musik som är lika energiskt som underhållande.
Det är rejält med tryck och ett härligt driv som gör att man omedelbart rycks med. Bandet har en förmåga att få även de tyngre partierna att kännas lekfulla, och det är en egenskap jag verkligen uppskattar.
Här finns den där speciella kombinationen av kraft, humor och musikalisk finess som börjar framstå som något av Tungstens signum.
Det är helt enkelt en jäkligt bra låt. Ibland behöver det faktiskt inte vara svårare än så.
7. Sunshine Of Fall
Efter all denna energi kan man kanske behöva en liten stunds återhämtning. Sunshine Of Fall är albumets lugnaste låt, men tro för den sakens skull inte att Tungsten plötsligt har bestämt sig för att bjuda på en traditionell hårdrocksballad.
Nej, riktigt så långt sträcker sig inte lugnet.
Däremot får musiken lite mer utrymme att andas. Tempot är mer återhållsamt och det finns en annan känsla i låten än i de mest intensiva spåren.
Det är en välkommen variation som visar att bandet inte behöver spela snabbt och tungt hela tiden för att vara intressant. De klarar alldeles utmärkt att skapa stämning även när de lättar lite på gasen.
En låt som bidrar till att ge albumet både dynamik och balans.
8. The North Will Rise (feat. Tony Kakko of Sonata Arctica)
När Tony Kakko från Sonata Arctica dyker upp som gästartist höjs förstås förväntningarna ytterligare. Och The North Will Rise gör knappast någon besviken när det gäller energi.
Här är det återigen full fart framåt. Låten har ett ordentligt driv och den sortens storslagna känsla som passar utmärkt när hårdrock ska låta både mäktig och medryckande.
Samarbetet känns också naturligt med tanke på Tungstens melodiska sida. Det finns en tydlig koppling till den mer melodiska och kraftfulla delen av metalvärlden, där starka refränger och högt tempo gärna får gå hand i hand.
Resultatet är en låt som känns gjord för att spelas högt, gärna inför en publik som mer än gärna hjälper till med allsången.
9. For Thee
Här kommer kanske en av albumets mest oväntade låtar. For Thee innehåller nämligen mycket fiolspel!
Ja, jag vet. Fioler och hårdrock är kanske inte något som man normalt blandar med varandra. Men lyssna på melodierna, så kanske ni förstår vad jag menar.
Det är ungefär som om ett band från Mora plötsligt hade fått tillgång till en rejäl uppsättning distpedaler, ett gäng Marshallförstärkare och en trummis som vägrar spela försiktigt.
Och vet ni vad? Det fungerar faktiskt alldeles utmärkt!
Det är just den här typen av oväntade genreblandningar som gör Tungsten så intressanta. De verkar inte särskilt bekymrade över vad man får eller inte får göra inom hårdrocken. Om en melodi fungerar så fungerar den, oavsett varifrån inspirationen kommer.
Det är både befriande och förbaskat roligt.
10. Ruin
Med Ruin återkommer den där känslan som jag fick redan under öppningsspåret Joker. Det är något i musiken som återigen för tankarna till Roger Pontare och hans mer storslagna, nordiskt färgade uttryck.
Här finns en tydlig vikingakänsla, åtminstone i mina öron. Musiken förmedlar något kraftfullt och nästan högtidligt, samtidigt som den behåller den tyngd som man förväntar sig av Tungsten.
Det är lätt att föreställa sig vindpinade nordiska landskap, långskepp och människor med betydligt större skägg än vad någon jag känner någonsin skulle lyckas odla.
Men det blir aldrig någon renodlad vikingametal. Tungsten håller fast vid sitt eget sound och använder snarare den nordiska känslan som ytterligare en färg i sin musikaliska palett.
Och det fungerar riktigt bra.
11. The Forge
Så har vi kommit fram till albumets sista spår, och Tungsten verkar ha bestämt sig för att avsluta med att plocka fram det allra tyngsta artilleriet.
The Forge är nämligen, enligt mina öron, skivans tyngsta låt.
Här får musiken en rejäl dos extra muskler och det känns som ett ganska självklart sätt att sätta punkt för albumet. Efter alla melodiska utsvävningar, oväntade infall och fartfyllda refränger visar bandet att de också kan leverera ren och skär tyngd.
Det är en avslutning som känns både kraftfull och passande. Tungsten lämnar knappast lyssnaren med känslan av att de har sparat på krutet.
Snarare tvärtom.
Sammanfattning
Så, lyckas Ashes leva upp till de höga förväntningar som föregångaren The Grand Inferno skapade?
Ja, det tycker jag definitivt!
Det som imponerar mest på mig är inte bara hur skickliga musikerna i Tungsten är. Att de behärskar sina instrument råder det knappast någon tvekan om. Det verkligt imponerande är deras förmåga att använda den skickligheten till att skapa musik som känns levande, varierad och framför allt rolig.
För det är just det ordet jag återkommer till när jag lyssnar på Ashes: roligt.
Det händer saker hela tiden. Ena stunden får man en pampig, nästan vikingainspirerad hårdrockslåt, nästa stund dyker det upp melodier som skulle kunna fungera på ett dansgolv, och däremellan kastar bandet in allt från oväntade musikaliska stick till duvläten.
Det borde kanske bli en enda röra, men märkligt nog håller Tungsten ihop allting. De har hittat ett eget uttryck där tyngd, melodi, humor och musikalisk fantasi får existera sida vid sida.
Jag uppskattar också att bandet inte verkar vara rädda för att ha kul. Hårdrock behöver faktiskt inte alltid vara gravallvarlig, mörk och full av ångest. Ibland får den gärna vara både lekfull och smått galen, så länge musiken håller hög kvalitet.
Och det gör den verkligen här.
Om jag ska välja en favorit blir det utan tvekan öppningsspåret Joker. Den har precis allt jag vill ha av en riktigt bra hårdrockslåt: energi, tyngd, ett fantastiskt driv och en refräng som vägrar lämna huvudet. Det är en sådan låt som gör att man omedelbart vill höja volymen och lyssna igen.
Men Ashes är betydligt mer än bara en riktigt bra öppningslåt. Det är ett album som visar att Tungsten har både den musikaliska kompetensen och fantasin som krävs för att sticka ut i en genre där det annars är ganska lätt att fastna i gamla hjulspår.
Tungsten bevisar med Ashes att hårdrock kan vara tung, melodisk, överraskande och förbaskat rolig på en och samma gång.
Och om någon undrar om det här är ett album som förtjänar en plats i skivsamlingen är mitt svar enkelt:
Absolut! Och glöm för all del inte att spela Joker riktigt högt!
My Hellborg
