My:
Hallå.
Lucas och Wilmer:
Hallå, hej.
My:
Hej, hur mår ni?
Lucas:
Jo, det är bara bra, själv?
My:
Ja, det är bra. Vem är vem nu?
Lucas:
Jag är Lucas och det här är Wilmer
My:
Ah, okej, tjenare!
Lucas:
Det blir dåligt internet för oss ibland där vi sitter i replokalen. Det brukar vara lite så där halvbra Internet här inne.
My:
Okej, ja, men än så länge är det okej.
Så, hur mår ni då?
Lucas:
Jo då, det rullar på, vi har varit här i några timmar. Det är mycket nu inför releasen.
My:
Vad bra. Jobbar ni med annat också eller satsar ni på musiken på heltid?
Lucas:
Jo, vi jobbar också vid sidan om, men vi är alltid i replokalen från klockan fem.
My:
Vad jobbar ni med annars?
Lucas:
Ja, det är lite blandat. Vissa jobbar inom skola och butik, väldigt enkla jobb, liksom. Eller Man ska säga alltså jätteavancerade grejer. Men vi jobbar mest med musiken, det är det som tar mest tid.
My:
Okej. Namnet Velveteen Queen, var kommer det ifrån?
Lucas:
Ja, det var någonting vi sade hela tiden. Vi hade ett annat bandnamn från början, som vi inte ville ha kvar.
My:
Vilket var det?
Lucas:
Backlash kallade vi oss innan, men det vara bara någonting vi kom på snabbt för att kalla oss någonting. Men sedan när vi började komma någon vart, så tänkte vi att vi måste ha ett ordentligt namn och Velveteen Queen klingade gött, så vi tog det.
My:
Ok, hur länge har ni hållit på?
Lucas:
Vi började bandet i gymnasiet. Vi gick på musikskola där, så vi startade det 2019. Sedan började vi spela in vår första EP 2021. Det var då vi tänkte att vi kunde spela in några låtar.
My:
Ja, och sen har det bara gått nästan spikrakt uppåt för er?
Lucas:
Ja, alltså, sedan första EP:n där, så har det gått bra. Vi spelade ju på Sweden Rock innan vi ens hade släppt en skiva, så folk tyckte att lät gött. Vi fick asbra kritik och folk tyckte att vi skulle spela in en skiva, så vi skrev fler låtar och till slut hade vi tillräckligt för en hel skiva, så då hoppade vi in i en riktigt bra studio här i Göteborg och spelade in första skivan.
My:
Var spelade ni in den någonstans?
Lucas:
Studion hette Chrehate då, men nu heter den Studio Bohus, en väldigt känd studio, där ABBA och andra stora band har spelat in.
My:
Ni var på Warner innan, va?
Lucas:
Ja, vi var på Warner, men vi bytte nyligen till Silver Lining i England. Men vi jobbar fortfarande med Warner litegrann.
My:
Okej, men Silver Lining är inte något underbolag till Warner eller så, utan dom är helt fristående eller?
Wilmer:
Ja, jag tror att de samarbetar, eftersom Silver Lining har ingen representant i Sverige.
My:
Okej, så denna skivan släpps under Silver Lining istället.
Lucas:
Exakt.
My:
Och ni spelat in den i Köpenhamn?
Lucas:
Ja, Medley Studio i Köpenhamn. Där var vi några veckor.
My:
Hur var det då?
Lucas:
Det var riktigt bra, det var en helt galet bra studio. Han hade liksom allt vi behövde där. Fast vi hade tagit med oss allt vi behövde också, så det blev jäkligt mycket grejor.
Lucas:
Men han hade liksom allt man behövde där, allt för att kunna experimentera med musiken. Vi experimenterar mycket med soundet, gitarrsound, trumsound, bassound osv. Det är lätt bästa studion jag har varit i. Och att få jobba med Sören, vår producent, var helt grymt, han fattade ju grejen direkt när vi kom in där. Han gillar vår musik och vi hade samma vision nästan direkt när han fick höra låtarna. Helt grymt.
My:
Mm, det är ju skitbra. Vem var det som valde honom?
Lucas:
Ja, det var vi gemensamt, tror jag. Jag och sångaren Samuel. Han är tyvärr inte här nu, han skulle ha varit det, men han fastnade på en grej. Men jag och Samuel träffade Sören, när han spelade med Glenn Hughes här i Göteborg. Då visste vi inte riktigt vem han var, vi tyckte bara att han var skitcool gitarrist, han var helt grym. Och så hängde vi lite med honom efteråt. När vi fick veta att han hade en studio, sökte vi upp den och såg hur stora grejor han hade gjort där. Vi hade lite kontakt med honom och han ville spela in oss och det ville vi också. Han hade ju mycket Marshalls och grejor i studion, det är sådant vi gillar och spelar på vanligtvis. Så vi fattade att det skulle bli bra om vi spelade in med honom och det blev det, tycker vi.
My:
Okej, okej. Var det förra året ni spelade in där?
Wilmer:
Ja, våren förra året, va? Första dagen var typ i februari, tror jag.
Lucas:
Första omgången var i februari, ja,
Wilmer:
Sedan var vi där en gång i månaden eller något sådant.
Lucas:
Typ. Ja, tre, fyra dagar åt gången.
My:
Var det inte jobbigt att vänta till nu innan ni släppte den? Eller har den inte varit klar förrän nu?
Lucas:
Jo, det har varit jobbigt att hålla på allting så länge. Men det ska bli jäkligt roligt att äntligen få släppa den och få spela de här låtarna live. Äntligen!
Wilmer:
De har ju nästan fått nytt liv, i alla fall för min del. Vi spelade dem ju jättemycket, men så blev releasen inte av och tiden gick. Men nu när vi börjar jobba med dem igen, så blir det verkligen en känsla av att just det, de här låtarna är ju skitbra, Gud, vad kul!
Lucas:
Ja, det är en känsla att nästa vecka släpps de äntligen, vi har ju hållit på de här länge. Men vi har också jobbat på dem väldigt länge. Även när vi inte har varit i studion, har vi suttit hemma och jobbat, vi har spelat in videos. Vi har lyssnat om och mixat och skickat till Sören. Vi har verkligen polerat så gott vi kan på de här låtarna.
My:
Jag förstår. Känns det bra inför släppet eller är ni nervösa?
Lucas:
Det känns bra, men jag är jäkligt nervös. Jag har varit så taggad på den här dagen så att ingenting får gå fel.
My:
Känns det utlämnande, alltså att man blottar sig när man ger ut något som man själv har skapat?
Wilmer:
Jo, men det är klart att det blir lite så, i alla fall för min del. När man skriver musik så är det ju som att man öppnar sig. Det är en kreativ process som vi alla är väldigt stolta över. Så förhoppningen är ju att folk ska tycka att det är lika bra som vi gör.
Lucas:
Men det är också läskigt, för det finns ju låtar på skivan som är väldigt annorlunda från det vi har gjort innan och man vet ju inte hur folk kommer ju att reagera på det, liksom.
My:
På vilket sätt är de annorlunda?
Lucas:
Vi har ju den här låten.Change på plattan som är någonting som vi aldrig tänkte, eller trodde att vi skulle släppa som ett band. Den är speciell. Den är väldigt speciell, inte att det är en konstig låt utan det är bara det att det inte är riktigt den stilen vi har jobbat med innan.
My:
Vilken stil skulle ni säga att det är?
Lucas:
Alltså, det är ju rock. Det är ju en slags ballad, Liksom en rockballad. Men den har liksom inga elgitarrer, inga trummor…det är bara en akustisk gitarr.
My:
Okej.
Lucas:
Percussionen spelas på ryggen av gitarren, så den är väldigt udda för att vara ett rockband, skulle jag säga, men det är också det är det vi alltid vill göra. Vi vill alltid ta och gå åt ett annat håll på nån av låtarna. Vi skriver hela tiden, för det är alltid kul att experimentera. När vi hittar de här konstiga låtarna, funderar vi på om vi ska ha med dem på plattan, ja, varför inte?
My:
Det är ju ändå ni som bestämmer i slutändan. Men är det ni två som har skrivit låtarna mest?
Lucas:
Jag har skrivit lite grann, men mest är det jag och Samuel, sångaren, som skriver. Men sedan Wilmer kom med i bandet för 2 ½ år sedan har han bidragit med riff bland annat och så har vi sedan jobbat upp låtarna. Alla är med och skriver på sitt hörn hela tiden och sedan när vi repar och spelar grejerna ihop, så byggs låtarna upp. Men grunden börjar oftast med Samuel eller mig.
My:
Men alla är med och får ha åsikter?
Lucas:
Ja, haha, så måste det vara!
My:
Om jag säger nedladdning, cd eller vinyl, vilket föredrar ni att lyssna på?
Lucas:
Ja, det är ju jäkligt coolt med vinyl, men jag orkar inte riktigt.
Wilmer:
Ja, det låter bra med vinyl, men det är svårt att komma ifrån enkelheten att bara ta fram sin telefon och lyssna.
Lucas:
Ja, jag är för modern, jag måste ha Spotify, haha.
My:
Men det kanske beror lite på var man är. När man är ute på gatan så är det ju jävligt svårt att ta fram en vinylplatta och sätta igång och spela den, men när man är hemma, så blir det ju lite lättare att spela den.
Lucas:
Ja, det är jäkligt mysigt med. Jag har en skivspelare på mitt rum hemma, så det är ju asmysigt att sätta på en skiva, liksom, men jag gör ju inte det lika ofta som jag sätter på en låt på telefonen.
My:
Har du en sådan där riktig åttiotalsanläggning?
Lucas:
Ja, fick den av min farsa. Jag vet inte när han skaffade den, men det var bra länge sedan. Den är nog äldre än jag. Den har slutat fungera på vänstra högtalaren nu, jag måste fixa en kabel i den.
My:
Ah, förstår.
Ni öppnade för Alice Cooper, hur var det?
Lucas:
Det var helt galet. För det första var det ju helt sinnessjukt att få spela på Dalhalla. Det var ju det coolaste man kan tänka sig, och sen så bara få öppna för Cooper känns ju helt overkligt.
Wilmer:
Det trodde man ju inte för två år sedan.
My:
Ni kände honom lite innan, eller hur?
Lucas:
Ja, jag har träffat honom ett par gånger innan. Jag spelade golf med honom en av gångerna, haha! Så vi har hängt lite grann, men nu blev det mer, man fick hänga på riktigt med dem. Vi var även i logen med bandet och både jag och Wilmer spelade alla gamla Cooperlåtarna med dem. Jag fick låna Tommys gitarr att spela på, så jävla coolt.
My:
Kul! Fick ni med er publiken?
Wilmer:
Ja, nästan bättre än vad vi fått vid våra andra spelningar. Det trodde vi inte, de var ju där för att se Alice Cooper, men jäklar var de var med, helt galet!
Lucas:
Vi filmade med vår kamera och varje gång vi tittar på det blir vi helt fascinerade över att det faktiskt är vi som är där.
My:
Ni har ju spelat mycket med Nestor också, hur började det samarbetet?
Lucas:
Från första början var det Gabbe Keyes, Crashdïets tidigare sångare, som jag har fått höra i alla fall, letade efter ett ungt band för Nestor att ha som förband på sin Sverigeturné. Vi hade precis börjat då och fick hänga på. Vi älskar dem och de älskar oss, så vi fortsätter köra ihop. Vi åkte ut på Europaturné med dem och öppnade för dem på Liseberg förra sommaren. Förhoppningsvis blir det fler grejor med dem, för det är typ det skönaste gänget man kan tänka sig, haha. Alla är så trevliga och hjälpsamma.
My:
Ni filmade väl den konserten på Liseberg och gjorde en video av sedan?
Lucas:
Ja, i videon till singeln The Great Good är det mycket klipp från Liseberg. Vi har hela konserten från start till slut inspelad. Vi släpper väl den någon gång om typ, tjugo år och gör det till en svindyr samlarbox, haha. Ja, den är grym, den videon.
My:
Ja, det är den. Ni är tredje bandet nu som jag intervjuar som är influerad av åttiotalet. Varför tror ni att det är så populärt nu?
Lucas:
Vi vet inte, jag är svårt att svara på.
My:
Okej, men varför vill ni spela sådan musik?
Lucas:
Ja, alltså, vi spelar egentligen bara det vi tycker om. Inte så här att vi tänker när vi skriver musik att vi måste skriva åttiotals musik utan vi skriver det vi gillar.
My:
Nej, jag förstår. Men där mycket sådana influenser nu, det har blivit jättepopulärt, vilket är kul.
Lucas
Det kommer ju från liksom mycket från hur man växer upp och så. Jag växte ju upp med rockmusik i hemmet hela tiden. Och det enda som mina föräldrar höll på med var ju rockmusik. Man fick alltid lyssna på och se band. Och vi fastnade direkt.
My:
Ja, okej.
Lucas:
Och var det för nästan alla i bandet. Alla hade rockmusiken hemma på något sätt. Och sedan hittar man sin egen väg.
My:
Roligast konsertminne?
Wilmer:
När vi stod i publiken eller när vi stod på scenen?
My:
Ni får välja själva.
Lucas:
Ja, för mig är det Dalhalla. Framför allt när vi står på scenen och vi börjar setet. Jag var så nervös innan giget att jag visste inte hur vart jag skulle ta vägen. Sedan vänder jag mig åt sidan och där står halva Alice Cooperbandet och kollar på oss när vi spelar. Ännu mer stress, liksom. Och då vänder jag mig åt andra sidan för där vet jag att min farsa står och kollar, så jag tänkte att jag måste kolla på honom istället. Där står han med resten av Alice Cooperbandet. Herregud! Men det gick bra, det var så jäkla roligt. Jag kommer aldrig att glömma det, det var ett riktigt bra konsertminne.
Wilmer:
Jag tänkte säga exakt samma sak. Jag kollade ut och såg typ sextusen personer i publiken och sedan såg jag, som du sade, halva Cooperbandet och då tänkte jag nej, fy fan, och vände mig framåt igen istället.
Lucas:
Ja, man hade en hård jury där, haha.
My:
Men det släppte rätt snabbt när ni satte igång, eller?
Lucas:
Så blir det ju, alltså. Man går ju in i nån slags roll, typ automatiskt, vare sig man vill det eller ej. Någonting händer när man går på scenen. Och det är inte direkt att man blir nervös, tycker jag, utan att man tänker att hur ska jag göra detta så bra som möjligt.
My:
Mm, okej. Roligaste turnéminne?
Lucas:
Ja, alltså, det är ju hela den Europaturnén vi gjorde med Nestor. Vi hade så mycket interna skämt hela tiden.
My:
Okej, bästa practical joke på turnén, vem kom med den och vad var den?
Wilmer:
Nej, jag vet inte ens. Det kanske var när vi alla sa att vi skulle ha Halloweensmink på oss på Halloween, men det var bara Noa som hade det.
Lucas:
Vi köpte alla Halloweengrejer och så gick Noa först in och sminkade sig. Men vi andra ångrade oss precis innan, haha. Men det var nice.
My:
Hur reser ni då när ni åker på turné, sitter ni på en trång van eller åker ni på en turnébuss?
Wilmer:
Mellantrång van.
Lucas:
Ja, alltså, det är rätt bekvämt. Vi har dom här stora Mercedes Sprinter som vi har som vi hyr av ett ställe här. De är grymma. Vi får ju in så allt vi behöver och lite till. Det blir till och med en stol över på varje rad.
My:
Så ni sitter inte på varandra?
Lucas:
Nej, inte ännu. Vi får väl se när vi börjar ta med oss lite mer folk och crew som hjälper till och filmar och sådant, då blir det ju lite trångt. Men man klagar inte i alla fall.
My:
Okej, vem snarkar högst om.
Lucas:
Samme (Samuel)
Wilmer:
Ja, Samme.
Lucas:
Sångaren ska alltid låta så mycket, så han snarkar absolut värst.
My:
Okej. Framtidsplanerna närmaste året, släppa skivan, vad händer sedan?
Wimer:
Ute och spela. Det är det enda vi vill göra.
Lucas:
Ja, ut och spela så mycket som möjligt. Träffa så mycket folk som möjligt som lyssnar på oss och även de som inte lyssnar på oss. Vad mer? Skriva mer låtar.
My:
Ja, har ni planerat någon turné?
Lucas:
Ingen aning om hur det ser ut, vi har tackat ja till vissa grejor, festivaler och sådant. Vi försöker väl bygga en liten turné med en sväng i Sverige och gärna försöka komma lite mer utomlands också. Vi ska till England nästa år och köra två festivaler där, förhoppningsvis blir det lite spelningar runt om dem.
My:
Blir det någonting i USA?
Lucas:
Det är ju svårt. Vi vill ju dit, det är vår största dröm.
Wilmer:
Det är så mycket praktiskt i vägen.
Lucas:
Det är dyrt som fan, men så snart som möjligt.
My:
Mm, okej. Och om tio år, vad har hänt då?
Lucas:
Allt. Jag vet inte, vad ska man säga?
334
00:24:03.725 –> 00:24:06.700
Ja, och jag vet inte.
My:
Kom igen, tänk stort nu.
Lucas:
Vi har inte sålt av våra instrument och vi spelar fortfarande med varandra om vi har tur. Nej, men vi kommer fortsätta köra. Vi kommer ha gjort så mycket fler låtar och testat så många nya vägar att gå, träffat så mycket människor och förhoppningsvis ha gjort många egna spelningar. Jag vet inte, det är svårt att tänka så långt fram, vi lever så mycket i nuet hela tiden. Det är bara fokus på nästa grej hela tiden. Mycket längre än så tänker vi inte, det räcker inte hjärnan till, haha.
My:
Haha, jag förstår. Då var jag klar med mina frågor, vill ni tillägga något eller känns det ok?
Lucas:
Jag tycker det känns svinbra. Riktigt trevligt att prata med dig.
My:
Tack så jättemycket! Vi ses på er releasefest i Göteborg!
Wilmer:
Vad trevligt!
Lucas:
Fan, vad kul, då ses vi då!
My:
Ja, det gör vi. Ha det bra så länge.
Lucas:
Tack så mycket, Ha det gott.
My:
Detsamma, hejdå.