Thin Lizzy-gitarristen Scott Gorhams koppling till Supertramp går långt tillbaka i tiden. Hans storasyster Vicki gifte sig 1971 med Supertramps trummis Bob Siebenberg. 1974 föreslog Siebenberg att Gorham skulle bli gitarrist i bandet – men de plockade in en saxofonist istället. Kort därefter upptäcktes han av Philip Lynott och Brian Downey, och resten är så att säga musikhistoria.
När sedan Thin Lizzy splittrades 1983 reste Gorham till Los Angeles för att vara med på en platta av Siebenberg, och träffade då gitarristen och sångaren Marty Walsh (turnémusiker med Supertramp på 80-talet, och har även lirat med exempelvis John Fogerty, Dolly Parton, John Denver och Kenny Rogers).
De slog de sina kloka ihop, och tillsammans med sångaren Richard ”Moon” Calhoun, trummisen Darrell Verdusco och keyboardisten Derek Bergman föddes The Western Front. Men sedan gick något snett på skivbolaget Atlantic, och denna helt fantastiska AOR-skatt fick inte nå ut till en publik som garanterat hade dyrkat den, utan mastertejperna började istället samla damm i en låda på en hylla i gitarristen Dennis O’Donnells garage.
Men tack var svenske Magnus Söderkvist – och även med vissa råd av Steve Lukather i Toto – får nu detta mästerverk äntligen se dagens ljus 42 två år senare.
Öppningsspåret ”The Law of the Jungle” är en av de absolut bästa låtar som har släppts under det här millenniet. Den hade exempelvis funkat klockrent på Totos ”Turn Back”. Efterföljande ”Set Me Free” är mer luftig 80-tals-AOR och plattans bästa insats av sångaren Richard ”Moon” Calhoun (som är något av den ultimata AOR-sångaren).
”1000 Nights” sätter dig på en båt i Karibien. Uttrycket ”yacht rock” har hos många en dålig klang, men de fattar å andra sidan ingenting. För den här är så sjukt snygg (och faktiskt utgiven redan 1989 av Michael Thompson Band där Calhoun också sjöng). Vi stöter på ett lekfullt Toto-sound igen i lyckopillret ”Just Go”, som samtidigt för tankarna till Hanson(!) och mer poppigt 80-tal. Den hade samtidigt utan problem färgat på något av Totos fyra första album.
I ”I’m the One” mixas tidens musik perfekt i en glättig 80-talspastish där Michael Bolton, John Parr, Richard Marx och John Farnham knackar på dörren. ”Rain” är däremot mer rak AOR som hade funkat strålande som temalåt till valfri 80-talsrulle med ”The Brat Pack”. Det är givetvis lysande och med riktigt snyggt gitarrspel av Gorham.
”Chain of Light” sticker ut i verserna där den nästan låter som en korsning mellan 80-talsdisko och Devo(!) Men refrängen skulle vissa nog döda för. ”Danger Master” låter som en avspänd rep-session med Toto. Vansinnigt snyggt arrad och med en tillika snygg refräng.
”Heartland” är som klippt och skuren ur ännu en valfri brat pack-film från 80-talet. Något repetitiv men fortfarande skönt surfbehaglig i bästa Santa Monica-anda. ”I Would Rather Be Lonely” kan sedan vara den lyckligaste låten någonsin om olycklig kärlek. En sjukt svängig vers leder fram till ännu en refräng att döda för. Är du singel? Då är det här det perfekta soundet till filmen om ditt liv.
”Man to Man” är en DJ-dröm i Benidorm 1985. Man blir bara lycklig – speciellt av bryggan – och även jag som hatar att dansa är beredd att slänga av mig kavajen med axelvaddar. Avslutande ”This Is War” fortsätter på temat perfekt filmmusik. Bra vers och refräng, men här är det sticket som sticker ut mest.
Sedan jag skrev min första recension här i juni 2019 har jag bara delat ut högsta betyg två gånger. Första gången var till ”Crash of the Crown” med Styx 2019, och senaste gången var till ”Where the Colours Meet” med Scarlet Rebels 2024.
Smått anal som jag är i mina betygsättningar sätter jag naturligtvis betyg på låt för låt och räknar ut snittbetyget innan jag räknar in andra omständigheter. De tolv spåren på ”Eureka” landar på ett imponerande snitt på 4,58 – och jag väljer denna gång faktiskt att fria istället för att fälla och sätta min tredje fullpoängare på sju år.
Samtliga spår kan inte klassas som mästerverk, men ingen låt är alltså sämre än 4 i betyg. Om vi då lägger till helheten – som oftast fäller ett album på gränsen – så är detta oerhört homogent, med fantastiska arr, en ruskigt snygg mixning och musiker som minst sagt vet vad de sysslar med.
Så där har ni den, årets i särklass bästa platta 42 år för sent. Men bättre sent än aldrig, och jag kan bara tänka mig att ett enda släpp kan hota The Western Front på toppen 2026: Scarlet Rebels i november. Alla andra plattor ligger faktiskt en bra bit efter så här halvvägs mot 2027.
Artist: The Western Front
Titel: Eureka
Genre: Melodiös rock av bästa märke
Bästa spår: På en fullpoängare finns naturligtvis inga svaga låtar, men jag nämner två: ”The Law of the Jungle” och ”I Would Rather Be Lonely” är två låtar i Glenn Hysén-klass som täcker in bandets hela vidd.
Skivbolag: Mascot Label Group
Releasedatum: 2026-07-10
Av Tony Johansson