Vid tangentbordet: Marie Mathiasson
Mitt hjärta, ja hela min själ förfördes tidigt av symfonisk och fantasyinspirerad Heavy Metal. Detta utvecklade sig så småningom till att bli en helt egen genre, nämligen Power Metal. Steget från hjältarna i tyska Helloween, till just Rhapsody of Fire från Italien är inte speciellt långt. Även om det är stor skillnad i dessa två bands musikaliska uttryck.
Rhapsody of Fire var sålunda ett självklart måste för mig den här måndagen i Knislinge, på Time To Rock. Långsamt började eftermiddagen gå över i tidig skymning och ett stråk av förväntansfulla känslor gav sig till känna. Känslor jag är säker på delades med resten av av publiken, speciellt de liksom jag som lyckades komma längst fram.
För mig handlar musik och framför allt Power Metal om att fly undan verkligheten för en stund. Att få leva sig in i sällsamma äventyr, där man likt Frodo kämpar för att inte förlora sitt väsen till Sauron, eller står öga mot öga mot en hiskelig Orch eller kanske en drake. Kanske tänker du att att du är en ståtlig alv. Ja, eller så är du Arwen när hon galopperar på sin vita springare och ute i sjön drar hon sitt svärd allt medan vågorna piskar mot dem. Ni som har sett filmerna eller läst böckerna av J.R.R. Tolkiens ”Sagan om ringen – trilogin” förstår vad jag menar.
Men vad vore alla storslagna texter, utan de snabba gitarrerna, dubbeltrampet som pumpar på rätt in i din kropp och som skapar allt det där mäktiga som får dig att fantisera att just du är hjälten/hjältinnan i en film, där du hamnar mitt i den eviga kampen mellan mörkret och ljuset.
Att få uppleva detta live tillsammans med de fantastiska röstresurserna hos Rhapsody of Fires frontman Giacomo Voli, det var någonting jag såg fram emot.
Förra sångaren Fabio Lione är en vokalist av högsta kaliber. Även om man inte gillar att lyssna på Hårdrock och Metal får man lov att inse detta faktum. Helt ärligt blev jag först besviken över att han försvann från bandet. Ibland får man dock låta nya musiker ta över och ge dem en ärlig chans att visa vad de går för. Vilket jag gjorde.
Albumet ”Legendary Days” släpptes 2017 med nyinspelningar av många av de mest ikoniska låtarna bandet spelat in. Där bevisade Giacomo Voli att han är rätt sångare för ett sådant här band och i samma takt som jag började lyssna på nya låtar steg min respekt för honom. Sedan kom ”I’ll Be Your Hero” En låt som genast fick en stor plats i mitt hjärta. Kanske är det en av de bästa metallåtarna jag någonsin hört, både när gäller musik och text.
När äntligen Rhapsody of Fire under stämningsfull och trolsk inledning kliver upp på scenen smyger sig ett långsamt lyckorus över mig .
Bandet börjar spela ”Unholy Warcry” och då sugs jag direkt in i ett dramatisk, musikaliskt landskap som nära på lamslår mitt inre väsen. Karisman som strålar ut från sångaren omfamnar mig med värme och och hans underbara scennärvaro visar på både inlevelse och styrka . Han ser ut att trivas på Falcon Stage i lilla Knislinge och publiken verkar tycka detsamma.
Det är bra tryck, ljudmässigt. Nästan intill perfekt, och live utomhus är det ofta svårt att få till det tycker jag. Efter ett par låtar börjar det duggregna. Det märker jag inte ens. Vi får höra ytterligare en äldre låt ”Dawn Of Victory” och mitt jubel finner inga gränser. Hur kan man inte älska trummisen Paolo Marchesichs dundrande framfart. Rytmen av det energiska dubbeltrampet är ju oftast Power Metal musikens signum och här utgörs inget undantag. Roberto De Micheli spelar gitarr och hans snabba fingrar trollbinder mig med alla de melodiösa, klassiska riff vi får lyssna på. Basisten vid namn Alessandro Sala behöver ingen mer trolldryck. Han vet precis vad han håller på med. Till sist har vi Alex Staropoli på keyboard. Också ett instrument som är vanligt i den här genren. Alexis använder det skickligt och fyller på med magiska, cinematiska toner, likt glödande flammor av norrsken.
Att bandet hyllar skådespelaren Christoffer Lee som spelade rollen som den vita trollkarlen Saruman i ”Sagan Om Ringen” – trilogin överraskar inte mig. Jag blir både rörd och känslosam, eftersom jag gillar han jättemycket som skådespelare.
Balladen ”The Magic of the Wizard’s Dream” är så fulländad att jag får gåshud över hela kroppen. Och då tillhör jag inte dem som ofta lyssnar på ballader.
Showen är en saga jag aldrig vill ta slut. Det blir helt ofattbart mäktigt under ”The March Of The Swordmaster ”. Den suggestiva kraften strömmar emot mig och känns nästan övernaturlig. Jag får höra ”I’ll Be Your Hero” och ren och skär glädje bubblar i hela kroppen. Sångarens röst har en himmelsk räckvidd och en stor portion charm, vilket märks väldigt mycket i nya ”Challenge The Wind” från senaste plattan med samma titel.
Slutet närmar sig tyvärr och efter ett härligt ögonblick av förtjusning, då sångaren är modig nog till att crowdsurfa bland publiken plockar bandet fram en en äldre låt… Ja, alla ni som kan er Power Metal…ni vet kanske vilken? Den handlar om sökandet av ett svärd. Inte vilket svärd som helst. Ja, naturligtvis menar jag ”The Emerald Sword”. Ren känslostorm från min sida uppstår när den här låten spelas, vars refräng är av de mäktigaste du kan hitta enligt mig. Dessutom är det en av de första låtarna jag hörde med dem innan namnbytet.
Jag vet att jag är partisk, men väldigt länge efter den showen svävade jag som på moln. För mig var det teknisk briljans, en perfekt balanserad Power Metal resa, med alla attribut du kan behöva för att känna dig på strålande humör.
Rhapsody of Fire får fem smaragdsvärd av fem möjliga. Tack Rhapsody of Fire för en oförglömlig kväll
Betyg
