Power Metal och om man tänker på Manowar, vars musik ibland kallas för True Metal kan för vissa öron bli för mycket, det är jag medveten om. När ett band dessutom gör parodi på dessa subgenrer inom Heavy Metal, då skulle det lätt kunna bli fel.
Nanowar of Steel är namnet ett italienskt band tog till sig genom att byta ut första bokstaven i Manowar till N. Därefter när Rhapsody bytte namn till Rhapsody of Fire, då lade de till of Steel. Första gången jag såg den här gruppen var på Sabaton Open Air 2022. Mycket för att jag hade hört att de skulle vara synnerligen roliga live och jag hade fastnat mycket för deras låt ”Vegan Velociraptor som både jag och dottern älskade från första stund vi hörde den. Uppe i Falun blev hela familjen frälsta och de levererade en härlig show. Nu var det dags att för andra gången kolla på på de här killarna som gillar att sätta ihop Ikeabord och skänka bort det till en lycklig person i publiken.
Jag vet inte riktigt hur jag på bästa sätt kan beskriva deras gig på Time To Rock, men det här är bland det bästa och mest charmigaste jag någonsin bevittnat. Att dessutom få göra det med min 16-åriga dotter som åkte fyra timmar i bil enbart för att kolla in detta band och få se henne le hela konserten igenom, då skapas ett underbart lyckorus i mammahjärtat.
All den humor som finns framför allt i deras texter är både smart och även många gånger tänkvärd.
Vad kan bli fel med flera ton kärlek och låtar som inte bara är roliga att lyssna till utan har ett helt suveränt musikaliskt uttryck. Även om det är parodi så upplever jag att det är gjort med vördnad framför allt för Manowar och band som är stora inom just Power Metal. Men de lyckas som sagt även sätta sin egen prägel på all musik de gör och vågar mixa olika genrer, som i ”Norwegian Reggaeton” Detta är duktiga musiker vi ser, två sångare med olika stilar. Lägg till fantastiska gitarrriff, smattrande trummor, en bedårande basist, färgglada outfits och ett band som verkligen bjuder på sig själva. Jag kan tycka att det är något synd att faktumet att de gör musik med god kvalitet glöms bort när de uppfattas som allmänt skojiga typer som inte drar sig för att driva med diverse ämnen.
Men nu fortsätter vi med bandets show på Time To Rock – 2026
Förväntansfulla står publiken och börjar ta in stämningen medan introt spelas. Bandet börjar kliva upp på scenen och man börjar genast dra på smilbanden när sångarna sätter igång medan de kollar på alla människor bakom kravallstaketet. Det är svårt att räkna ut hur många vi är, men jag ser att det samlas fler och fler.
Bandet sätter tonen genast med låten ”Sober” och bandets härliga energi strömmar i mot oss. Till min lycka spelas ”Pasadena 1994”. Jag fullkomligt älskar den här låten (på platta har bandet med sig Sabatons sångare Joakim Brode’n) och den är klockren schlagermetal med sin sköna refräng. Det jublas och det blir om möjligt ännu mer gladare och nöjdare publik. Publikfriaren ”Disco Metal” fyller våra hjärtan och öron med värme. Det fortsätter de att göra under ”Norwegian Reggaeton”, där jag upptäcker att det inte finns ett enda par fötter som står helt stilla. Inte i alla fall de som finns runt omkring mig. Hårdrockare är överlag inte kända för att dansa, men denna låt kan de tydligen inte motstå. Man blir alldeles rörd av dessa fötter som rör sig till musiken. Vi bjuds på ”II Cacciatore della Notte” och då inser man att italienska är ett språk som passar riktigt bra när det gäller Power Metal. Det är ren och skär spelglädje. Med betoning på spelglädje. Dessutom är ljudet helt okej, för det är det inte alltid på vissa scener utomhus.
Kan det bli bättre. Ja, med låtar som ”Feet and Greet” och ”Armpits of Imortals” är det bara att njuta. Hyllningen till Ross The Boss borde kunna värma det mest frusna hjärtat. Om det funnes ett fredspris i musik och hårdrock, då är det här bandet en solklar vinnare. Jag blir lycklig och med ens känner jag någonting vått på min kind, och det är inte för att vädret missköter sig. Men att få se min dotter som är en försiktig och tillbakadragen tonåring komma ut ur sitt skal och hur hon skrattar och ler under hela showen. Ja, jag finner inga ord för det jag känner inombords. Tack Nanowar of Steel för det här kommer jag aldrig att glömma. Tack Time To Rock för en kanonbra bokning.
Låten ”Valhalleluja” blir som sista låt pricken över i:et och det berömda Ikeabordet dyker givetvis upp. När man sen inte kunde tro att det skulle kunna bli ännu trevligare dyker plötsligt bandet upp bland publiken och bjuder upp till dans. Så underbart och förtjusande. Man blir helt tagen av dessa fantastiska italienare. De ger av sin sprudlande energi tillsammans med en humor, fyllt av glimten i ögat. Det hade varit riktigt häftigt att få se detta band göra en längre show och gärna under en mörkare kvällshimmel.
För mig är det en 5/5, likadant för dottern och jag litar på hennes omdöme i det här fallet. Vi vill båda se mer av de här underbara killarna om möjlighet ges. Peace, Love, Power Metal and Understanding. En dag kanske det kan bli fred på jorden, eller åtminstone kan det bli mer respekt för alla vi som är lite udda eller inte följer de vanliga normerna. Nu seglar vi in i solnedgången tillsammans med enhörningar och en och annan dinosaur.
Vid tangentbordet: Marie Mathiasson