Vi som var unga och älskade att kolla på film under åttiotalet vet att det då bjöds på många härliga skräckkomedier. ” Fright Night”, Beetlejuice och Gremlins. Sedan har vi ”The Lost Boys” med Kiefer Sutherland i spetsen framför det mystiska vampyrgänget. Just den filmen blev en av mina favoriter eftersom jag tidigt utvecklade en förkärlek för blodtörstiga vampyrer. Därefter följde ett antal filmer och även en mycket känd tv -serie som hette ”24”, där Kiefer Sutherland år 2002 vann en Golden Globe i kategorin bästa manliga huvudroll för dramaserie. En serie jag tyvärr inte fastnade för. Kanske om det uppstår en extra timme på dygnet när min stundande semester kickar igång är det inte omöjligt att jag tänker om och ger den en ny chans.
Men nu ska det handla om Kiefer Sutherlands senaste skivsläpp ”GREY” och inte hans karriär som skådespelare. Likt min senaste recension bryter jag ny mark. Att Kiefer Sutherland sysslat med musik i ett decennium är ingen nyhet för mig, men i ärlighetens namn har jag inte varit direkt taggad att lyssna in mig på hans alster. Det beror helt enkelt på att hans musik inte känns som en åttiotalsrulle, där man både får skratta och blir så där fnissigt skrämd som bara femtonåriga tonårstjejer lätt kan bli.
”GREY” är Kiefer Sutherlands fjärde studioalbum och för mig landar det relativt snabbt precis där titeln antyder: i en slätstruken, medioker gråzon. Efter att tagit mig tid att lyssna in mig på de tidigare plattorna känns det väldigt blekt och den ger mig inte den där känslan av att man bara vill ha mer. Debutplattan ”Down In A Hole” som släpptes 2016 upplever jag stundtals som en charmig, något vinglig historia. Ungefär som om ett gäng polare hamnade i ett garage och började lira tillsammans. Lite enkel pubrock. Ge mig ett glas Guinness och goda vänners prat så får man en trevlig afton. Visst låter det opolerat, men det känns ändå okej. När uppföljaren Reckless & Me kom ut 2019, då slängde han på sig cowboyhatten, vilket han passar utsökt bra i, och levererade bredbent Countryrock. Något klyschigt, men jag gillar hur han putsade till soundet och helheten blir en kul platta. Inga partyrökare, men man blir glad av den. Tredje albumet är således Bloor Street som blev utgiven 2022 . Den känns som en kärleksförklaring till hemstaden Toronto. Musikaliskt är det mer poppigt, men med en släng av Country och Americana. En skiva som är fylld av nostalgi och lättillgänglighet.
Till sist står vi här med ”GREY”. För mig representerar de tidigare skivorna lördagskvällen och söndagsmorgonens begynnande ångest tillsammans med lukten och minnen av platser där man tillbringade den bästa tiden av sin barndom. Den ungdomliga framåtandan är borta. Kvar finns ett gäng sömniga låtar som inte ger en så värst mycket gåshud. Covern på Merle Haggard’s ” The Bottle Let Me Down”. Ja, jag föredrar originalet, där finns energin och skärpan jag letar efter. Stundtals lyfter det när Kiefer Sutherland använder sin väderbitna, djupa röst fullt ut. Överlag känns det dock som om han glömt att släppa på handbromsen. Han sjunger alltför lågmält. Rösten är passande för musiken det erkänner jag, men jag skulle vilja uppleva ännu mer känsla, inte det här muttrandet i skägget. Jag förstår att detta är en mognare Kiefer Sutherland om man jämför med musiken på de förra skivorna, men det hjälper inte och texterna lyckas inte beröra mig. Trots att jag är sådan som gärna lyssnar på olika låttexter och älskar att fundera på vad de möjligtvis kan stå för eller handla om. Även om det väldigt lätt blir att genrer gärna återanvänder sina älskade klyschor. Det gäller Power Metal och sliskiga kärleksballader. Men på den här plattan är det väldigt mycket tankfulla män, sprit och öppna vägar som vill föra dig bort, men du har ju ingen aning om vart det bär hän.
Ljusglimtar, jo det finns några. När det är som bäst blir jag påmind om Tom Petty & The Heartbreakers och det är inte fy skam i mina musiköron. ”American Farmer är helt okej, med en text som är rörande och en hyllning till bönder. Bästa spåret är ”Goodbye California”. Ett bitterljuvt farväl till delstaten han bott i under 35 år. Fler sådana låtar hade gjort underverk när det gäller den här plattan. ”Simpler Time” är medryckande och trevlig. Den tycker jag om. Och kan gärna återkomma till vid något passande tillfälle.
Foto: Beth Elliott
Produktionen finns det inget att klaga på. Det är organiskt och omhändertagande, men det lider av ett akut underskott på några överraskningar och musikalisk dynamik. Det är en platta att ha med sig i bilen om man vill ha lugn bakgrundsmusik eller att lyssna på medan man diskar. Lite synd för jag tycker att Kiefer Sutherland har en hyfsad bra röst. Jag tycker riktigt bra om hans röst när det de gäller de tidigare albumen. Skulle låtarna som sagt varit mer åt ”Goodbye California” och inte så fruktansvärt sömniga och tråkiga som de flesta av spåren, då hade detta kunnat bli en toppenskiva. I alla fall om man pratar om trevlig, gedigen Americana/Poprock smaksatt med Country. ”GREY” är inte mer än ett jaha, men var är resten av skivan. Jag skulle hellre sätta på Kiefer Sutherlands ”Reckless & Me” eller varför inte en skiva med Tom Petty & The Heartbreakers. En 2/5 blir det tyvärr . De hyfsade bra låtarna som finns på plattan räcker inte till mer än så. Jag hoppas ändå på att när nästa platta släpps att Kiefer Sutherlands mogna uttryck kan blandas med mer framåtanda och lite mer Countryrock som får dig att vilja svänga dina lurviga och våga kasta lasso för att försöka fånga en cowboy eller cowgirl. För då kan det bli riktigt bra.
Vid tangentbordet: Marie Mathiasson
Betyg
