Nu känns det som att sommaren är igång på riktigt, somliga är vid det här laget nere på Sweden Rock Festival och andra som till exempel jag får vara avundsjuka medan vi sitter hemma eller går till jobbet. Det finns en liten risk att den här texten försvinner i skuggan av uppdateringarna från Sweden Rock, men nu är det så att amerikanska Evanescence är aktuella med sitt sjätte album Sanctuary som släpps i morgon den 5 juni. Tänkte att jag skulle passa på att skriva och tycka till om albumet natten innan.
Evanescence är ett band som knappast behöver någon introduktion med tanke på hur stora de har varit och är fortfarande. Deras debutalbum Fallen från 2003, med megahits som bland annat My Immortal, Going Under och Bring Me To Life råkar idag vara idet sjätte mest sålda studioalbumet under 2000-talet strax efter The Fame med Lady Gaga och före A Rush Of Blood To The Head med Coldplay. Likt HIM, Lacuna Coil och Within Temptation i Europa, är Evanescence kända för att ha tagit gothic metal till rampljuset och därmed introducerat goth-subkulturen för en bredare publik. Många som varit tonåringar när Evanescence varit som störst, inklusive jag själv, har garanterat haft Amy Lee som crush nån gång och även om det går att diskutera till vilken grad Evanescence räknas som gothic rock eller gothic metal går det inte att förneka att för många har de varit inkörsporten till mörkare subgenre. Själv hade jag nog aldrig hört talas om band som Paradise Lost, Type O Negative, Tristania, Draconian eller Theatre Of Tragedy om det inte vore för bland annat Evanescence.
Samtidigt är Evanescence ett typexempel på ett band som satte ribban väldigt högt med debutalbumet men har därefter misslyckats med att hålla nivån och kvalitén på musiken har till och med sjunkit med åren. Visst, Amy Lee är idag bandets fråntfigur och säkert hjärnan bakom all musik, men när Fallen släpptes fanns det två hjärnor bakom musiken. Den ena var sångerskan Amy Lee och den andra var gitarristen Ben Moody, båda två hämtade inspiration från olika håll och det var kombinationen av dessa olika inspirationskällor som gjorde Evanescence attraktivt från första början. När Moody abrupt lämnade bandet mitt under en Europaturné år 2003 förvann halva magin ur bandet och när ett av Moodys senaste band We Are The Fallen släppte sitt debutalbum Tear The World Down år 2010, föll alla pusselbitar på plats. Det där lät bokstavligen som gamla Evanescence i mina öron. Dock förstår jag att Lee och Moody var i en svår konflikt med varandra och kunde inte längre jobba ihop, därför blev det som det blev och var och då är det fulllt lågiskt att båda ville gå vidare åt varsitt håll.
Apropå nya albumet Sanctuary så uppfattade jag, utifrån vad Lee hade att säga om det hela, att det rör sig om det kanske mest politiskt laddade studioalbumet bandet släppt hittills. Det infekterade politiska läget i USA och i övriga världen ska ha varit största inspirationskällan i låtarnas texter. Bandet chockades av den politiska oron i hemlandet och ville, genom musiken, kanalisera känslorna av ilska och raseri. Det var då Sanctuary började ta form. Utan att yttra mig eller ta ställning kring amerikansk och internationell politik, kan jag konstatera att allt det här kräver hård, ärlig och rå musik. Lever albumet upp till det? Låt oss ta reda på det.
Först ut har vi Beautiful Lie som inleder ett elektroniskt och rätt minimalistiskt intro. Låten byggs på längre fram med övriga instrument och Amy Lees röst i centrum. Det hörs på henne att hon menar allt hon sjunger och inlevelsen är på topp. Rent musikaliskt känns det som ett tappert försök att kombinera klassiska Evanescence-soundet med en del nutida inslag som bland annat smått djentiga gitarrer. Tanken är bra, men vad som får grejen på fall i min mening är dels saknaden av en stark refräng och att soundet känns en aning grötigt och obalanserat. Trodde först att det var mina högtalare det var fel på, men icke. Näst ut har vi Tell Me When You’ve Had Enough, en låt vars budskap tycks vara att man inte ska ta frihet och mänskliga rättigheter för givna, texten i sig är skickligt skapad, man rör sig inom ett smått industrirock-orienterat sound och jämfört med förra låten finns det här en någorlunda katchig refräng man lätt lägger på minnet, men en sån här låt kräver rätt mycket styrka och mängden styrka i det här fallet känns otillräcklig.
På plats tre har vi Who Will You Follow som känns i början som en melankolisk och känsloladdad ballad men chockar efter introt med tunga gitarrer och ett någorlunda högt tempo. Strukturen är händelserik och i överlag kan det här kan möjligtvis vara en av albumets bästa låtar. Här lyckas man på sätt och vis låta som gamla vanliga Evanescence, samtidigt som man uppdaterar soundet med modernare inslag. Men återigen, den grötiga och obalanserade ljudkvalitén gör att man går miste om viktiga detaljer, det finns elektroniska eller atmosfäriska inslag som lätt försvinner. Rapture känns strukturmässigt lite mer minimalistisk, men har några intressanta stunder värda att lägga märke till.
På plats fem har vi Afterlife som är vid det här laget strax över ett år gammal då den släppets som en del av soundtracket för Netflix-serien Devil May Cry (som är baserad på japanska Tv-spelserien med samma namn). En låt som jag redan då tyckte var helt okej, men ingenting jättemärkvärdigt. Som soundtrack dög den ganska bra. Näst på tur har vi titelspåret, en smått episk som är skickligt uppbygd och vars budskap känns ganska hoppfullt. Det man kallar fristad (alltså Sanctuary) är den här musikaliska bubblan där alla själar förenas genom musikens kraft. En plats full av positiv energi där man kan söka skydd ifrån omvärlden och koppla av. Denna låt är tillräckligt bra för att leva upp till sin roll som titelspår och förtjänar att uppmärksammas som en av albumets bästa låtar.
På plats sju har vi albumets första fullfjädrade ballad, nämligen How Do I Heal. Likt så många andra ballader med Evanescence är den starkt känsloladdad och melankolisk, fast den här gången med tydliga nostalgiska tongångar. Låten handlar nämligen om att sakna New York, en stad som Amy Lee lämnade år 2019 och det är visserligen inte staden i sig hon saknar, utan snarare minnena av tiden hon spenderat där samt människorna hon umgicks med där som hon förlorat eller tappat kontakten med. I överlag är det egentligen en ganska genomsnittlig ballad, men ändå bra gjord och det går inte att ogilla den.
Näst på tur har vi About Us som speglar väldigt tydligt bandmedlemmarnas avsky mot sittande amerikanska presidenten Donald Trump, samt chocken och känslorna av ovisshet efter att han blivit omvald. Låten kan även uppfattas som kritik mot Trumps anhängare. Rent musikalisk så känns låten både melankolisk och ganska tung. Lite det man förväntar sig av en så politisk laddad låt. Nionde låten Calm Down är i min mening en av albumets svagaste punkter, den känns så minimalistisk och enformig att man blir uttråkad direkt. Man skulle kunna uppfatta den som ren filler. Tack och lov räddar man upp det hela med nästa låt Self-Destruct, en ganska klockren låt som tar tillbaka lite av symfoniska inslagen i klassiska Evanescence. Det kändes faktiskt som en frisk fläkt. Albumet avslutar med Forever Without You och Wide Open Heart. Den ena är en minimalistisk ballad på piano och sång som mot slutet byggs upp med lite stråkar och den andra känns ungefär lika svag som Calm Down. Ett ganska olyckligt slut på albumet.
Med allt det här sagt, vad kan jag ha att säga om Sanctuary? Kort sagt är det ytterligare ett album i mängden inom vad Evanescence är idag. Långt ifrån nivån i debutalbumet Fallen och är ungefär precis det albumet föregångaren The Bitter Truth (2021) var. Alltså ett ganska genomsnittligt album med några enstaka guldkorn och resten av låtarna är inte direkt dåliga men ändå inte värda att lägga på minnet. Tydligaste skillanden med det sistnämnda albumet är att ljudet här är tyvärr sämre. Vet inte riktigt hur man tänkte när man mixade albumet, speciellt med tanke på att vi snackar om ett av de största och mest framgångsrika banden i sin genre. Har försökt vara objektiv i den här texten, strunta i jämförelser med Fallen utgå ifrån vad Evanescence är idag, men det stundtals är det faktiskt omöjligt att undvika jämförelser. Jag sa i övrigt att albumets huvudtema krävde hård, ärlig och rå musik. I vissa låtar lever man någorlunda upp till det, och inte i andra. Hade inte särskilt höga förväntningar på det, men det känns ändå som ett lite antiklimax.
Oavsett vad jag tyckte om albumet i fråga och bandet idag finns det en sak man inte kan neka. Evanescence har ett starkt nostalgiskt värde för mig, det har varit en del av mitt soundtrack i tonåren och speciellt under tiden jag gick gymnasiet, det var då jag lyssnade in mig djupt på bandet och upptäckte många favoritlåtar. Bara för det kommer Evanescence alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Albumet släpps snart, lyssna gärna igenom det och skaffa dig en egen uppfattning.
Band: Evanescence.
Titel: Sanctuary.
Genre: Gothic metal/alternative rock.
Skivbolag: Sony Music.
Releasedatum: 5 juni 2026.
Lucas LMZ Zimmermann.